Arkiv

Inlägg taggade ‘dagdrömmeri’

Kvällens inlägg, redigering 722

juli 19th, 2009 Inga kommentarer
eller

Vem har sagt att det regnar?

Regnet, -jag kan svära på det, kom i små finfördelade doser och dalade ner utanför balkongräcket. B och jag satt en meter från nederbördens framfart (jo, jag lovar, det regnade visst) och pratade lättsamt om L som köpt hus (öhh… -grattis!) i samma område som B:s dotter M och om kantarellerna som redan står och växer i våra skogar (B kom med en påse nyplockat när han anlände stunden innan), om sockorna (i nuläget är det frågan om sockan, i singular) jag stickat till B och hur det nu kom sig så flöt tankarna iväg och jag mindes när jag och min bror lekte sjukhus som barn. Vi letade reda på alla sockor vi bara kunde få tag i och trädde sedan på samtliga (jag hade vänster-sockorna och bror min de som blev över, -i regel högersockorna då); sedan hoppade vi omkring på ett ben och lekte bruten fot. ”Gipsleken” var inte så populär hos föräldraskapet. Deras sockor var ju störst och ändå större blev de av att träs på varann… Vad jag minns så hade vi riktigt trevligt då vi lekte. Såhär efteråt undrar jag så smått om det var helt sunt, men, hur som helst, -vi gillade vår lek av någon outgrundlig anledning. Jag vet inte när vi slutade leka den leken. Kanske var det i samband med att någon av oss tvingades gipsas på riktigt eller så var det för att pappa klagade på att vi omvandlat hans myssockor till fottöj av gigantiska proportioner.

Det är inte regnet som väcker mig ur min stilla begrundan. Det är B som harklar sig lite försynt. Han är en gentleman och stör inte gärna en dam som tänker. Mina tankepauser kan dock dra ut på tiden om jag sveps iväg, alldeles särskilt om jag sveps iväg till lekar jag lekt för länge sedan, kanske en dag som denna, en dag då regnet nästan omärkbart tagit sikte på jordens yta.

Bilden ovan är en detaljbild från tavlan jag målade i tisdags, -en tavla som idag följde med B hem till honom. När jag tog ett steg tillbaka och beskådade mitt verk (som mäter 40 x 60 cm) kunde jag konstatera att jag gått utöver mina vanliga ramar. Tavlan föreställer visserligen fyra personer, personer man inte ser vid första anblicken av tavlan, men annars är tavlan rätt abstrakt. Motivet är dolt. För mig var det ganska spännande att måla rakt av på känsla utan att fokusera på detaljer och perspektiv. Kul. riktigt kul faktiskt.

Vila

januari 20th, 2009 Inga kommentarer
Privat: Förmiddagen gick i den heliga terapins tecken. Det var en bra session, -den första sedan jul och det kändes bra. Öppenhjärtligt och för mig utvecklande. När jag kom hem på eftermiddagen stupade jag rakt i säng, som om jag inte sovit på hela natten. Jag drömde en lösryckt dröm om en kolonialtida kvinna (jag själv kanske?) med hemliga meddelanden som hon fick i en ihoprullad grön boll(!). pain2.jpg - upload images with Picamatic

Hon blev våldtagen av värdhusets son och skulle sändas iväg men stred för sin rätt att inte skuldbeläggas… Ja, det var den röda tråden. Hur det slutade vet jag dock inte. Kanske blir det att fortsätta nu i natt?Senare under kvällen fas-3 dissocierade jag. Det är länge sedan det hände senast. Kanske var det så att terapin väckte någonting? Eller drömmen?

Dissociation:När man talar om dissociation kan man tala om ett dissociativt spektrum med flerafaser. Uppdeleningen kan ske på fler sätt och det kan bli lite förvirrande vad gäller att få klarhet i vad som är vad. Ur ett praktiskt perspektiv kan man se på dissociativa episoder i treolika faser. Fas-1 är en tämligen ätt dissociativ episod som ligger i struktur och uttryck ganska nära det som man kallar för ”highway hypnosis” eller djupt dagdrömmeri (en del forskare räknar dessa tillstånd som nämnts som-icke patologisk- dissociation). Det krävs sällan väldigt mycket för att man skall vakna ur dissociationen. Oftast krävs bara att någon bockerar synfältet, knuffar till en i axeln eller ropar ”hallå!” (eler något annat) . Fas-2 är snäppet djupare, där man inte väcks lika lätt. Vid tillfälle av dissociativa delidentiteter befinner man sig inte sällan i fas-2 när andra delar av det egna jaget är dominerande (framme). Fas-3 är ett mindre vanligt förekommande läge där kroppens temperatur ofta sjunker och andningen går ner. Ofta blir man onåbar, medvetandet gör reträtt och ingen alls befinner sig ”ute på scenen”. Om detta tillstånd har inte skrivits så mycket, men jag skall försöka leta fram några forksningsrapporter eller studier i ämnet. Återkommer gällande det.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu