Arkiv

Inlägg taggade ‘kroppsminnen’

En kropp öppen för tolkning

september 23rd, 2009 Inga kommentarer
Borrelia, eg. Lyme disease, Lyme borrelios eller bara borrelios, är en bakteriell infektionssjukdom som överförs via fästingar. Smitta till människa är vektorburen och överförs via fästingar tillhörande arten Ixodes ricinus, som sugit blod från infekterade varmblodiga djur, vanligen smågnagare men också större djur som exempelvis hjort och rådjur. Man har konstaterat att smitta på samma sätt också kan spridas via infekterade flyttfåglar. Risken att smittas i samband med fästingbett varierar i olika områden, men är i Sverige i medeltal cirka 0,6%. (Wikipedia)

Jag fick se den för första gången i spegeln i ögonvrån imorse när jag kravlade ur min pyjamas. Det var en stor röd ring (erytema migrans), i samma storlek som min handflata ungefär (c. 15 centimeter i diameter -jag har små händer). Inuti ringen var en öppen vitaktig yta. (Borreliainefektioner brukar kunna se ut så, -särskilt hos män, medan kvinnor oftare har en ”heltäckande” röd färg som mörknar i mitten, -något jag nyss lärt mig.)
Vårdcentralen fick ett samtal från mig vid nio och retursamtalet kom kvart över tio. Vid elva var jag vid vårdcentralen och fem över gick jag ut därifrån med ett vitt receptpapper i handen (de hade problem med skrivaren och kunde av en specifik anledning inte sända receptet elektroniskt). På receptet stod kåvepenin 1g 3 ggr dagligen i 14 dagar mot borreliainfektion.

Det borde kanske ha stannat vid det. Jag kunde ha dragit en lättnadens suck och varit glad att jag undslapp ansiktsförlamning, artrit, hjärtproblem och hjärnhinneinflammation eftersom det upptäcktes så tidigt. Men jag måste göra som jag alltid gör. Jag måste läsa på lite grann. Och det var då problemen började.
Och det var då förvirringen tog vid (förvirring kan också vara ett tecken på borrelia har jag läst någonstans…).
Under de senaste veckorna har jag haft bilder från händelser där min nacke varit aktiverad på ett för den obekvämt vis. Jag har haft kroppsminnen med stel nacke och något som kanske kan vara värk (? -jag vet inte riktigt hur värk skall kännas). Flashbacks har jag tänkt. solklart fall. Men nu är jag inte så säker längre. Kanske har det bara varit borrelian, -den jag inte visste jag hade.
Problem med mitt knä har jag också haft. Sviter från en gammal bilolycka och ett överansträngt knä efter semestern har jag tänkt. Men det kan ju också ha varit borrelian.
De sista dagarna här har jag låtit förkyld, varit lite stockad och konstig i största allmänhet. Men det dök upp i samband med att jag städade och möblerade om, inte så konstigt -allergi förstås, det måste det vara, -dammallergi. Men nu är jag inte så säker, för när allt kommer omkring så kan det ju också ha varit borrelian…

Semester!!!

september 2nd, 2009 Inga kommentarer
eller

visst susar det i säven

Det var sent på söndag kväll när våra bägge bilar rullade upp för den sista lilla backen fram till stugan. Resan hade tagit gott och väl elva timmar och vi var alla fyra rätt utslitna vid det laget. Jag smet runt stugan i jakt på extranyckeln och kunde snart låsa upp till värmen innanför. Vi hade vid det laget i runda siffror 150 timmar kvar av semestern. Från den första natten kommer jag, såhär efteråt, inte ihåg så mycket. Jag var trött och somnade ganska omedelbart. Jag minns de första timmarnas exalterande känsla som snart mynnade ut i trötthet. Vi sov alla gott den natten. (Utom möjligen Je som hade graviditetsillamående i stort sett hela veckan.)

Det är något märkligt med semestrar. Förväntan som kräver händelse, aktivitet, engagemang. B var den som hade tagit ansvaret inför resan. Han hade ordnat i förväg, planerat maten och fryst in lasagne, risotto, fläskpannkaka och kycklingkalops. Han hade beställt rätt karta från lantmäteriverket och han hade bunkrat upp med de mesta som kunde tänkas behövas, -och lite till. För honom var det nog en lättnad att äntligen få komma iväg. Jag hade också planerat, men inte riktigt på samma sätt. Jag var förberedd. Åtminstone var det just det jag trodde att jag var. Jag trodde nämligen att jag hade planerat för olika händelsescenarier som skulle kunna uppstå. Så att jag var beredd på eventuella triggers, -ändå hade jag missat något väsentligt visade det sig när vi väl närmade oss stugan.

Det började skymma på lite grann. Vi höll på att plocka ur bilen, kasse efter kasse med mat och förnödenheter, termobyxor, stövlar och toalettpapper. Jag försökte verkligen fokusera på det som var i görningen, på ryggsäcken, den stora kappsäcken, -på det som skulle med in, men innan jag kunde gå in måste jag passerade det fasansfulla. Jag måste gå förbi snöskotern.

Den stod där, i sommarklädsel med överdrag och vindskyddad ”kroppsstrumpa”. På andra sidan, vid utedasset stod snöskoter nummer två, lite minde, lite mer övertäckt. Men otvetydig i sin belägenhet, i sin längtan efter vintern. Jag rös.

Jag som älskar vinter.

Det började som en krypande känsla uppåt ryggen, nacken, känslan rörde sig pulserande upp under kragen på min vita skjorta, under linningen, den kröp sig fram, pulserande och knöt sig stadfigt runt halsen. Kall, smutsig, våt.
Känslan pulserade uppåt, dök sedan ner till underlivet, högg till. För att sedan domna bort precis som jag passerat, previs som jag låst dörren bakom mig. Precis som jag var i säkerhet.

Följande morgon var ödet beseglat. Jag hade inget annat val än att gå förbi, passera. Tolerera det som egentligen inte går att tolerera;snöskotern och minnet; minnet av… DET.
Egentligen ter det dig såhär i bakspegeln ganska märkligt att jag inte varit beredd på det. Vi åkte till fjällen. Var finns snöskotrar om inte just i fjällen? Varför tänkte jag inte på det?

Men jag hade inte tänkt och kanske var det, såhär efteråt, lika bra. För förmodligen hade jag då valt att inte konfronteras. Jag hade valt att åka någon annanstans. Semestra någon annanstans. Ändå var det just det här jag behövde. Mötet med det som varit. Även om jag nu inte så gärna vill erkänna det; jag vill inte tillstå att det var just det jag behövde.

De fick veta det. Jag nämnde det allt som hastigast. Å och Je fick veta vad det var som störde mig. Men vi pratade inte om det. Jag ville ha det så. Jag vill inte prata om det. Inte då.
Veckan gick. Vi gjorde utfärder. Jag undvek snöskotern. Jag gick hastigt förbi, tittade bort. Varje morgon. Och varje kväll.
Kanske hade jag kunnat fortsatt att låtsas. Att ignorera. Att leka det-stör-mig-inte-leken-för-det-var-ju-så-länge-sen-ju. Kanske hade jag kunnat. Men jag ville inte. Jag vill vara närvarande. Också där. Också då, -lika mycket som här och nu.

Sista dagen regnade det mest. Efter en liten vandring i hagel och blåst som avslutades med fötterna i en fjällbäck, var jag redo. Regnet hade sköljt bort rädslan för känslorna som var förknippade med minnet. Eller så var det bara så att jag var så utmattad efter sex dagars vandringar att jag inte hade några försvar kvar. Utpumpad, dyngsur och med stelfrusna fötter gjorde jag ett plötsligt halt vid snöskotern på vägen in. I stället för att titta uppåt till vänster tittade jag neråt till höger. Tittade på den lätt fladdrande galonklädnaden över snöskotern som också fått ett stänk av ovädret tidigare under dagen. Jag tog några djupa andetag och märkte att luften var frisk. Då kom sorgen. Helt oförhappandes. Men jag var inte helt redo då än. Jag gick in.
Kroppen var uppvärmd. Jag var det inte. Självdestruktiva tankar blandades med minnen, rädsla och fasa. Den samma som jag känt förr. Samtidigt kände jag en dragning till att sova ute, alls inget destruktivt, utan mer av det slaget som de flesta scouter någon gång upplevt, en sorts upprymdhet. En drift att hitta mig själv. Ett sökande efter ensamheten.

Jag hade förkunnat att jag vill sova ute, inte att jag tänkte göra det, men att jag saknade det. Vildmarken var en vän som ropade på mig, åtminstone just då, den sena kvällen bara några timmar innan vi skulle vända tillbaka. Innan det var dags att återvända hem. Det var då det hände. Jag måste ut. Jag måste möta det jag ägnat hela veckan åt att undvika. Barfota gick jag ut och trevade mig fram i mörkret. En lampa tändes. Sedan stod den där. Snöskotern. Först lät jag handen gå över ryggen på den. En lätt böjning. Sedan klev jag upp på den. Lade mig ner. Kröp ihop. Och grät. Tröstlöst, förtvivlat, ynkligt.

Å dök upp men lämnade mig ifred när jag bad om det. Je dök upp en stund senare och lät mig hållas även hon. Jag behövde vara själv. Ensam. Jag behövde min tid tillsammans med snöskotern. Den som triggat mig hela veckan. Den jag gjort allt för att undvika. Jag måste undersöka den. Jag måste övervinna den. Jag måste förstå min känsla. Jag måste utmana den. Jag måste acceptera den.

Hur lång tid det var frågan om vet jag inte. Kanske spelar det inte heller någon roll. Tiden är förmodligen helt oväsentlig. När tårarna tagit slut satt jag en stund och bara existerade. Ovanpå snöskotern. Jag behärskade den. Minnet behärskade mig inte längre. Jag hade vunnit. Otroligt nog hade jag utgått med segern. Tröttheten var påtaglig. Jag måste sova.
Men jag hade vunnit.

Rygg-igt

juli 8th, 2009 2 kommentarer

Det är morgon, onsdag morgon och jag har precis rätat ut ryggen. Jag tillhör de individer med extremt taskig hållning. (Räta på ryggen!) Men just nu är det inte det som är problemet. Här om veckan var jag med och bar upp två soffor till tjejernas rum. Då gick det alldeles utmärkt, inget särskilt som är värt att notera. Ryggen knakade ett par gånger, -det var allt. Inget att klaga över alltså. Igår möblerade jag om i ateljén (gröna rummet), när jag skulle röra mig efter det blev det något som tog emot. För min del, eftersom jag har svårt att tolka kroppens signaler, triggade det igång minnesbilder. Först visste jag inte riktigt om det var fysiskt eller om det ”bara” var bilder. När jag insett sambandet mellan soffor, ommöblering och ryggens märkliga beteende var det inte så svårt att dra slutsatser, ändå ligger de kvar på ytan, minnesbilderna och kroppssensationerna som går hand i hand. De ligger och guppar på ytan och gör sig påminda. Det går inte att inte kännas vid dem. Jag stöter mot dem hela tiden.
Men jag förstår nu varför, vad det är, -vad det handlar om och jag vet att det inte är farligt. Det känns obehagligt OCH samtidigt; -det är inte farligt att minnas. Överlevde jag då, så överlever jag nog nu också.

några små korta och så en lång

april 21st, 2009 Inga kommentarer

Kanske är det inte så konstigt trots allt. Reaktionerna och förnimmelserna i kroppen har oftast sin naturliga förklaring, även om den naturliga förklaringen ligger trettio år, eller nåja, tjugofem år tillbaka i tiden. Under de senaste dagarna har jag haft en hel del kroppsminnen. Det har i huvudsak (märk här den dubbla betydelsen av ordet) handlat om ett ganska banalt kroppsminne, så till vida att det inte fått mig att må dåligt sådär direkt i varje fall. Det var igår som det nådde sin kullmen. Jag klarade helt enkelt inte av att titta till vänster. Då fick jag en känsla av att jag måste hålla emot, som om någon annars hade pressat huvudet bakåt. Egentligen handlade det nog inte om att inte kunna. Det handlade om att inte våga.

Efter att jag testat mina gränser, sett vad som händer, känt på den (mot)rörelse jag instinktivt vill göra och efter att ha utforskat i stort sätt alla vinklar som man kan, utan att åsamka sig någon större skada, vrida sitt huvud på så börjar det värsta nu att släppa. Det underlättade förvisso att jag kunde relatera -associera- rörelsen med sitt ursprung. Men det är ändå märkligt hur en så pass liten detalj kan etsa sig in i kroppen och sedan, såhär 25 år efteråt få för sig att den vill ut igen.

(En annan naturlig förklaring kunde kanske vara att jag ådragit mig stel nacke i samband med för intimt sällskap med bordsfläkten. Men den förklaringen är, i det här sammanhanget, inte helt adekvat. Även om det är en tilltalande tanke, eftersom lösningen då skulle vara nog så enkel…)

”Det ÄR något med det där”

april 16th, 2009 Inga kommentarer
…som min psykolog skulle ha sagt.
Nu undrar du säkert vad jag pratar om, -och det med rätta (även jag undrar det ibland). Det jag pratar om är den där en och en halv timmar långa eftermiddagsstunden tillsammans med sex-sju andra kvinnor uppe i det där trånga lilla utrymmet som någon landstingspamp har beslutat att duger alldeles utmärkt som sal för halvsjuka primärvårdstagare som är i behov av sjukgymnastik -och i detta fall av sjukgymnastik i form av basal kroppskännedom.
(Utan att avslöja för mycket om de lokala landstingspolitikerna så kan man lugnt säga att det inte satsats särskilt mycket på faciliteterna inom primärvårdens rehabiliteringsarbete här ute i de yttre regionerna av denna min hemort, men det är en helt annan fråga som jag inte skall dryfta närmare, -inte i varje fall just nu.) Nog om detta…
Medan vi har de liggande övningarna är det meningen att man skall gå djupt ner i sin andning. Med hjälp av ett långsamt ”mmm”-ljud skall man följa andningen hela vägen från näsborrarna, ner i strupen, svalget vidare ner mot magtrakterna och sedan tillbaka ut genom munnen igen. Jag låg där på en röd aerobics-matta (inträngd i ett hörn) utsträckt (så gott det gick) och med händerna på magen. Jag tog in luft. Och jag andades ut. När min utandning nådde halvvägs och bara hälften av luften var ute var jag tvungen att dra in ny luft. För säkerhets skull. Åtminstone var det så jag upplevde det. För det hjälper att hela tiden ha lite luft i lungorna ifall någon skulle lägga sig över en. Man måste spara sin luft. Bara utifall att… För säkerhets skull.

Hur irrationellt det än är så var det precis så det kändes. En del av mig hade lust att stiga upp och säga ifrån (”Den jävel som tänker komma hit och ta min luft kan fan i mig ta och dränka sig”). Det är bara det att den jäveln som jag tänkte på just då är död sedan länge. (Men det verkar ju inte stoppa honom från att störa mig.)

Naturligtvis låg jag kvar. Samlade mig. Fokuserade. Andades in, ute lite grann och in igen. Snabbt. För säkerhets skull.
Någonstans där och just precis då insåg jag att basal kroppskännedom inte är någon barnlek. Det är en kamp mot otryggheten. Men en sak har det gemensamt med en barnlek. Det är något som finns för att ge barnet i mig en chans att växa och helas.

Att känna in kroppen

april 2nd, 2009 Inga kommentarer
På golvet ligger 9 tanter på madrasser som liknar liggunderlag och sträcker armarna i vädret, samtidigt som de försöker känna efter. Känna fötterna, vaderna, knäna, låren, bäckenet… känna. Och även jag försöker. Lika intensivt som någon annan. Utsträckt på golvet med händerna över magen, blundar jag och försöker känna min andhämtning, luften som dras in genom näsan och strömmar genom svalget. Jag blir torr i munnen. Är man avslappnad brukar det motsatta ske. Kanske är jag inte avslappnad… Hur vet man när man är det?
Sedan skall vi pressa fötterna mot liggunderlaget. Jag känner knappt att jag nuddar med dem, ändå pressar jag allt vad jag orkar. Är det så det skall vara? Känns det likadant för alla? Jag kan inte låta bli att undra. Så andas vi ut, ljudande på ett ”mmmm”… jag låter ljudet – hackande- smyga över mina läppar. Sedan är det tyst en sekund. Ännu ett surrande ”mmm”-ljud hörs.
Jag flyter ut över rummet. Svävar. Försöker hitta liggunderlaget under mig men är inte säker på om det faktiskt finns kvar. Borde jag se efter?
Så blir det dags att resa sig. Sjukgymnasten Eva undrar hur vi känner oss. ”Bra” tycks vi kollektivt tycka. Jag flyter ännu. Är lite yr. Försöker knipa ihop i bäckenet som man skall göra, som om man försökte sätta svansen mellan benen. Svansen mellan benen… nej, jag kan inte längre. Måste ut!
- – -
Fotnot: Jag sprang inte ut. Inte då. Lite senare blev jag dissociativ och fick gå ut en stund för att fokusera och grunda mig. Sedan gick jag in fullkomligt slut i kroppen. Tung. Lätt? Jag vet inte. Bara slut.Ändå; -Det har varit en bra dag.

kroppen och leran

mars 25th, 2009 Inga kommentarer

Eftersom jag i praktiken jobbar snudd på halvtid som cirkelledare / keramiker förutsätts jag -för att arbetet skall flyta på smidigt – att vara närvarande i kroppen i utövandet av konsterna. Detta gäller alldeles särskilt när jag drejar i lera. Jag måste känna fingertopparna mot leran och forma föremålet med känsla inte bara för formen utan också för lerans struktur och inneboende ”liv”.
Jag är dock ibland halvtaskig som keramiker och är inte alltid närvarande varken i mig själv eller skapandeprocessen. Kvalitén skiftar därför också oerhört. De dagar som jag är fokuserad och kan andas färg, material och form skapar jag riktigt vettig konst (eller vad man nu skall kalla det för), andra gånger, som idag, är leran och jag på olika våglängd och någon tillstymmelse till samarbete finns inte.

De har en del gemensamt, de dagar som jag och leran inte dansar i takt. Det som är mest påtagligt är att jag vid dessa tillfällen inte är närvarande i kroppen. Känseln, sensationerna är inte där. Ibland svävar jag nästan och känner knappt stolen under mig eller golvet som fötterna vilar mot. Jag ser leran på drejskivan och klösen (klumpen med lera) och jag ser ett par händer (är de mina?) som skvätter på vatten (är händerna fuktiga?) på den lilla klumpen lera, men jag känner den inte; Leran. Jag måste se för att veta att mina händer faktiskt rör vid den.
Jag vill känna, men kan inte. Mina somatoforma dissociativa reaktioner (som är den formella beteckningen för upplevelser av den nyss beskrivna sorten) är starkare än min vilja. Åtminstone just där och just då. Förmodligen är det så det måste vara ibland åtminstone ett tag framöver? Dissociativa reaktioner är trots allt ett försvar. Keramiken har lärt mig att våga känna efter; att fråga mig ”vad känner jag egentligen?” Att jag inte kan ta in allt är kanske okej när det är temporärt och inte genomgående så? Jag vet inte. Jag vet bara att burkarna jag beskickade idag inte fick riktigt den vård de förtjänade. Nu börjar jag hitta tillbaka igen. Jag kan känna tangenterna mot fingertopparna och jag kan känna fötterna mot mattan under skrivbordet. Det är bra.
Jag är i trygghet nu.

Påverkbar

mars 19th, 2009 1 kommentar

En av mina ljusfigurer som jag tog hem från näringarna igår. Det blev en serie tanke-vänner bestående av

  • denna uteliggare (alla hemlösa och missbrukare),
  • en lejonunge (utrotningshotade djur och växtarter),
  • en vildmarksmänniska (klimatet),
  • en asiatisk sexsäljare (alla som tvingats till prostitution, särskilt barnprostitution i sydostasien)
  • och en sörjande kvinna (det är kanske rätt uppenbart – alla som sörjer någon eller något).
  • Dessutom blev det ett par av mina vänner ,
    -och en nalle som symboliserar utsatta barn.

    Syftet med serien är att man skall ge
    en särskild tanke till den eller det som respektive figur symboliserar.

    Efter att ha genomlevt denna dag kan jag bara konstatera att gårdagens film påverkade mig mer än jag trodde att det skulle göra. Det har varit en jobbig dag. Denna dag då också Josef Fritzl fick sin livsstidsdom. Han är i slutet av sitt liv och rättvisan har knappt ens genom den domen hunnit ifatt honom. Jag fick frågan om jag tycker att man borde införa dödsstraff på sådana som den mannen. Det tycker jag inte. Dödsstraff känns för lindrigt. Livsstid känns nästan bättre. (Det är kanske sadistiskt av mig, men jag tror att) de kommer att vara tvungna att ge honom beskydd i fängelset; -ett beskydd som kanske inte i längden är vattentätt?
    Nej, någon rättvisa i det hänseendet finns det ändå inte.
    I ljuset av det som utspelade sig där känner jag mig ändå lyckligt lottad.
    Och väldigt, väldigt sorgsen. Det känns lite lättare efter att jag medvetet jobbade med den ångest som väcktes av filmen. Jag gjorde Tai qi, andades, tog en promenad, andades, tecknade och målade med kol, andades och sov en stund av pur utmattning, -och ja, andades.

    (Är ännu inte mitt vanliga jag och har inte riktigt samma stilistiska precision i fingertopparna som vanligt, men det kommer väl…)

    Örontrubbel

    januari 24th, 2009 Inga kommentarer

    Privat: Har under dagen idag inte gjort mycket annat än suttit på läkarjouren inne i centrum och allt detta bara för att jag blödde ur örat imorse när jag vaknade. Det visade sig att det inte var något att bekymra sig över men när det beskedet kom var klockan redan halv fyra. Min förnimmelse av smärta är lite svårdefinierad så jag visste helt enkelt inte riktigt om det gjorde ont eller inte. Knepigt värre alltså. Det är en bieffekt av den förmåga jag upparbetade som barn. Jag vet helt enkelt inte vad kroppen försöker signalera eftersom jag inte uppfattar sensationerna korrekt. Alla signaler måste tas på allvar. Det är det jag håller på att lära mig, så jag antar att timmarna på läkarjouren ändå fyllde en funktion.

    Categories: Allmänna tankar Taggar: ,

    PDF-fil om kroppsminnen

    januari 22nd, 2009 Inga kommentarer

    På svenska är utbudet av informationsmaterial om kroppsminnen; somatoforma minnen förhållandevis knapphändigt. Av den anledningen publicerar jag här ett litet kompendium om kroppsminnen. Informationen i kompendietbaserar sig i första hand på Ellert Nijenuis och Onno van der Harts forskning och studier på temat. Filen nås genom följande länk: Kroppsminnen

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu