Jag har tänkt på detta med att ta ansvar för andras handlingar…
Såhär ligger det till; Jag ansvarar inte för det jag blev utsatt för. Jag ansvarar dock för vad jag gör av det idag. Det är kanske inte rättvist att jag ens skall behöva ansvara för det, men ingen annan kan ta det ansvaret än jag själv och jag skulle inte heller vilja ge det till någon annan. Det är det ansvaret som gör mig till en person med makt över mitt eget liv.
_{Ett fotografi av en akrylmålning jag gjorde igår kväll. B fyller år snart och något skall han ju ha. Det roliga med denna är att den är målad på träpanelen från min gamla byrå. Återanvändning med andra ord. Hoppas bara att han vill ha den (den är rätt stor och lite otymplig med andra ord)…} Jag får dock inte blanda ihop det med ansvar för vad som hände. Att blanda ihop dessa två diametralt olika saker leder inte så sällan till självförakt, -och skam. Ett självförakt och en skam som jag (och många med mig) egentligen inte borde äga. Man kan kanske säga att jag har snott dem, -självföraktet och skammen. Trots att jag vet detta händer det ibland att jag blandar ihop allting. Jag tar ansvaret från de som är ansvariga och vill inte alltid ta ansvaret över vad jag själv gör av det och mitt liv idag. Väljer jag att inte ta mitt ansvar över mitt liv väljer jag också att se mig själv som offer hellre än överlevare och jag är skyldig mig själv och den lilla flicka jag en gång var att inte göra henne till offer ännu en gång.
Ansvaret för mitt liv idag är en rättighet snarare än en skyldighet. Jag får, -och kan, idag göra något som jag som barn inte hade möjlighet till.
Visst kan jag bli ett offer igen, men jag kan välja att inte leva som offer.
Vad tror ni om det? ]]> https://dissociation.bloggproffs.se/2009/03/14/latemanshelg-och-ansvar/feed/ 4