Arkiv

Inlägg taggade ‘medveten närvaro’

”Det ÄR något med det där”

april 16th, 2009 Inga kommentarer
…som min psykolog skulle ha sagt.
Nu undrar du säkert vad jag pratar om, -och det med rätta (även jag undrar det ibland). Det jag pratar om är den där en och en halv timmar långa eftermiddagsstunden tillsammans med sex-sju andra kvinnor uppe i det där trånga lilla utrymmet som någon landstingspamp har beslutat att duger alldeles utmärkt som sal för halvsjuka primärvårdstagare som är i behov av sjukgymnastik -och i detta fall av sjukgymnastik i form av basal kroppskännedom.
(Utan att avslöja för mycket om de lokala landstingspolitikerna så kan man lugnt säga att det inte satsats särskilt mycket på faciliteterna inom primärvårdens rehabiliteringsarbete här ute i de yttre regionerna av denna min hemort, men det är en helt annan fråga som jag inte skall dryfta närmare, -inte i varje fall just nu.) Nog om detta…
Medan vi har de liggande övningarna är det meningen att man skall gå djupt ner i sin andning. Med hjälp av ett långsamt ”mmm”-ljud skall man följa andningen hela vägen från näsborrarna, ner i strupen, svalget vidare ner mot magtrakterna och sedan tillbaka ut genom munnen igen. Jag låg där på en röd aerobics-matta (inträngd i ett hörn) utsträckt (så gott det gick) och med händerna på magen. Jag tog in luft. Och jag andades ut. När min utandning nådde halvvägs och bara hälften av luften var ute var jag tvungen att dra in ny luft. För säkerhets skull. Åtminstone var det så jag upplevde det. För det hjälper att hela tiden ha lite luft i lungorna ifall någon skulle lägga sig över en. Man måste spara sin luft. Bara utifall att… För säkerhets skull.

Hur irrationellt det än är så var det precis så det kändes. En del av mig hade lust att stiga upp och säga ifrån (”Den jävel som tänker komma hit och ta min luft kan fan i mig ta och dränka sig”). Det är bara det att den jäveln som jag tänkte på just då är död sedan länge. (Men det verkar ju inte stoppa honom från att störa mig.)

Naturligtvis låg jag kvar. Samlade mig. Fokuserade. Andades in, ute lite grann och in igen. Snabbt. För säkerhets skull.
Någonstans där och just precis då insåg jag att basal kroppskännedom inte är någon barnlek. Det är en kamp mot otryggheten. Men en sak har det gemensamt med en barnlek. Det är något som finns för att ge barnet i mig en chans att växa och helas.

Saknad: John(na) Blund

mars 12th, 2009 2 kommentarer

Är vaken.
Datorn surrar lite och katten spinner. Tangenterna på tangentbordet låter varje gång jag rör dem. Annars är det tyst.
Det är torsdag morgon, -eller onsdag kväll. Fast mest är det någonting där emellan. Har suttit och skissat men slutade. Började läsa, men gav upp. Så nu sitter jag här…
Vad känner jag? Det vet jag inte. Flyter lite omkring. Svävar. Försöker grunda mig. Det är i alla fall inga mardrömmar. Lyckligtvis har jag inga mardrömmar. Bara en lätt kylig tomhet. Eller är det trötthet? Jag vet inte.
Försöker känna stolen, -och golvet under mina fötter. Känner dem. Det är bra. Jag är i alla fall lite grundad. Närvarande.
Jag brukar göra så. En body-check för att kolla att jag faktiskt är med. Ibland är jag det inte. Då andas jag djupt. Konstaterar att allt finns där. Jag känner det bara inte. Påminner mig om dagens datum. Om att då var då och nu är nu. Andas. Låter syret forsa ut i kroppen, öppna upp. Ibland lyckas det, ibland inte.
Ett annat sätt att ta in nuet är att se och känna. Jag kan välja en färg och leta upp tio saker med den färgen. Eller röra vid saker. Är det hårt? Mjukt? Kanske blött?
Det tvingar mig att komma tillbaka.
Att se att Nu är faktiskt nu. Då var då.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu