Det är konstigt; -att tankarna alltid verkar hopa sig framåt kvällskrönet. Kanske är det så att livet tar sig tid när det får fritt spelrum, -vare sig man vill det eller inte?
Egentligen borde jag nog inte filosofera så mycket när jag är trött men det är ju just då som filosofen i mig precis vaknat…

Jag har kanske inte berättat det förut, men jag har ett barndomstrauma som påverkar mig i allra hösta grad fortfarande. Min blogg skulle förmodligen heta något helt annat ifall det inte vore för just detta. Mina tankar rör sig kanske inte alltid runt mitt traumatiska förgångna, -tro inte det. Men de nätter jag vaknar med upplevelsen av hans händer runt halsen, hans stora kropp på mig då blir ”då” väldigt lätt till ”nu”. Det är många som har det så. Kanske är det just detta som är så skrämmande och det att traumat gör mig sårbar. Och ändå inte. Inte längre. Inte på samma sätt som förr. Men ändå. Fortfarande.