Arkiv

Arkiv för december, 2009

Bloggfinder: Dissociation

december 17th, 2009 3 kommentarer

Det är intressant, har jag upptäckt, att surfa omkring och läsa vad andra skriver om dissociation. Eftersom begreppet inom psykiatrisvängen åtminstone häromkring tills för några år sedan var mer eller mindre okänt är det ändå fascinerande att det trots allt skrivs en del, att det finns människor med erfarenhet och mod att berätta om sig själva.

Dissociativa (mer eller mindre) bloggar att titta lite närmare på:

Eyecandy, blogg om lite av varje, bl.a. kläder, film, mens, magkatarr och musik…
Candy, 22 år från Sollentuna, skriver öppet och rakt om sina åsikter och sina demoner. Hon har PTSD och Borderline. I ett blogginlägg daterat 14 december skriver hon: ”Jag har försvunnit ut ur mig själv precis som jag brukar när det blir för mycket för mig, men nu när allt egentligen är kris har det skett på ett mycket starkare sätt. Det har inte skrämt mig när jag glidit ut ur det så som det brukar, kanske för att jag egentligen aldrig riktigt glidit ut ur det?”

Viskar en bön, bloggen är en hjälp att få ner tankar och känslor i ord. Författaren kämpar med ångest, depression och PTSD.
Författaren skriver i ett starkt blogginlägg daterat 2 december: …”Det var så obehagligt att jag ville fly bort från alltihop. Jag sjönk in i dissociation och frös till is, kunde inte prata. Det känns så obehagligt att kroppen kan reagera så här starkt, att det händer mig. När jag var liten var det mitt sätt att fly verkligheten då det blev för svårt, och problemet idag är att det fortfarande kan uppstå om oron blir för stark. Det är som att jag upplever övergreppen om och om igen.”

Home of Nona – Diagnos? Dissociation, Hur jag skall kommentera vet jag inte, bara att bloggen är brutalt ärlig, för att den behöver få vara det. Läs gärna.
Den 30 november 2009 kan man läsa: …”Jag är inte rädd. Det värsta som kan hända har hänt. Inget är okänt och farligt. Det gör sig känt och därmed ofarligt. Det suger att det har funnits i mig hela tiden. Men det hade sugit mer om det hade dödat mig. Inte för att man inte får dö. Men anledningen. Det hade inte varit självmord. Det hade varit mord. Våld opererades in i min kropp och fanns kvar. Så många som inte visste. ”

Skinhead Barbiedoll, ”En brüd som inte har borderline”, så beskriver hon sig själv.
Den 28 november 2009 skrev hon: …”Som om jag glider bort till en egen värld, känns det som. Som om jag aldrig har sett snöglitter falla från himmelen. Som om svenska är ett språk jag nyss lärt mig. Exotiskt. Främmande. Som om mina minnen inte har hänt mig. Det var bara intriguösa filmer utan lyckligt slut. Som om min kropp vore ett annat djurs. Ny, förvillande. Ingenting som varit mitt i 22 svåra år. Jag går till tåget, samma väg som alltid men det är som om det vore första gången jag ser det trädet, det huset, det jävla staketet.”

Firat internationella frivilligdagen, någon?

december 6th, 2009 Inga kommentarer

Ett litet stycke av min tid och allt mitt engegemang

Fram tills för en dryg månad sedan visste jag inte ens om att den fanns; internationella frivilligdagen -5 december. Ändå har den funnit sedan 1986 då FN:s generalförsamling antog ett förslag om att göra denna dag till en internationell frivilligdag. 2001 antogs dessutom en resolution som rekommenderar alla länders regeringar att ”skapa ett främjande klimat” för utvecklandet och bibehållandet av ideellt arbete och ideellt drivna verksamheter; detta gjorde de genom att komma med en rad rekommendationer där man bland annat slog fast att man skall främja och bedriva forskning om frivilligarbete och dess

betydelse för samhället, att man skall vidta generella åtgärder för att uppmuntra och underlätta för frivilliga och för deras förberedelser, utbildning och erkännande och att man skall se till att medborgarna har tillgång till information om frivilliguppdrag.

I enlighet med resolutionen bedrivs faktiskt idag också en del forskning kring frivilligt arbete ut en rad vetenskapliga aspekter. I dagens läge är också stora delar av de stöd för traumatiserade, utsatta, mobbade, kränkta och åsidosatta människor drivna genom ideellt arbete. Att det finns så många frivilliga krafter som är villiga att ge av sin tid och sitt engagemang för att driva enskilda sak och ge emotionellt och också ibland professionellt stöd är naturligtvis otroligt bra och beundransvärt på alla vis; men det innebär också en utmaning för frivilligsamordnarna i vårt land. Med små medel och ibland också med begränsade krafter bär de ett stort ansvar för det stöd som t.ex. utsatta och hotade familjer erbjuds.

Den amerikanske frivilligforskaren Peter Drucker säger att ”Det blir allt vanligare att leda och administrera (frivilliga) som obetalda anställda snarare än som välmenande amatörer”. Det innebär också att ansvaret från organisationens sida får en form av arbetsgivaransvar i förhållande till de obetalda anställda. Jourkvinnor behöver utbildning och handledning, utlägg måste skötas korrekt och bokföringen vara tydlig. Kraven på den anställde blir stora, även en jourkvinna eller stödperson förväntas vara professionell. Servicepersonalen på röda korsets second hand bör vara trevlig och hjälpsam samt kunna hantera kassa-apparat och också bokföring. Att leda en organisation av frivilliga kräver med andra ord en avsevärd kompetens inte bara social sådan och viss kunskap i organisationsteori. Mot bakgrunden av allt detta så behövs det onekligen en frivilligdag! Leve frivilligheten och -medmänskligheten!

Vill du bli frivillig? Kanske är du webmaster, revisor, jurist eller socialt engagerad? Besök Volontärbyrån!

Categories: Allmänna tankar, information Taggar:

Paragrafrytteri

december 5th, 2009 2 kommentarer

Snart kan jag titulera mig ”paragrafryttare” eftersom jag har visat mig ha en alldeles otrolig förmåga till paragrafrytteri å det senaste. Det är ibland skrämmande att lära känna nya sidor hos sig själv, ibland känns det lite skamligt dock att märka att de sidorna man precis upptäckt inte alltid är de bästa.
Det handlar naturligtvis om småsaker också i mitt fall, som så ofta när man hänger sig åt paragrafrytteri. Denna lilla hobby har kommit att utvecklas till en passion -och har framträtt med all önskvärd tydlighet också i en hel del sammanhang som jag inte haft i att göra, -egentligen. Nu skriver jag lite för att skrida till korset och erkänna min svaghet när det gäller detta och för att försöka utröna vad det hela grundar sig i. För i ärlighetens namn så vill jag inte gärna bli en fullblods-besserwisser. Jag måste alltså hejda mig innan det är för sent.

I det ena sammanhanget -vill jag dock påpeka- är paragrafrytteriet möjligen försvarbart för att inte säga också berättigat (någon måste ta rollen av tråkigt paragraf-lejon i sådana fall och jag har uppoffrat mig med stor entusiasm och glädje). Det rör sig om juridiska bestämmelser som bör tillämpas utan oklarheter. Men det andra rör sig bara om ren och skär enfald och kanske en gnutta akademikerstolthet. Det andra vi talar om är terapeututbildningar av varierande slag.

Det började med att någon sa sig vara legitimerad KBT-terapeut och det visade sig handla om en kortare kurs som resulterade i ett diplom, något som alltså inte alls motsvarar en legitimation. Jag blev lite gnufflig och gick omkring och var sur över att ”vem som helst tydligen kan bli terapeut numera”. Min sårade (akademiker)stolthet tillät mig inte att erkänna att kunskap inte alltid kan eller bör räknas i akademiska poäng. Ändå var det inte riktigt hela irritationen som satt där. Jag märkte till min förvåning att jag missunnande personen jag mött titeln terapeut, just eftersom hon ju ”bara gått en kurs”. Min starka reaktion gjorde mig också nyfiken, för varför reagerar jag så starkt på just detta?
Handlar min reaktion om mina högst privata funderingar och min egen självkänsla och yrkesidentitet, -eller handlar det om en oro för eventuella allmänsociala konsekvenser för dem som söker hjälp? Eller är det kanske lite av bägge?

Jag är socionom med steg-1 utbildning. Det är med andra ord ganska mycket som återstår innan jag kan kalla mig legitimerad psykoterapeut. Möjligen stör det mig då att jag efter förhållandevis många års studier ännu är så långt från ”målet”, medan människor runtom mig går på en 48-h kurs och vips är klara -certifierade psykoterapeuter. Ändå har ju även jag den möjligheten, men har inte tagit den , -varför inte, kan man ju fråga sig. Ja, varför inte? Det finns ett myller av terapeututbildningar. De varierar i omfattning, inriktning, förkrav (inom de ”fria grundutbildningarna” är regeln att inga förkunskaper behövs) och pris. De flesta av dem tror jag är givande. Man lär sig säkert något. Men någon kvalitetsgaranti finns inte. Och det papper man får är ofta i praktiken ganska värdelöst, eftersom det inte finns några riktiga restriktioner kring vem som får arrangera den typen av utbildningar. Det blir minst sagt förvirrande.

Folk flest vet ingen skillnad på legitimerad och certifierad (är min gissning). Det låter ungefär likadant. Kanske handlar mitt paragrafrytteri i det här sammanhanget om att jag vill att folk skall se min kompetens och inte räkna ner den i förhållande till den person som har en kortare terapeututbildning? (Det har hänt och det är onekligen frustrerande.) Eller så oroar jag mig i allmänhet för människors möjlighet till adekvat hjälp, just eftersom det är så otydligt vad som är vad, att ingen kan förväntas veta vilken kompetens den aktuella terapeuten faktiskt besitter. Det gör att allt känns osäkert. Och värst är att människor inte verkar ens känna till det.

Det mest omtumlande i sammanhanget när jag analyserar min egen reaktion är ändå att det mesta faktiskt i slutändan ändå handlar om mig och min akademikerstolthet och självkänsla. Det känns frestande att gå en kurs för ett pappers skull, så att jag kan säga att jag är terapeut, ändå -varför skulle jag göra det? I teorin kan jag kalla mig terapeut i alla fall, eftersom regelverket ser ut som det gör. Men när jag tänker så blir hela diskussionen så bisarr. För varför skulle jag kalla mig för något jag inte är? Nej, jag är socionom, med grundläggande utbildning i psykoterapi (steg-1) än så länge. Och det är jag stolt över. Jag fortsätter att läsa och lära mig och kanske blir det också steg-2 någon dag. När tiden är mogen. Vi får se.

Categories: Allmänna tankar, Privat Taggar:

Personligt (snudd på privat)

december 1st, 2009 1 kommentar

lite mer om vem jag är (på förfrågan)

Egentligen är jag inte särskilt svår att lära känna. Jag kan dock vara lite reserverad ibland sådär till en början. Och här i bloggen har jag inte alltid varit så tydlig med vad bakgrunden till en del av mina påståenden är. Jag har heller inte berättat så mycket om var just dissociation och trauma intresserar mig så mycket som det gör. För mig har det nog handlat om en integritetsfråga. Min personliga integritet är och har varit viktig för mig. Jag önskar ju egentligen att jag kunde säga att jag har intresset för trauma och dissociation endast genom yrket, men det är inte riktigt så enkelt. Därför skall jag försöka bjuda in er i varje fall lite grann. Vi får se hur jag lyckas.

Det är några år sedan jag nu blev fri. Med det menar jag att det är några år som jag levt utan hot mot mig eller mina nära. Innan dess finns en längre periods kaos och liksom många andra med den bakgrunden tog det mig ett tag att ta det definitiva steget, sätta ner foten och deklarera att det för min får vara nog. Droppen kom efter ett mordhot med kniv och en illa skött polisutredning. Jag hade svårt att sköta jobbet och var inte modig nog att berätta hela sanningen bakom det som hände. Mina halvsanningar blev både motstridiga och för svåra att hantera. Arbetssituationen var ohållbar, min relation höll inte för trycket och jag var rädd för mitt liv. Förmodligen riktigt på allvar för första gången. Det krävdes drastiska åtgärder.
Efter detta för mig ganska så traumatiska händelseförlopp bestämde jag mig för att bli ärlig mot mig själv. Jag har alltid haft en stark överlevnadsinstinkt, så stark att jag själv inte alltid insett konsekvenserna av den. Nu var det dags att skapa ett normalt fungerande liv, -utan hot. Och att slicka såren.
Redan tidigare var jag starkt engagerad i olika sammanhang. Både sådana där jag i bakgrunden hade en egen historia att relatera till och sammanhang som egentligen var främmande för mig. Min egen historia kantas av en del mörka familjehemligheter och våld, något som var ändå mer tabu eftersom jag kommer från en annars utåt sett rätt så välartad akademikerfamilj. Intresset väckte i samband med studierna och utsatthet fanns alltid väldigt nära mitt hjärta. Ändå var det från början absolut ingen självklarhet att bli just socionom.
I samband med yrket började jag jobba med traumatiserade människor ganska direkt. Märkligt nog såg jag själv inte sammanhanget eller likheterna. Jag identifierade mig inte med de jag mötte, förmodligen var jag avstängd. Däremot läste jag på. Jag gick på kurser och konferenser, läste vidare och grundlade ett djupt engagemang. Oberoende av min egen livshistoria. Trodde jag.
Det tog ganska många år innan jag tvingades erkänna för mig själv att mina egna trauman spökade för mig både i yrkesval och engagemang. Eftersom jag jobbat på stället där arbetsklimatet inte tillåtit att man haft en egen historia var det lite svårt att smälta. Förmodligen bidrog även det till att det tog så pass lång tid som det gjorde.
Idag har jag fortfarande en posttraumatisk diagnos. Jag har mardrömmar ibland och kommer säkert att fortsätta att jobba med mig själv i ungefär 50 år eller så (så länge jag lever). Men jag lever i trygghet, mår bra och är sysselsatt. Jag har mina näringar (cirkelledare inom ett studieförbund), mitt engagemang på nätet där jag fungerar som ”expert” och ger professionellt stöd och jag kommer förmodligen att börja jobba på högskolan här efter jul. Livet är på det sättet ganska bra. Det känns meningsfullt. Inte så att jag är klar med mig själv, men så att jag trivs med livet och har börjat återfå tron på mig själv (som fick sig en knäck i och med den förändrade livssituationen för några år sedan).
Trots mina tvivel över mig själv så är jag en överlevare och har aldrig egentligen sett mig som offer. Jag har aldrig heller identifierat mig som patient lika mycket som jag identifierat mig som hjälpare. Kanske är det stolthet, kanske är det skam, kanske är det bara sådan jag är. Men jag är traumatiserad. Numera ser jag det dock inte som en defekt, bara en erfarenhet till i livet som jag bär med mig, även skammen ibland finns där och smyger sig på. Det finns en del arbete kvar att göra…
Om framtiden kan jag säga att jag tror att jag vid tillfälle av framtida hotsituationer kommer att kunna hantera dem bättre, även om jag räknar med att den perioden av mitt liv är över.
Jag hoppas kunna doktorera, -det dröjer nog ett tag, men det är helt tydligt en del av min plan. Jag tror också att jag kommer att föreläsa. Jag saknar det och hoppas alltså kunna börja med det igen på allvar. Jag tror att jag har en särskild kunskap att dela med världen. Under tiden fortsätter jag att läsa på, gå kurser och utvecklas. Jag jobbar med mig själv och tycker egentligen att det är ganska intressant, -trots att det också är oerhört jobbigt. Jag kommer nog också alltid att jobba ideellt vid sidan av med frågor jag brinner för. Men vi får se hur allting kommer att gestalta sig. Som man brukar säga; -den som lever får se.
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu