Arkiv

Inlägg taggade ‘Dissociativ Identitetsstörning’

När du blir jag

juli 12th, 2009 Inga kommentarer
Eller

DIAGNOS

blir lika med

IDENTITET

Riktigt när det hände, när det inträffade, vet jag inte. Jag vet bara att det tog ett bra tag att först bli du med den diagnos jag ansågs ha, trots att jag egentligen visste. För vem vill bli kallad traumatiserad? Eller dissociativ? Jag ville i varje fall inte. Ändå visste jag ju. Det var oundvikligt, -och jag behövde hjälp. Bekräftelsen låg tung inklämd i diagnosen. Diagnosen visade sig ge en tillhörighet inlindad i hopp, för visst betydde det väl då att jag kunde bli en hel människa igen, -att jag kunde bli vanlig? Att jag inte var galen trots allt. Diagnosen gav hopp. Och en möjlighet att förstå mig själv. Just då var den det enda jag hade.

Representanterna för psykiatrin hade delade åsikter om min delade natur. Jag varken kunde, ville eller orkade först att bemöta dem. Min kraft var borta. För hur skulle jag få dem att förstå? Jag hade levt i en värld där jag försökt dölja mitt trauma. Och min glöd var borta. Jag var utelämnad. Men så kom diagnosen. Det fanns hopp. Det fanns människor som i varje fall ville förstå. Min kamp att låtsas att allt var okej, var över. Jag var blottlagd. Men jag var också befriad.
Jag gick ut i världen igen, men det var en förändrad värld. En värld som visste. En värld som såg min nakenhet. Och ändå inte. Jag hade blivit ett fall. Ett intressant fall, men ett fall allikevel (det enda som kan tänkas vara värre än att vara ett intressant fall är kanske att vara ett obotligt dussinfall). Snart blev diagnosen en del av den jag var. Den fanns med när jag presenterades för ny människor -jag blev ”hon som dissocierar – hon som vad? – hon som dissocierar…”. Möjligen bidrog det till en ökad kunskap. Min omvärld fick lära sig något nytt. Jag blev deras fallstudie.

Min vardag levdes så snart i skuggan av diagnosen. Till min egen förvåning så insåg jag det under ett samtal med en god vän en vanlig förmiddag. Det var några ord i slutet av samtalet. De väckte tankar, för vem är jag? Är jag min diagnos? Sedan när har den blivit min identitet, när började jag själv tänka på mig själv som ”hon som dissocierar… dissociation är ett psykiskt försvar som uppstår till följd av…” Jag är ett levande dissociations-lexikon. En fallstudie av en diagnos. När föll diagnosen tillbaka och blev ett med identiteten? När tappade jag egentligen hoppet i dess mest grundläggande betydelse?

Kanske är det så att jag, någonstans i djupet inte har accepterat den, diagnosen. Hade jag det hade den inte blivit min identitet på samma sätt. Hade jag accepterat den hade jag absorberat hoppet men inte identifierat mig med splittringen. Jag hade sett traumat. Inte varit det. Någonstans måste jag hitta det igen, hoppet, oberoende av allt annat. Jag måste helt enkelt inse att jag är mer än summan av mina erfarenheter, mer än det som en gång var.

LISA explains D.I.D

mars 13th, 2009 Inga kommentarer
TraumaTriumf rekommenderar:
Cuckoo Comics
Jag kan helt enkelt inte låta bli att rekommendera denna helt suveräna serie om dissociativ identitetsstörning (och det finns inte heller någon anledning till att låta bli). Serietecknaren själv har en DID-diagnos och förklarar här, genom en delidentitet, vad DID är och hur det fungerar.
Dels är serien välgjord (vi har att göra med en professionell serietecknare och utbildad konstnär) och dels är den -som serier bör vara -riktig underhållande.
God läsning!
GUCKOO COMICS
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu