Badpremiär (men inte för mig)

maj 2nd, 2009 Inga kommentarer
De visste nog inte om det, men uppe på en kulle snett ovanför dem satt jag och B och sneglade ner på de unga tu i vattenbrynet nedanför. Hon var klädd i svart bikini; han i bermuda-shorts. Egentligen var vi där uppe för att fotografera; inte unga badande par förstås, utan vitsipporna som fanns i tusental i precis den backen där. Men det gick inte att inte titta. Jag kurade ihop mig ofrivilligt vid blotta åsynen. Det måste väl ändå vara kallt? Till och med jag som har en tendens att aldrig frysa kände hur jag huttrade till.
Badsäsongen har tydligen börjat. (Jo, jag vet, det finns ju de som vinterbadar, men då vadar man inte i; då hoppar man i -och ur, snabbt som attan.) Lite fascinerad var jag, nästan som att sitta och titta på något förbjudet. För där stod de länge, med vattnet först till låren, sedan till midjan. De höll varandra i hand. Hon tittade upp på honom mycket oftare än han tittade på henne. Han verkade obekväm, frusen, men ändå fast besluten om att göra det. Det drog ut på tiden. Medan det att jag och B kravlade iväg lite längre bort (det är ofint att sitta och stirra på folk sådär) hann de unga tu ta sig ett dopp. Plötsligt, när jag låg koncentrerat över en vitsippa med kameralinsen riktad mot den samma, så hörde jag ett isande skrik, ett omistligt ljud som kom från en ung kvinnas krampaktigt spända stämband. Det hade hänt. Sommaren är här!

Jag har kanske inte inlett badsäsongen denna helg (jag är en rätt så meriterad och erfaren badkruka) men jag har lyckats att få vårens första lilla bränna. Den kom under eftermiddagen idag då jag, glad i hågen, lade mig till att läsa på balkongen. Naturligtvis somnade jag från det jag läste och föll in i en skön, djup (och välbehövlig) sömn. Som en följd av detta har jag numera en rödbrun ansiktshalva och en vit.

Trauma och Dissociation: Förutom dessa världsliga ting så har jag ägnat dagen åt lite grubblerier. Det är likadant med dem som med sömnen, -man kan försöka låta bli men till sist överbemannas man. Ibland behöver man den där lilla tiden till att tänka. Jag är av naturen (och av ohejdad vana) en grubblare och iakttagare. Jag trivs faktiskt ganska bra med att fundera och filosofera. Problemet är bara det att jag ibland känner att tankarna, minnena och grubblerierna äger mig och inte tvärtom. Idag har jag funderat på lite av varje. Jag har tidigare fått frågor som rör stödverksamhet och nätverk för personer med traumatisk dissociation och kan inte sluta fundera på hur stort behovet är. Underlag borde ju finnas, men nätverk verkar inte finnas. Eller kanske finns det något som jag inte känner till? Hur skulle ett sådant nätverk se ut? Eller skall man nöja sig med att det finns stödcentrum mot incest och HOPP-riksorganisationen mot sexuella övergrepp och tro att de flesta kan hitta en samhörighet där? Och hur blir det då med alla andra, de som traumatiserats i något annat sammanhang, något sammanhang som inte hör till de verksamhetsområdena som HOPP och RSCI vänder sig till? Visst finns det vissa resurser, men är de tillräckliga?
Jag bara undrar.

(Har någon något förslag eller någon kunskap om stödnätverk får ni hemskt gärna mejla mig på [email protected])
Categories: Allmänna tankar, Dissociation, Trauma Taggar: , ,

Glad Valborg!

april 30th, 2009 Inga kommentarer
Det är lite förvirrande insåg jag när B kom över för att försöka övertala mig att följa med på en tur till vår lokala Valborgsbrasa. Å ena sidan firar vi att sommarhalvåret börjar (eller egentligen att vinterhalvåret slutar), å andra sidan tänder vi eldar för att skrämma iväg häxorna (allt enligt tysk tradition där man firar Walpurgisnacht med samma intensitet som man firar Valborg här), samtidigt som man gör allting till minne av en abbedissa som levde på 700-t. Nunnan Valborg helgonförklarades den första maj 799 och kom sedan att förknippas med pånyttfödelse och fruktbarhet (ganska lämpligt i och med att önskemål om god växtlighet och frodiga kor säkert fanns med i början av traditionens spridning). Det har väl alltid varit så att det kring brytningstid vinter/sommar funnits föreställningar om onda makter och häxor som av någon anledning har för en kort tid mer eller mindre fritt spelrum. (Men man kunde ju tycka att det inte är så länge sedan häxorna senast var i farten…). Traditionen följdes sannolikt av mer praktiska orsaker till brasorna också kan man tänka sig.

”Eldarna var till för att skrämma bort vargar och övernaturliga varelser innan man skulle släppa ut djuren på bete för sommaren, den första maj. Och omkring eldarna brukade man skjuta, slå på trummor, skramla med grytlock och skrika, allt för att skrämmas. I dag skräms vi med smällare och fyrverkerier istället och hälsar våren välkommen med sång.” (Rapport, svt -idag)

Det som jag inte riktigt begriper är hur alla dessa ting hänger ihop. Men det är kanske så att man inte alltid behöver förstå och att ett plus ett inte heller alltid är två.

Om någon undrar så kan jag förtälja att det aldrig blev någon Valborgsbrasa. Jag var helt enkelt inte riktigt på humör…

Glad Valborg alla, i alla fall!

Categories: Allmänna tankar Taggar:

”Det är lugnt”

april 29th, 2009 Inga kommentarer

Möjligen är det en av mina standardfraser och oftast är det sant. Åtminstone om man väljer att se det i relation till hur det kunde vara ifall det var mycket värre,  -det är lugnt.

Trots att dagen gått i hundratio så har det varit en lugn dag. Som vanligt var jag på näringarna i förmiddags och ägnade mig där åt att måla skuggor av kvinnokroppar på ett par olika fat/skålar. (Det låter inte som om det vore något tungt jobb kanske, men man blir ganska trött av att fokusera och med tungan välplacerad i munnen få skuggorna att sitta helt rätt så att de faller på ett lagom vis också sedan föremålet -skålen eller fatet- upphettats till 800 grader i keramikugnen och glasyren sedermera också satts på. Men oftast fixar det sig, så det är lugnt…)

Väl hemma somnade jag på stört ute på balkongen (precis intill den gamla björken -men numera har jag ju inhalator – så det var lugnt) och vaknade en timma senare av att det ringde på dörren. B kom som vanligt -klockrent klockan fem, och efter småprat och nostalgitripp skjutsade han mig till min vän, väna Y som bjöd på grönsaksdipp och jordgubbsdricka. Vi pratade bort hela kvällen så pass att jag inte hann sy det allra sista på hennes klänning (men bröllopet är inte förrän om två veckor, -så det är lugnt).

Nu är jag hemma igen och har det under omständigheterna riktigt gott ställt faktiskt. Jag hade hoppats på att få en lugn dag imorgon men Å påminde mig om att jag har ett tidigt möte imorgon bitti. Det blir alltså ingen sovmorgon imorgon, men det kommer ju en dag efter det också, -så det är lugnt!

Categories: Allmänna tankar Taggar:

webblogg 28 april 2009

april 29th, 2009 Inga kommentarer


Det helkaklade badrummet är svagt upplyst. Ett värmeljus står på en liten bädd av finkorning sand vid ena kortsidan av badkaret. Det luktar gott; en svag inbjudande doft av mango och kanel. Badkaret fylls av skummande vatten och jag kryper ner med en enda intention för mig; en intention koncentrerad i ett enda varande. Tankarna som kommer skall jag låta fortsätta förbi mig. kvar skall jag vara i stillheten. I stillheten och värmen som omsluter mig. Jag skall andas in luften, värmen skall öppna upp min lite tilltäppta näsa och hals. Jag skall inte tänka. Bara finnas för en stund. Existera. Och ta hand om mig själv.

Jag ser tillbaka och minns min dag. Jag kan se kvinnan med de stora gråa ögonen och det mörka håret som står i kassan och ler glatt. Hon tittar på mig och undrar ”var det något mer?”. Jag skakar på huvudet till svar. I min gröna apotekspåse har jag ett par olika astma- och allergimediciner. Vårdcentralen ligger bara ett stenkast bort och gångvägen emellan är väl använd. Jag är inte den första som går här.
Redan precis utanför apoteket tar jag en dos astmamedicin. Ett halvt varv framåt, sedan tillbaka tills det hörs ett klick; -och så dra in. Luftstrupen vidgas. Jag kan andas igen. Jag kan slappna av, för jag har tagit hand om mig själv.

Det finns en lekplats utanför. Genom det lite lätt öppna fönstret hörs glada tillrop och ett och annat skrik av förtvivlan. Jag påminner mig om var jag är och att det inte är någon fara med barnen; de leker och behöver inte ens påminnas om att ta hand om sig själva. Framför mig i sin vanliga fåtölj sitter min psykolog. Med sin lätta brytning välkomnar hon mig. Hon väntar på att jag skall börja. Så jag börjar berätta, prata, om veckan som varit, om saker som hänt och om tankar jag tänkt. Sedan tar jag sats och berättar lite om ett minne. Nej, inte ett minne, -utan minnet som jag velat tala om länge. Hon lyssnar; nickar, ställer en fråga och väntar på mitt svar. Jag svarar med eftertanke att jag gjorde just det, dissocierade, då, den gången och att jag gjorde det för att ta hand om mig själv. -För att överleva. ”Så kreativt” säger hon. ”Du gjorde ju faktiskt det, tog hand om dig själv”.
Jag låter orden sjunka in. …jag gjorde det; jag tog hand om mig själv.

Categories: Allmänna tankar, Dissociation, Privat Taggar: , ,

Pulver Paddorna och ensamheten

april 27th, 2009 Inga kommentarer
Befinner mig uppe i ensamheten. Mitt lilla gavelrum en extra trappa upp, som på flera sätt är min privata sfär; min kokong av trygghet -Samtidigt är jag också i ett tillstånd; i tillståndet ensamheten. Tillståndet ensamheten är mer besläktad med en stilla dag i ensam meditation än i den där knytt-iga ensamheten som de allra flesta vill fly undan.
Helt ensam är jag ändå inte. Med mig har jag en påse norska pulver padder och alla mina tankar och funderingar, dagens erfarenheter och en uppsättning näsdukar (för snuvans skull).

orchid.jpg - Picamatic - upload your images

 Orkidén (jodå; -det är en orkidé) fotograferade jag igår och lekte med idag…
Jag fick tillfälle att berätta en del av en händelse idag, en del av min historia. Tankarna, minnesbilderna och grubblerierna kring dem, blir på något vis verkliga -just så patetiska, sorgliga eller fasansfulla som de är. Varken mer eller mindre. Argumenten till varför det skedde -de argument som framlades då, blir på något sätt så genomskinliga när de kommer fram i dagsljus. Även om det lilla barnet som jag en gång var faktiskt håller ganska så stadigt i dem, så bleknar de i konversationen. I samtalet.
Det är efter det som sorgen kommer. Sorgen som för någon sekund speglar en helt annan typ av ensamhet. Den ensamheten som är varje mardröms drivved och varje skygga hemlighets bundsförvant. Den grymma Ensamheten är en ravin av ångest. Kanske oändlig.
Den sortens ensamhet blir inte långvarig; den hör inte hemma här. Jag är inte ensam i den bemärkelsen. Den grymma Ensamheten behöver skammen och den behöver min tystnad. En tystnad jag inte ger den.
I stället väljer jag den mjuka ensamheten, den som kan fungera som ett hölje; ett skydd. Det är på något konstigt vänster lite på samma sätt som med pulver paddorna; Höljet måste till för att hålla pulvret på plats så att en lagom mängd kan sippra ut lite pö om pö. Det är helt enkelt inte meningen att pulver paddor skall ätas på något annat sätt.
Categories: Allmänna tankar, Dissociation, Privat, Trauma Taggar: , ,

Lugna Söndag

april 26th, 2009 Inga kommentarer
Vissa dagar är dagar i skuggan och är meningen att vara just sådana; idag har varit en sådan dag. Alltså en dag som jag förmodligen inte kommer att komma ihåg sådär väldigt mycket av om sisådär fjorton dar eller så. En dag som slinker in under kategorin ”allmänt” och ”rätt trevligt” utan att det lämnar gigantiska spår kvar i själen. En dag som gett mig ytterligare en dag av livsvisdom.
Jag fick tillfälle att införskaffa astma- och allergimedicin på förmiddagen. På eftermiddagen dök B upp med tio röda rosor till mig (bilden till vänster, men den vita pärlan är Pe:s örhänge och ingenting annat), varpå han drog ut mig i regnet (skulle det visa sig) och såg till att jag fick en lugn eftermiddag i ett av de lokala naturskyddsområdena (där medicinen kom väl till pass; något som rätt så snart stod klart). Backsipporna var villiga att förevigas ännu en gång denna vår (jag kröp omkring där i backen med linsen halvannan centimeter från det eftertraktade objektet och trivdes ganska så bra – åtminstone de stunder jag kunde få luft).
Just nu känner jag inte så mycket. Är mest bara trött. (Som vanligt när jag skriver verkar det som.)
Categories: Allmänna tankar Taggar:

112 34 Stockholm

april 25th, 2009 Inga kommentarer
Det blev en utfärd idag trots allt, -men det hängde på håret (och delvis på halsen) men det blev av. Således åkte vi, jag och Pe, in mot Stockholm och Kungsholmen vid halv tio snåret och spenderade dagen där och i Vasastan med att flanera omkring, äta italienskt, titta på böcker och folk och mest bara vara. Vi hade det rätt trevligt, Pe och jag (för att inte säga riktigt trevligt). Jag blev dissociativ ett par gånger, vilket var mindre än jag räknat med. Jag är nämligen så oerhört känslig för alla små rörelser, ljud, intryck och saker som annars hänger i luften (och då menar jag inte pollen – även om det också påverkar) att jag blir extremt trött väldigt lätt. ALLT registreras (man måste ju vara på sin vakt). Till sist orkar jag inte och stänger ute det mesta i stället. Går in i mig själv. Dissocierar. Efter en dag av intensiv koncentration behöver jag därför desperat vila.

Samtidigt som jag nu går och knyter mig och kryper ner inför natten (som kommer att spenderas i halvsittande ställning pga luftrören) kan jag känna mig ganska nöjd; inte nog med att dagen varit nog så trevlig, jag har också kommit att uppskatta det lilla faktum att det inte precis utanför mitt fönster frodas lika många hasselträd som det gör borta vid Odenplan och att jag här, från min balkong, faktiskt inte hör varken essingeleden eller tågtrafiken in till city (något city; vilket som helst). Jag är helt enkelt förskonad, men ändå lyckligt lottad på så vis att jag, om jag vill, kan transportera mig till någon större stad, vilken som helst, och lyssna på alla de ljuden, se alla de sakerna; (udda) människorna och märkliga tingen som hör storstaden till; om jag vill alltså, någon gång i (halv)året sådär.

(Det bör kanske tilläggas att jag visst bott i en större stad tidigare och att jag -visst- trivdes där som fisken i vattnet, men det var då och nu är nu och just nu är jag trött, så trött…)
God natt!
”Detta är ett fotomontage” som det brukar heta i tidningarna. Pe inmonterad framför Odengatan.
Categories: Allmänna tankar Taggar: ,

(Psyko)somatiskt?

april 24th, 2009 Inga kommentarer

J trodde först att det var blod jag hade kräkts upp, men det var det inte, det var bara blåbärssmoothie och en matsked matolja. Tipset om matoljan hörde jag tidigare idag och beslöt mig, att inför natten (förra natten sova jag sittande för att försökra mig om att jag kunde andas propert) testa denna säkra metod att få bukt med sträv (allergi)hals och rethosta. Efter att ha gjort erfarenheten som resulterade i den lilla fläcken som i mina ögon mest såg ut som utspilld smoothie så kan jag konstatera att matolja mot sträv hals inte är något jag kommer att försöka igen. Försöket föll helt enkelt inte så väl ut som jag hade hoppats. Egentligen är det inget att bråka om. Det är bara lite hosta, rinnande ögon och retad hals som ungefär halva landets befolkning dras med den här tiden på året (den andra halvan bor för långt norrut, men det dröjer inte länge innan även de går omkring med samma symptom).

Det jag kommit att undra på är huruvida dessa allergiska reaktioner är psykosomatiska till sin natur eller ej. De flesta skulle nog säga ”nej”, men jag har en förkärlek för att tolka alla mina fysiska reaktioner som psykiska till sitt ursprung. Det är inte det att jag inte tar mina symptom på allvar. Det gör jag. Det är bara det att jag har lättare att se och tänka i termer av psykosomatik. Kroppen är för främmande för mig. Jag känner något i halsen och associerar till orala övergrepp. Jag får ingen luft (påminner om känslan när någon ligger ovanpå en och trycker ner en -vilket täpper till luftvägarna). Att det är hasselträden som spritter till och förorsakar mina symptom känns så främmande. De vill ju inget illa (om nu hasselträd har en vilja, vilket jag starkt betvivlar, men ändå). Så sitter jag här och undrar om det främmande i min kropp är förorsakat av någon eller något, -minnen av någon som gjorde mig illa eller bara något som är helt naturligt, som flyger omkring i luften och som jag råkar vara extra känslig emot.

Eller så är det rentav så att det är lite av varje.

Allt påverkar och summan blir mina symptom.

(”snörvel”)

Categories: Allmänna tankar, Dissociation, Trauma Taggar: , , ,

Poll-ution

april 23rd, 2009 Inga kommentarer
Efter att jag stapplat in på det lokala apoteket här i vårt lilla lokala stadsdel och presenterat mina lokala symptom (halsen och ögonen) så tog livet en ny vändning. Eller ja, det var kanske inte fullt så drastiskt, men mina symptom mildrades av allergimedicinen såpass att jag nästan kände mig som vanligt igen (åtminstone låter jag inte längre som om jag konstant druckit whiskey och rökt fem pack om dagen i fyrtio år). På det stora hela har det varit en bra dag. En rätt så vanlig dag i mitt sällsamma liv. Jag gräddade ugnspannkakor (otroligt gott) och åt dem med god aptit tillsammans med Å. (Vi tenderar att äta lunch ihop i snitt sisådär varannan vecka.) Det efter en liten stunds basal kroppskännedom (något jag försökte mig på innan besöket på apoteket) och sedan en liten stund ute i det fria (går bättre när man kan andas faktiskt). Kameran tog jag med mig och jag hann få några bilder innan solen gick ner över hustaken.

En av vitsipporna på gården
Jag bor i ett etniskt område med influenser från både öst och väst. (I min trappuppgång är vi inte mer än två med svenskklingande efternamn.) Jag har bott här något år nu och har börjat älska myllret. De olika människorna. Språken. En känsla av att jorden skakats om och att en del av jordens människor råkat trilla ner just här. Bland dem finns jag. Jag hamnade här på samma sätt som många andra, -av en ren tillfällighet. Nu lever vi här och vi har alla vårt bagage. Förmodligen är jag inte den enda på min gata som blivit utsatt för övergrepp, tortyr och våld. Förmodligen långt ifrån.
Det är en lite konstig tanke. Att det där bakom något av fönstret, kanske i den våning som finns i huset uppåt gatan där det spelas persisk musik på hög volym, eller i lägenheten bakom de nerdragna persiennerna, eller varför inte bakom de färggranna gardineran i lila, cerise och guld ännu ett stycke längre upp, bor någon som har mycket mer gemensamt med mig än någon av oss någonsin skulle vilja erkänna. Vi har kunskapen. Kunskapen om det som inte får nämnas.
Det är märkligt att tänka så; att vi går här, sneddar över gården och går förbi samma lilla vitsippa. Vi lever bor och andas. Intill varandra.
Vi alla som kan kallas överlevare.
Categories: Allmänna tankar, Trauma Taggar: , ,

Som på beställning

april 22nd, 2009 1 kommentar
Det är konstigt det där, hur det kan variera. Måendet är det jag talar om. Samtidigt som solen kom fram i förmiddags så vaknade mitt sinne till liv och nu när jag tittar tillbaka så känns det som en alldeles okej dag ändå, trots att jag igår kände mig så ”borta”. Dagen på näringarna var riktigt kul. Pe fick bli min adept för dagen och jag kunde konstatera att jag trivs med det där, -att undervisa. Jag tycker om att instruera, se eleven utvecklas och få aha-upplevelser. (Nu är det dock tveksamt om Pe fick några aha-upplevelser, men hur som helst, -jag tyckte det var riktigt kul.)
Under eftermiddagen var jag en riktigt duktig standardiserad variant av mig själv, det vill säga, jag hängde upp tvätten och ställde in i diskmaskinen. Jag vattnade blommorna och jag ordnade lite här uppe (intresseklubben antecknar förstår jag…). När jag varit duktig så pass länge att jag tyckte att det fick duga (någon måtta får det väl ändå vara?); så ägnade jag tiden åt min dator.
I runda svängar är det det hela. Visst, jobbigt har det också varitmen just nu vill jag inte riktigt gå in på det. Mest bara för att det är så svårt att förklara.
Categories: Allmänna tankar Taggar:
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu