Bara några kvällstankar mot bakgrunden av ett samtal tidigare idag…:
Vad föraktar jag? Eller kanske ännu hellre; vem? Är det mig själv jag föraktar, eller är det något hos den andre som jag föraktar; kanske något som påminner mig om mina egna skuggsidor? Jag satt här och tänkte att det känns som om det på något sätt är finare att förakta mig själv än någon annan. Men är det verkligen det när jag tänker efter? Är självföraktet mer salongsrent än förakt inför andra personer, samhällen eller individer? Är förakt ibland till och med lite nyttigt? Finns det förakt som är bra och förakt som är rentav livsfarligt? Hur står föraktet i relation till drivkraft och motivation till förändring?
Är det ett kvinnoförakt som får machoidealet att blomstra? Är det förakt för svaghet som får oss att inte erkänna oss trötta och förvirrade, sjuka och sårbara? Är det förakt som driver våra handlingar?
Är det så? Eller är det så att föraktet kan bli en konstruktiv kraft, när vi kan analysera det och erkänna det? När vi kan se vari det bottnar hos oss själva; Vilken rädslan är som finns bakom föraktet? Kanske kan föraktet ge oss en ytterligare insikt om oss själva? Så att det blir en för-akt till ett nytt kapitel av livet med större insikter och en vidgad kunskap om världen och tingen, men främst om jaget och samvaron; interaktionen med andra.
Jag vet inte. Vad tror du?
Eftersom jag i praktiken jobbar snudd på halvtid som cirkelledare / keramiker förutsätts jag -för att arbetet skall flyta på smidigt – att vara närvarande i kroppen i utövandet av konsterna. Detta gäller alldeles särskilt när jag drejar i lera. Jag måste känna fingertopparna mot leran och forma föremålet med känsla inte bara för formen utan också för lerans struktur och inneboende ”liv”.
Jag är dock ibland halvtaskig som keramiker och är inte alltid närvarande varken i mig själv eller skapandeprocessen. Kvalitén skiftar därför också oerhört. De dagar som jag är fokuserad och kan andas färg, material och form skapar jag riktigt vettig konst (eller vad man nu skall kalla det för), andra gånger, som idag, är leran och jag på olika våglängd och någon tillstymmelse till samarbete finns inte.
De har en del gemensamt, de dagar som jag och leran inte dansar i takt. Det som är mest påtagligt är att jag vid dessa tillfällen inte är närvarande i kroppen. Känseln, sensationerna är inte där. Ibland svävar jag nästan och känner knappt stolen under mig eller golvet som fötterna vilar mot. Jag ser leran på drejskivan och klösen (klumpen med lera) och jag ser ett par händer (är de mina?) som skvätter på vatten (är händerna fuktiga?) på den lilla klumpen lera, men jag känner den inte; Leran. Jag måste se för att veta att mina händer faktiskt rör vid den.
Jag vill känna, men kan inte. Mina somatoforma dissociativa reaktioner (som är den formella beteckningen för upplevelser av den nyss beskrivna sorten) är starkare än min vilja. Åtminstone just där och just då. Förmodligen är det så det måste vara ibland åtminstone ett tag framöver? Dissociativa reaktioner är trots allt ett försvar. Keramiken har lärt mig att våga känna efter; att fråga mig ”vad känner jag egentligen?” Att jag inte kan ta in allt är kanske okej när det är temporärt och inte genomgående så? Jag vet inte. Jag vet bara att burkarna jag beskickade idag inte fick riktigt den vård de förtjänade. Nu börjar jag hitta tillbaka igen. Jag kan känna tangenterna mot fingertopparna och jag kan känna fötterna mot mattan under skrivbordet. Det är bra.
Jag är i trygghet nu.
Läsarinflik