Arkiv

Inlägg taggade ‘fobi’

Till sjöss

augusti 9th, 2009 Inga kommentarer
Eller

Landstigning på välkänd mark

Vädret kunder knappast varit bättre. Solen sken från en snudd på klarblå himmel hela dagen. Inne i veckan beslöt B och jag mig för att, tillsammans med Pa, ta vår nya tradition i hand och även denna sommar åka på en dagsutflykt till en av holmarna, småöarna ute emot havet till. Vi gjorde det lite tidigare på sommaren ifjol, men det mesta var som det var då. Lite mera folk nu och lite bättre väder. Det blev på det stora hela en riktigt angenäm dag ute i det fria (både uppe på däck och iland).
För att nu gå rakt på sak och uppmärksamma det som var lite mindre trevligt med hela denna annars så trevliga dag så var det tydligen så att traktens hundägare, liksom jag själv, ansåg att denna dagen var en alldeles förträfflig dag för friluftsliv. Vi hade med andra ord sällskap av flera jättelika bjässar till hundar och en och annan lite mindre skrämmande varelse.
Hundar är en trigger för mig. Big time. Jag har svårt att hantera hundar och undviker dem helst om jag bara kan. På holmen ute i skärgården var det inte riktigt lätt att undvika dem. De fanns liksom överallt. Det bidrog förmodligen till att jag dissocierade en liten sväng efter ett par timmars vistelse bland dessa grymma djur (grymma i mina barnaögon vill säga, förmodligen helt otroligt gulliga familjehundar till vardags). Jag kunde inte riktigt hantera stressorn i fråga. Förmodligen borde man åtminstone såhär efteråt se det som välbehövlig träning. På ett sätt gick det faktiskt bra, trots mina svårigheter i att fokusera. Nästa år, då vi stiger ombord på färjan nästa gång, då skall jag minsann ha full kontroll, vara avslappnad och bara tillåta mig att njuta.
peppar, peppar…

Att handla eller inte handla, -det är frågan

juni 26th, 2009 Inga kommentarer

Vem har sagt att det skall vara lätt? Det är på något konstigt vänster så att jag inte gillar att handla. Åtminstone inte kläder, ändå skall det ju göras, åtminstone någon gång, -och idag blev det dagen D. Efter ett riktigt trevligt möte med arbetsterapeuten, -den jag redan träffat ett par gånger tidigare och som nu mjuknat lite i kanterna, och en visit på mitt studieförbund för att lämna in deltagarlistor, faktureringsadresser och annat administrativt trevligt, blev det dags att ta tag i det där otrevliga. Handlandet. Av kläder. Och skor.
Efter att ha konstaterat att utbudet av ecco-sandaler i min storlek (35 – ja, jag vet, de är så små att de knappt syns…) inte var särskilt omfattande och efter att ha besökt i stort sett alla affärer i stan där de säljer just denna produkt (eller ja, det visade ju sig att de inte gjorde det) så fick jag se mig besegrad av lagertömning och rearusch. Redan där var jag ganska trött och utmattad, men jag hade slagit mig i backen på att få det gjort. Handlandet av kläder.
Taggad till tänderna med envishet masade jag mig så in i första bästa affär i stans största shoppingcenter. Jag klev in i min lilla bubbla och fokuserade bara på klädesplaggen som hängde på rader med hängare. (Oändligt.) Ganska osystematiskt manglade jag mig igenom tre klädaffärer (snudd på rekord för min del) och ut kom jag med diverse klädesplagg.
I närheten av något provrum var jag aldrig. Jag vägrar. Lösningen är att handla stort. Då går de i varje fall på.

Väl hemma gick jag och sov bort en dryg timme. Jag var utmattad. Slut. Finito. Ende. (Och mer eller mindre pank). Kvar i påsarna låg (rea)kläderna. För att glädja L som varit vänlig nog att hänga mig i hasorna genom hela denna cirkus klädde jag på mig några av plaggen sedan. Men jag gick aldrig ner för att visa. Någon måtta får det vara. Ändå kände jag mig lättad.
Lättad över att jag inte drunknade i kläderna,
lättad över att jag inte dissocierat och köpt något katastrofalt olämpligt,
-och lättad över att ha det gjort.
Att det helt enkelt bara är över.

Nu dröjer det minst ett år tills jag behöver göra något dylikt igen.
Lättad.

Marknadsfobi

Egentligen handlar den inte om marknader, fobin jag har. Nej, det är mer komplicerat än så. Som om det inte vore komplicerat i sig kommer alla människor som samlas, trängs, skuffas och kilar förbi att blanda sig med de övriga intrycken. Alla de intryck som formligen forsar in. Jag känner att jag måste ha koll, överblick. Jag måste ta in allt. Registrera. Hitta utvägar. Flyktvägar. Jag måste veta var de finns. Utifall att…

Små barn springer omkring, unga föräldrar med punkfrisyr blandas med äldre kvinnor och män. En del är uppklädda. Vissa har kassar med fyndade marknadsvaror, chokladkyssar, remmar, korv och hantverk. Vissa skjutsar på barnvagnar, några står i en klunga vid scenen med dragspel på magen och skrattar ljudligt. Glada miner. Mest glada miner överallt. Men jag är inte glad. Jag är koncentrerad, Jag är beredd.
De flesta hundägarna verkar ha sina telningar med på marknaden. De trängs med människorna och stånden. Möjligen är det för att det är för varmt att ha dem kvar hemma eller i bilen. Jag fokuserar. De mindre hundarna går bra. Det är de stora svarta jag är rädd för.

En timme, inte mycket mer står jag ut, sedan återvänder vi till bilen. Med öppet fönster kör vi de handfull mil det är hem och jag kryper utpumpad ner i solstolen på balkongen när jag väl är hemma. Jag somnar direkt. Tröttheten är tvingande.
(Men så har jag ju också varit på marknad en het försommardag i slutet av maj, 2009)

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Vart tog tiden vägen?

Av någon helt obegriplig anledning så kom sommaren just idag. På min väg till frisören mötte jag en äldre herre med rollator, knästrumpor, sandaler och boxershorts. Det var i stort sätt allt han klätt sig med (förutom ett tjockt halsband i guld). Solen stod högt på himmelen och det var varmt, inte för att jag kände av det, men jag kunde dra slutsatsen att det nog var det. Äldre herrar går annars sällan omkring klädda så (hoppas jag).
Vid planeringen imorse, när jag och Å satt i personalrummet och pimplade förmiddagskaffe talade vi semestrar och semestervikarier som om det vore aktuellt redan nu. Och hoppsan insåg jag då, -det är aktuellt redan nu!
Det är den sista veckan i maj månad och sommaren har kommit.

Jag ställer mig lite tvehågsen till detta med sommar. Jag gillar solen, ja… -ljusa sommarnätter och glass i skuggan med en sudoku-tidning är heller inte fel, men det är det där andra jag har svårt för. Det där andra som stavas S O M M A R L O V…
jag har sommarlovsfobi, och det fast jag inte haft sommarlov på sisådär femton år. Somrarna var liksom alltid värst. Då när det inte fanns någon skola att gå till.
Nej, i år blir det inte något sommarlov. I år får det bli semester. Något skall man ha för att man har passerat de trettio…

Categories: Allmänna tankar Taggar: ,

My Sunny Valentine…

februari 14th, 2009 1 kommentar
Privat: En riktigt solig Valentin… -på mer än ett sätt.
Jag har en djup lidelsefull relation till mina böcker och missar inte gärna en chans att ge mina vänner där hemma ytterligare sällskap. Lämpligt nog hade biblioteket försäljning på utmönstrade böcker idag och dessutom fanns det flera andra hugade affärsidkare som sålde sina gamla vänner (möjligen var deras relation till böckerna de sålde något annorlunda än min relation till mina nya – och gamla, litterära vänner…). Sagt och gjort; Jag tog med mig U och begav mig till stadsbiblioteket. Väl på plats trängdes jag med sisådär 450 medmänniskor (jag tycker om folk, men jag gillar inte att trängas med dem).
När jag något senare (ett bra tag senare) klev ut i vintersolen igen hade jag med mig en liten hög böcker. Några av dem kanske kommer upp i ”bokhyllan” när jag läst klart dem.
Trauma: Jag var fem före att drabbas av en rejäl panikreaktion då två män trycktes upp mot ryggen på mig vid ett av bokstånden. För några sekunder stod jag och balanserade på randen till det förgångna innan jag hittade fokus tillbaka till bokstånden och de uppradade boktitlarna och kunde lugna mig och intala mig själv att ”allt är lugnt; det är ingen fara. Det som hände då händer inte nu.” DSCF2520.JPG - upload images with Picamatic
Det blev sammantatt tio böcker, -två saknas här på bilden. Vad de handlar om? Det är inte så svårt att gissa sig till kanske…
Privat: Min vän B mötte mig vid entrén på biblioteket och till min lilla förvåning fick jag tio röda rosor av honom innan vid tog oss till en mongolisk restaurang för att inta föda. Det värmde faktiskt och var jättekul att få en bukett rosor, jag menar; -det är ju inte varje dag. (Och visst är de fina?!)
Trauma: När vi travade in på restaurangen blev vi placerade vid ett bord mitt i -visserligen vid fönstret men ändå mitt i. Jag klarar inte av att inte ha ryggen fri. Jag kan inte slappna av om jag sitter på det viset bland människor och inte har kontroll på flyktvägar och framför allt på vad som händer.
Hur det gick? Jo, vi fick byta bord efter att vi bad att få ett hörnbord. Värre än så var det inte (-jag lär mig vart efter att ”vara besvärlig” och begära det jag behöver. Det värsta som kan hända är ju att man får ett ”nej” och det i sig, -i sammanhang som detta, -är inte så farligt.)
Categories: Privat, Trauma Taggar: , , ,

Orala övergrepp – tandläkarfobi

januari 28th, 2009 Inga kommentarer

Ibland är traumat mer påtagligt än triumfen
För att ta det hela från början; Efter en uppväxt som kantats av orala övergrepp har just detta -att något forceras in i munnen- blivit ett stigma. Det är inte i sig så konstigt, eller ovanligt, tvärtom, -det är en upplevelse jag delar med många. Lyckligtvis har jag goda kontakter till sjukhustandvården och fick igår åtgärdat (ja, alltså, de drog ut en tand som gjort sitt här i världen) en del av mina tandproblem.

För att rosa personalen ytterligare skall jag säga att min lokala sjukhustandvård har god förståelse för de svårigheter vi som varit utsatta har för tandläkarbesök och dito behandling. Det som krävs är att man talar om sin oro så löser sig det mesta, det jag vill säga är, -det kan vara värt ett försök att vara öppen med sin oro… nåja…

Hur som helst så vaknade jag i morse utan några direkta minnen från gårdagen. Efter att under dagen idag suttit och spottat blod mellan små powernaps (som har tagit större delen av dagen i anspråk) så har jag grubblat på detta med svårigheterna att ta in främmande föremål i munnen och de minnen det väcker. Ibland har jag t.o.m. svårt att använda mig av tandborsten, trots att jag själv är den som håller i den. Det är sådana tillfällen som får mig att känna att traumat triumferar över mig och inte tvärtom.

Säkert kommer jag att ta mig i kragen och sluta tycka synd om mig själv, men just nu, mellan spottkopparna (det gjordes en liten biopsi också) så sitter jag här och är ganska ynklig. Imorgon skall jag triumfera igen, men inte idag. Idag skall jag bara tycka synd om mig själv…

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu