Hem > Allmänna tankar > Den heliga helgen som bara försvann

Den heliga helgen som bara försvann

eller

Så ursäktas en fobiker

Det var tänkt att jag skulle göra en massa nu i helgen. Jag skulle passa på. Planerna var inte väldigt omfattande, men det fanns en hel del som skulle bli gjort. Det kändes bra, då skulle jag ha ny energi till veckan som kommer och jag skulle kunna ge ett sken av att vara välorganiserad, plikttrogen och en välbalanserad individ med bägge fötterna på jorden och minsann (jodå) kan detta med att planera och genomföra planerade aktiviteter. Egentligen handlade det inte om så mycket annat än att jag själv börjat betvivla min kapacitet till de små tingens genomförande. Utan morötter, inget resultat, har visat sig vara en devis jag absorberat i större utsträckning än vad kan anses nyttigt.

Det såg lovande ut. Åtminstone till en början. På fredag kväll skrev jag ner en del saker och kunde kryssa för de första sakerna innan jag gick och lade mig den kvällen. Vilket flyt. Någon brådska är det ju inte. Det är ingen som blir lidande ifall jag tar det lite lugnt. Man skall inte stressa. Det är bara onödigt. eller hur? Lördag morgon kom och med det ett alldeles strålande väder. B och Jo vädrade marknadslukten så vi begav oss av de handfull milen det var till närmaste utomhusmarknad och gav oss i kast med marknadsmyllret. En inte helt genomtänkt idé visade det sig. Jag är inte gjord för utmaningar av det slaget, klagade jag. Det har visserligen sina randiga skäl, så jag må vara ursäktad.
Väl hemma igen var jag trött. Oerhört trött. Inte direkt upplagd för att ta tag i den (ändå) väntande listan med saker att ta sig för. Dessutom var det varmt, väldigt varmt, för att inte tala om den höga luftfuktigheten som med mina astmatiska besvär kan ställa till det ordentligt. Nej, tacka vet jag en tidning i solstolen på balkongen, ett glas smoothie och en uppskuren ananas. Dessutom kan jag få tvång av att städa. Tänk om jag fick både tvång och kroppsminnen som en följd av andningssvårigheterna. Det skulle inte vara så bra, nej. Det är nog klokast att ta det lite lugnt. Det finns mycket kvar av helgen än.
Resonemanget kändes helt acceptabelt igår, men så blev det en ny dag. Ingenting särskilt på agendan. Handla lite bara. Det var allt. Förutom de sakerna som fortfarande stod orörda på listan uppe hos mig, vill säga. Kläderna klibbade sig fast vid kroppen när jag efter ett par timmar ute på balkongen gick in. Värmen var snudd på tropisk. J föreslog en dusch. Ett inte helt oävent förslag en dag som denna. ”Men…” började jag, ”då måste jag upp på motionscykeln först och det orkar jag inte, inte nu…” Men det var uppenbart att en dusch var så gott som oemotstådlig. Man kan ju faktiskt duscha fler gånger menade J. Och hon hade ju helt rätt. (Sedan skulle jag skylla det uteblivna motionspasset på att jag faktiskt redan duschat…). Efter duschen måste jag vila, -förstås. ”Sedan” skall jag ta tag i det intalade jag mig själv.
Timmarna gick. Det blev kväll. Jag satte mig framför datorn och skrev några meningar i en ansökan om extra bidrag för utlandsvistelse, men eftersom jag har en tendens att bli lite petnoga i skrift, så lade jag ansökan ifrån mig, ”för” tänkte jag ”man skall nog akta sig för att bli tvångsmässig där också”, ”kommer jag in i det så kanske jag inte kan sluta förrän jag är klar, -någon gång imorgon bitti. Och det”; ”det vill väl ingen riskera ändå?”
Categories: Allmänna tankar Taggar:
  1. Inga kommentarer än.
  1. Inga trackbacks än.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu