Tisdag morgon
Det är tidigt. Klockan har knappt hunnit bli så mycket att jag vågar kalla det för morgon. Jag är redan uppe, fast egentligen så har jag ännu inte tagit natt. Trött är jag inte. Jag är mest bara lite sliten. Klockan går under den här delen av dygnet i ett helt annat tempo än dagtid. Det är märkligt. Naturligtvis borde jag gå och lägga mig. Självklart skall jag göra det också. Snart.
Just nu är det en minnesbild som stör mig. Den stör mig på ett iträget, irriterande vis som gör att jag knappt känner igen mig själv. Bilden kryper in i kroppen. Smyger sig upp bakifrån. Attackerar.
Jag väntar ut det.
Vad kan jag annars göra? Acceptera det. Det är bilder från förr. Och jag blir skrämd, rädd på samma sätt som förr. Ett litet tunt moln med sorgsenhet finns med. Att förklara det är inte så lätt. Ändå är det inte svårare än att de flesta antagligen vet vilken form av sorgsenhet jag känner. Det är en sådan där sorgsenhet som gärna kommer framåt morgonkvisten, precis innan Jonna Blund träder över tröskeln, precis just före… hon… kommer…
Läsarinflik