Arkiv

Inlägg taggade ‘Trauma’

Personligt (snudd på privat)

december 1st, 2009 1 kommentar

lite mer om vem jag är (på förfrågan)

Egentligen är jag inte särskilt svår att lära känna. Jag kan dock vara lite reserverad ibland sådär till en början. Och här i bloggen har jag inte alltid varit så tydlig med vad bakgrunden till en del av mina påståenden är. Jag har heller inte berättat så mycket om var just dissociation och trauma intresserar mig så mycket som det gör. För mig har det nog handlat om en integritetsfråga. Min personliga integritet är och har varit viktig för mig. Jag önskar ju egentligen att jag kunde säga att jag har intresset för trauma och dissociation endast genom yrket, men det är inte riktigt så enkelt. Därför skall jag försöka bjuda in er i varje fall lite grann. Vi får se hur jag lyckas.

Det är några år sedan jag nu blev fri. Med det menar jag att det är några år som jag levt utan hot mot mig eller mina nära. Innan dess finns en längre periods kaos och liksom många andra med den bakgrunden tog det mig ett tag att ta det definitiva steget, sätta ner foten och deklarera att det för min får vara nog. Droppen kom efter ett mordhot med kniv och en illa skött polisutredning. Jag hade svårt att sköta jobbet och var inte modig nog att berätta hela sanningen bakom det som hände. Mina halvsanningar blev både motstridiga och för svåra att hantera. Arbetssituationen var ohållbar, min relation höll inte för trycket och jag var rädd för mitt liv. Förmodligen riktigt på allvar för första gången. Det krävdes drastiska åtgärder.
Efter detta för mig ganska så traumatiska händelseförlopp bestämde jag mig för att bli ärlig mot mig själv. Jag har alltid haft en stark överlevnadsinstinkt, så stark att jag själv inte alltid insett konsekvenserna av den. Nu var det dags att skapa ett normalt fungerande liv, -utan hot. Och att slicka såren.
Redan tidigare var jag starkt engagerad i olika sammanhang. Både sådana där jag i bakgrunden hade en egen historia att relatera till och sammanhang som egentligen var främmande för mig. Min egen historia kantas av en del mörka familjehemligheter och våld, något som var ändå mer tabu eftersom jag kommer från en annars utåt sett rätt så välartad akademikerfamilj. Intresset väckte i samband med studierna och utsatthet fanns alltid väldigt nära mitt hjärta. Ändå var det från början absolut ingen självklarhet att bli just socionom.
I samband med yrket började jag jobba med traumatiserade människor ganska direkt. Märkligt nog såg jag själv inte sammanhanget eller likheterna. Jag identifierade mig inte med de jag mötte, förmodligen var jag avstängd. Däremot läste jag på. Jag gick på kurser och konferenser, läste vidare och grundlade ett djupt engagemang. Oberoende av min egen livshistoria. Trodde jag.
Det tog ganska många år innan jag tvingades erkänna för mig själv att mina egna trauman spökade för mig både i yrkesval och engagemang. Eftersom jag jobbat på stället där arbetsklimatet inte tillåtit att man haft en egen historia var det lite svårt att smälta. Förmodligen bidrog även det till att det tog så pass lång tid som det gjorde.
Idag har jag fortfarande en posttraumatisk diagnos. Jag har mardrömmar ibland och kommer säkert att fortsätta att jobba med mig själv i ungefär 50 år eller så (så länge jag lever). Men jag lever i trygghet, mår bra och är sysselsatt. Jag har mina näringar (cirkelledare inom ett studieförbund), mitt engagemang på nätet där jag fungerar som ”expert” och ger professionellt stöd och jag kommer förmodligen att börja jobba på högskolan här efter jul. Livet är på det sättet ganska bra. Det känns meningsfullt. Inte så att jag är klar med mig själv, men så att jag trivs med livet och har börjat återfå tron på mig själv (som fick sig en knäck i och med den förändrade livssituationen för några år sedan).
Trots mina tvivel över mig själv så är jag en överlevare och har aldrig egentligen sett mig som offer. Jag har aldrig heller identifierat mig som patient lika mycket som jag identifierat mig som hjälpare. Kanske är det stolthet, kanske är det skam, kanske är det bara sådan jag är. Men jag är traumatiserad. Numera ser jag det dock inte som en defekt, bara en erfarenhet till i livet som jag bär med mig, även skammen ibland finns där och smyger sig på. Det finns en del arbete kvar att göra…
Om framtiden kan jag säga att jag tror att jag vid tillfälle av framtida hotsituationer kommer att kunna hantera dem bättre, även om jag räknar med att den perioden av mitt liv är över.
Jag hoppas kunna doktorera, -det dröjer nog ett tag, men det är helt tydligt en del av min plan. Jag tror också att jag kommer att föreläsa. Jag saknar det och hoppas alltså kunna börja med det igen på allvar. Jag tror att jag har en särskild kunskap att dela med världen. Under tiden fortsätter jag att läsa på, gå kurser och utvecklas. Jag jobbar med mig själv och tycker egentligen att det är ganska intressant, -trots att det också är oerhört jobbigt. Jag kommer nog också alltid att jobba ideellt vid sidan av med frågor jag brinner för. Men vi får se hur allting kommer att gestalta sig. Som man brukar säga; -den som lever får se.

Psykotrauma och Strukturell dissociation

september 19th, 2009 1 kommentar
Seminarium med dr Onno van der Hart
Tidpunkt: 11-12 september 2009
Plats: Stockholm
Arr: Kris- och Traumacentrum
Föreläsare: Onno van der Hart
Målgrupp/Övrigt En IPULS (institutet för professionell utveckling av läkare i Sverige) – granskad och godkänd fortbildningskurs. Målgruppen är, förutom läkare, även andra som i sin kliniska praksis möter och behandlar dissociativa patienter

Beskrivning: Psykotrauma och strukturell dissociation
Behandling av traumatiska minnesbilder hos patienter med komplexa dissociativa störningar
Vid omfattande och långvarig psykisk traumatisering kan dissociativa störningar uppkomma. Kursen förmedlar nya kunskaper och förståelsemodeller i omhändertagandet av dissociativa störningar. Modellen ”strukturell dissociation” och dess innebörd för ett fas-specifikt omhändertagande presenteras.

Eller

To listen with Your heart to Hart

Det är en vecka sedan kursen avslutades i Stockholm så jag vill skriva ner några reflektioner som jag har innan jag tappar bort dem helt. Vi var 173 hugade (en del något mindre hugade) som förväntansfullt slöt upp den fredagen den 11 september (det var en vacker septembermorgon) för att delta vid detta seminarium. De flesta var från Stockholmstrakten men även utlandet var respresenterat genom några gäster från Danmark. Min första reflektion är en reflektion född ur den spontana känslan jag fick, dels när jag tittade mig omkring i auditoriet och dels när jag ögnade igenom deltagarlistan. Det var en pirande känsla av att inte vara ensam; att inte vara ensam intresserad av frågor som rör trauma, att inte vara ensam om att läsa amerikanska böcker om dissociation på nätterna (ja, alltså, exakt hur de andra deltagarnas nattliga vanor ser ut vet jag inte, men jag tror inte att jag är helt ensam om det i varje fall). Att inte vara ensam. Det var trots allt en ganska bred kompetens som fanns samlad i auditoriet de där två dagarna.

Med det sagt dök det också fler reflektioner upp. Min egen region var t.ex. sparsamt representerad. Det var sorgligt, om än inte oväntat. Mitt eget landsting och nabo-landstinget hade inte satsat på denna inriktning i sin fortbildning. Det är inte mer med det än att konstatera att det är så. Likadant var det på konferensen för ett par år sedan (liksom på den något större, internationella, samma år). Det får en dock att fundera lite på hur vi erbjuder våra traumatiserade behandling på ett nationellt plan. Råder vårdgaranti-anda i alla områden och regioner, eller hänger det helt på att du har turen att möta någon som besitter kunskapen, -den specifika, om psykologisk försvar, trauma och Dissociation. Har vi, med de utbildningar vi har och den erfarenhet vi står till tjänst med kunskaper om trauma och om komplexa dissociativa störningar som gör att de vi möter får en behandling som arbetar tillsammans med dem och för dem och inte emot dem (som vid felbehandlingar och -diagnostiseringar som kan leda till onödigt lidande). Nu är vi inne på ett minbeklätt område. För som Patricia Tudor Sandahl har sagt så är terapeutens yrke rätt och slätt omöjligt. Psykiaterns är inte alltid så mycket lättare det heller…
Ändå både får man och bör man ställa krav.
Min förhoppning är att det nationella nätverket (jag är socionom i grunden och kommer inte ifrån det…) av behandlare, konsulter, handledare etc inom trauma-spektrum störningar skall fortsätta att utvecklas, att jag själv skall hitta min plats i det och att kunskapen inte skall dödas av varken byråkrati eller oförståelse, revirtänkande eller rädsla. På det högst privata området hoppas jag att det snart kommer ut nya intressanta böcker (jodå har hittat några som inte getts ut riktigt än) så att jag har något att läsa under mörka vinternätter framöver…

Ps. Den faktamässiga biten av kursen/seminariet kommer förmodligen på sätt eller annat fram i nätartikelserien eller genom informationsblad. Så håll utkik. Har du frågor, maila mig då direkt på fraga.traumatriumf@sverige.nu eller skriv en kommentar här nedanför.

Semester!!!

september 2nd, 2009 Inga kommentarer
eller

visst susar det i säven

Det var sent på söndag kväll när våra bägge bilar rullade upp för den sista lilla backen fram till stugan. Resan hade tagit gott och väl elva timmar och vi var alla fyra rätt utslitna vid det laget. Jag smet runt stugan i jakt på extranyckeln och kunde snart låsa upp till värmen innanför. Vi hade vid det laget i runda siffror 150 timmar kvar av semestern. Från den första natten kommer jag, såhär efteråt, inte ihåg så mycket. Jag var trött och somnade ganska omedelbart. Jag minns de första timmarnas exalterande känsla som snart mynnade ut i trötthet. Vi sov alla gott den natten. (Utom möjligen Je som hade graviditetsillamående i stort sett hela veckan.)

Det är något märkligt med semestrar. Förväntan som kräver händelse, aktivitet, engagemang. B var den som hade tagit ansvaret inför resan. Han hade ordnat i förväg, planerat maten och fryst in lasagne, risotto, fläskpannkaka och kycklingkalops. Han hade beställt rätt karta från lantmäteriverket och han hade bunkrat upp med de mesta som kunde tänkas behövas, -och lite till. För honom var det nog en lättnad att äntligen få komma iväg. Jag hade också planerat, men inte riktigt på samma sätt. Jag var förberedd. Åtminstone var det just det jag trodde att jag var. Jag trodde nämligen att jag hade planerat för olika händelsescenarier som skulle kunna uppstå. Så att jag var beredd på eventuella triggers, -ändå hade jag missat något väsentligt visade det sig när vi väl närmade oss stugan.

Det började skymma på lite grann. Vi höll på att plocka ur bilen, kasse efter kasse med mat och förnödenheter, termobyxor, stövlar och toalettpapper. Jag försökte verkligen fokusera på det som var i görningen, på ryggsäcken, den stora kappsäcken, -på det som skulle med in, men innan jag kunde gå in måste jag passerade det fasansfulla. Jag måste gå förbi snöskotern.

Den stod där, i sommarklädsel med överdrag och vindskyddad ”kroppsstrumpa”. På andra sidan, vid utedasset stod snöskoter nummer två, lite minde, lite mer övertäckt. Men otvetydig i sin belägenhet, i sin längtan efter vintern. Jag rös.

Jag som älskar vinter.

Det började som en krypande känsla uppåt ryggen, nacken, känslan rörde sig pulserande upp under kragen på min vita skjorta, under linningen, den kröp sig fram, pulserande och knöt sig stadfigt runt halsen. Kall, smutsig, våt.
Känslan pulserade uppåt, dök sedan ner till underlivet, högg till. För att sedan domna bort precis som jag passerat, previs som jag låst dörren bakom mig. Precis som jag var i säkerhet.

Följande morgon var ödet beseglat. Jag hade inget annat val än att gå förbi, passera. Tolerera det som egentligen inte går att tolerera;snöskotern och minnet; minnet av… DET.
Egentligen ter det dig såhär i bakspegeln ganska märkligt att jag inte varit beredd på det. Vi åkte till fjällen. Var finns snöskotrar om inte just i fjällen? Varför tänkte jag inte på det?

Men jag hade inte tänkt och kanske var det, såhär efteråt, lika bra. För förmodligen hade jag då valt att inte konfronteras. Jag hade valt att åka någon annanstans. Semestra någon annanstans. Ändå var det just det här jag behövde. Mötet med det som varit. Även om jag nu inte så gärna vill erkänna det; jag vill inte tillstå att det var just det jag behövde.

De fick veta det. Jag nämnde det allt som hastigast. Å och Je fick veta vad det var som störde mig. Men vi pratade inte om det. Jag ville ha det så. Jag vill inte prata om det. Inte då.
Veckan gick. Vi gjorde utfärder. Jag undvek snöskotern. Jag gick hastigt förbi, tittade bort. Varje morgon. Och varje kväll.
Kanske hade jag kunnat fortsatt att låtsas. Att ignorera. Att leka det-stör-mig-inte-leken-för-det-var-ju-så-länge-sen-ju. Kanske hade jag kunnat. Men jag ville inte. Jag vill vara närvarande. Också där. Också då, -lika mycket som här och nu.

Sista dagen regnade det mest. Efter en liten vandring i hagel och blåst som avslutades med fötterna i en fjällbäck, var jag redo. Regnet hade sköljt bort rädslan för känslorna som var förknippade med minnet. Eller så var det bara så att jag var så utmattad efter sex dagars vandringar att jag inte hade några försvar kvar. Utpumpad, dyngsur och med stelfrusna fötter gjorde jag ett plötsligt halt vid snöskotern på vägen in. I stället för att titta uppåt till vänster tittade jag neråt till höger. Tittade på den lätt fladdrande galonklädnaden över snöskotern som också fått ett stänk av ovädret tidigare under dagen. Jag tog några djupa andetag och märkte att luften var frisk. Då kom sorgen. Helt oförhappandes. Men jag var inte helt redo då än. Jag gick in.
Kroppen var uppvärmd. Jag var det inte. Självdestruktiva tankar blandades med minnen, rädsla och fasa. Den samma som jag känt förr. Samtidigt kände jag en dragning till att sova ute, alls inget destruktivt, utan mer av det slaget som de flesta scouter någon gång upplevt, en sorts upprymdhet. En drift att hitta mig själv. Ett sökande efter ensamheten.

Jag hade förkunnat att jag vill sova ute, inte att jag tänkte göra det, men att jag saknade det. Vildmarken var en vän som ropade på mig, åtminstone just då, den sena kvällen bara några timmar innan vi skulle vända tillbaka. Innan det var dags att återvända hem. Det var då det hände. Jag måste ut. Jag måste möta det jag ägnat hela veckan åt att undvika. Barfota gick jag ut och trevade mig fram i mörkret. En lampa tändes. Sedan stod den där. Snöskotern. Först lät jag handen gå över ryggen på den. En lätt böjning. Sedan klev jag upp på den. Lade mig ner. Kröp ihop. Och grät. Tröstlöst, förtvivlat, ynkligt.

Å dök upp men lämnade mig ifred när jag bad om det. Je dök upp en stund senare och lät mig hållas även hon. Jag behövde vara själv. Ensam. Jag behövde min tid tillsammans med snöskotern. Den som triggat mig hela veckan. Den jag gjort allt för att undvika. Jag måste undersöka den. Jag måste övervinna den. Jag måste förstå min känsla. Jag måste utmana den. Jag måste acceptera den.

Hur lång tid det var frågan om vet jag inte. Kanske spelar det inte heller någon roll. Tiden är förmodligen helt oväsentlig. När tårarna tagit slut satt jag en stund och bara existerade. Ovanpå snöskotern. Jag behärskade den. Minnet behärskade mig inte längre. Jag hade vunnit. Otroligt nog hade jag utgått med segern. Tröttheten var påtaglig. Jag måste sova.
Men jag hade vunnit.

När du blir jag

juli 12th, 2009 Inga kommentarer
Eller

DIAGNOS

blir lika med

IDENTITET

Riktigt när det hände, när det inträffade, vet jag inte. Jag vet bara att det tog ett bra tag att först bli du med den diagnos jag ansågs ha, trots att jag egentligen visste. För vem vill bli kallad traumatiserad? Eller dissociativ? Jag ville i varje fall inte. Ändå visste jag ju. Det var oundvikligt, -och jag behövde hjälp. Bekräftelsen låg tung inklämd i diagnosen. Diagnosen visade sig ge en tillhörighet inlindad i hopp, för visst betydde det väl då att jag kunde bli en hel människa igen, -att jag kunde bli vanlig? Att jag inte var galen trots allt. Diagnosen gav hopp. Och en möjlighet att förstå mig själv. Just då var den det enda jag hade.

Representanterna för psykiatrin hade delade åsikter om min delade natur. Jag varken kunde, ville eller orkade först att bemöta dem. Min kraft var borta. För hur skulle jag få dem att förstå? Jag hade levt i en värld där jag försökt dölja mitt trauma. Och min glöd var borta. Jag var utelämnad. Men så kom diagnosen. Det fanns hopp. Det fanns människor som i varje fall ville förstå. Min kamp att låtsas att allt var okej, var över. Jag var blottlagd. Men jag var också befriad.
Jag gick ut i världen igen, men det var en förändrad värld. En värld som visste. En värld som såg min nakenhet. Och ändå inte. Jag hade blivit ett fall. Ett intressant fall, men ett fall allikevel (det enda som kan tänkas vara värre än att vara ett intressant fall är kanske att vara ett obotligt dussinfall). Snart blev diagnosen en del av den jag var. Den fanns med när jag presenterades för ny människor -jag blev ”hon som dissocierar – hon som vad? – hon som dissocierar…”. Möjligen bidrog det till en ökad kunskap. Min omvärld fick lära sig något nytt. Jag blev deras fallstudie.

Min vardag levdes så snart i skuggan av diagnosen. Till min egen förvåning så insåg jag det under ett samtal med en god vän en vanlig förmiddag. Det var några ord i slutet av samtalet. De väckte tankar, för vem är jag? Är jag min diagnos? Sedan när har den blivit min identitet, när började jag själv tänka på mig själv som ”hon som dissocierar… dissociation är ett psykiskt försvar som uppstår till följd av…” Jag är ett levande dissociations-lexikon. En fallstudie av en diagnos. När föll diagnosen tillbaka och blev ett med identiteten? När tappade jag egentligen hoppet i dess mest grundläggande betydelse?

Kanske är det så att jag, någonstans i djupet inte har accepterat den, diagnosen. Hade jag det hade den inte blivit min identitet på samma sätt. Hade jag accepterat den hade jag absorberat hoppet men inte identifierat mig med splittringen. Jag hade sett traumat. Inte varit det. Någonstans måste jag hitta det igen, hoppet, oberoende av allt annat. Jag måste helt enkelt inse att jag är mer än summan av mina erfarenheter, mer än det som en gång var.

Fördomar och bokhyllor

juni 16th, 2009 Inga kommentarer
Eller

Sista samtalet med psykologen

innan semestern.

”Så… -vad ser du?” frågar kvinnan som sitter i fåtöljen mitt emot. Hon är somrigt klädd och tittar på mig med en uppsyn som avslöjar att hon är lite mer uppåt än vanligt. Det är min psykologs och mitt sista samtal innan hennes inalles sju veckor långa semester. Jag sitter med benen under mig i fåtöljen och lutar mig åt sidan, mot bokhyllan, för att få en tydligare bild av vad det är jag egentligen ser. Min blick vilar på de två raderna med böcker, främst psykologisk och psykoterapeutisk litteratur, men också ett stort lexikon kring mytologi, en serie om Ceasar och lite andra historiska verk.
”Jag ser” börjar jag, ”några böcker om dissociation och trauma…”. Min psykolog nickar uppmuntrande ser jag i ögonvrån; ”och det får mig att känna mig trygg och signalerar att du vet vad det handlar om. Dessutom finns det lappar i de flesta böckerna om dissociation, vilket gör att jag tolkar det som att du läst, eller i varje fall har börjat läsa de böcker som står här. De står inte här bara för syns skull. -det är bra”. Jag sätter mig ordentligt till rätta i fåtöljen igen. ”vilka böcker ser du inte?” undrar kvinnan i stolen mitt emot. ”De med för liten text” säger jag utan att den lilla gnuttan humor i uttalandet ger något gehör hos min terapeut (hon tycker sällan att jag är rolig…). Jag är tyst en stund innan jag fortsätter: ”det vet jag inte… skulle jag veta det så skulle jag ju se dem…” (Inget gehör där heller…)

Vad är det jag inte ser? Generellt sett så ser jag sällan sådan litteratur som jag inte förstår mig på. Sådant som inte är begripligt för mig. Jag är själv oerhört dålig på kärleksromaner och fantasy. Två kategorier av böcker som jag inte förstår mig på. Och som jag, medger jag lite motvilligt, har en hel del fördomar om. Ändå kanske jag skulle förstå dem om jag gav dem en chans. Men det gör jag inte. Jag vill inte. Lyrik är jag också ganska dålig på, även om den typen av böcker imponerar på mig när jag stöter på dem hemma hos vänner och bekanta, alldeles särskilt ifall böckerna har en massa lappar i sig…

En bokhyllas innehåll säger oftast en hel del om vilka intresseområden ägaren till bokhyllan har; vem personen bakom är. Det är således ganska naturligt att man, när man för första gången kommer hem till någon, tar sig en titt i första bästa bokhylla. Jag tror inte att jag är ensam om det (även om jag förmodligen är mer analytisk än de flesta när det kommer till att analysera innehållet). I bilen på vägen hem sa J att jag förmodligen inte skulle finna hennes bokhylla särskilt intressant. J är nämligen en sådan människa som jag inte förstår mig på. Hon gillar böcker som jag inte begriper. Kanske borde man känna sig underlägsen. Här är en person som kan läsa kärleksromaner och kan göra det med den djupaste koncentration. Hon besitter en förmåga som jag inte har. Det förtjänar respekt. Jag har nog en hel del ännu att lära när det kommer till att acceptans och litterär vidsynthet. Jag tror alldeles bestämt att jag skall be att få låna en bok av J nästa gång vi ses. Måhända kommer jag inte att kunna slita ögonen ifrån den. Vem vet. Vem vet. Det kan vara värt ett försök…?

För övrigt har det varit en ganska märklig dag. Jag har ägnat mig åt att växelvis sova i solstolen på balkongen och i soffan inne i ateljén (jag måste passa på så länge jag har soffan kvar. Av utrymmesskäl -och starkt ogillande- har jag skänkt bort den och den skall hämtas på måndag). Två möten har det också blivit idag. Och måendet? Jodå, det är skapligt. Lugna puckar (vem säger förresten så numera?) God natt!
Categories: Allmänna tankar Taggar: , ,

Nätartikelserien-Dissociation (Del 8)

Nätartikelserien – DISSOCIATION (8)

Del åtta har publicerats! Här tittar vi närmare på strukturell dissociation. Vi får reda på vad förkortningarna ANP och EP står för och hur dissociation framträder.
Nätartikelserien – Dissociation (del 8)Artikeln finns också på TraumaTriumf.wordpress.com.
Trevlig läsning!

Tidigare artiklar i serien:
Inledning och förord
Nätartikelserien – Trauma (del 1)
Nätartikelserien – Trauma (del 2)
Nätartikelserien – Trauma (del 3)
Nätartikelserien – Trauma (del 4)
Nätartikelserien – Trauma (del 5)
Nätartikelserien – Trauma (del 6-7)

Del 8b kommer kring den 12 maj och är ett litet sidospår som handlar om myter kring dissociation.

webblogg 28 april 2009

april 29th, 2009 Inga kommentarer


Det helkaklade badrummet är svagt upplyst. Ett värmeljus står på en liten bädd av finkorning sand vid ena kortsidan av badkaret. Det luktar gott; en svag inbjudande doft av mango och kanel. Badkaret fylls av skummande vatten och jag kryper ner med en enda intention för mig; en intention koncentrerad i ett enda varande. Tankarna som kommer skall jag låta fortsätta förbi mig. kvar skall jag vara i stillheten. I stillheten och värmen som omsluter mig. Jag skall andas in luften, värmen skall öppna upp min lite tilltäppta näsa och hals. Jag skall inte tänka. Bara finnas för en stund. Existera. Och ta hand om mig själv.

Jag ser tillbaka och minns min dag. Jag kan se kvinnan med de stora gråa ögonen och det mörka håret som står i kassan och ler glatt. Hon tittar på mig och undrar ”var det något mer?”. Jag skakar på huvudet till svar. I min gröna apotekspåse har jag ett par olika astma- och allergimediciner. Vårdcentralen ligger bara ett stenkast bort och gångvägen emellan är väl använd. Jag är inte den första som går här.
Redan precis utanför apoteket tar jag en dos astmamedicin. Ett halvt varv framåt, sedan tillbaka tills det hörs ett klick; -och så dra in. Luftstrupen vidgas. Jag kan andas igen. Jag kan slappna av, för jag har tagit hand om mig själv.

Det finns en lekplats utanför. Genom det lite lätt öppna fönstret hörs glada tillrop och ett och annat skrik av förtvivlan. Jag påminner mig om var jag är och att det inte är någon fara med barnen; de leker och behöver inte ens påminnas om att ta hand om sig själva. Framför mig i sin vanliga fåtölj sitter min psykolog. Med sin lätta brytning välkomnar hon mig. Hon väntar på att jag skall börja. Så jag börjar berätta, prata, om veckan som varit, om saker som hänt och om tankar jag tänkt. Sedan tar jag sats och berättar lite om ett minne. Nej, inte ett minne, -utan minnet som jag velat tala om länge. Hon lyssnar; nickar, ställer en fråga och väntar på mitt svar. Jag svarar med eftertanke att jag gjorde just det, dissocierade, då, den gången och att jag gjorde det för att ta hand om mig själv. -För att överleva. ”Så kreativt” säger hon. ”Du gjorde ju faktiskt det, tog hand om dig själv”.
Jag låter orden sjunka in. …jag gjorde det; jag tog hand om mig själv.

Pulver Paddorna och ensamheten

april 27th, 2009 Inga kommentarer
Befinner mig uppe i ensamheten. Mitt lilla gavelrum en extra trappa upp, som på flera sätt är min privata sfär; min kokong av trygghet -Samtidigt är jag också i ett tillstånd; i tillståndet ensamheten. Tillståndet ensamheten är mer besläktad med en stilla dag i ensam meditation än i den där knytt-iga ensamheten som de allra flesta vill fly undan.
Helt ensam är jag ändå inte. Med mig har jag en påse norska pulver padder och alla mina tankar och funderingar, dagens erfarenheter och en uppsättning näsdukar (för snuvans skull).

orchid.jpg - Picamatic - upload your images

Orkidén (jodå; -det är en orkidé) fotograferade jag igår och lekte med idag…
Jag fick tillfälle att berätta en del av en händelse idag, en del av min historia. Tankarna, minnesbilderna och grubblerierna kring dem, blir på något vis verkliga -just så patetiska, sorgliga eller fasansfulla som de är. Varken mer eller mindre. Argumenten till varför det skedde -de argument som framlades då, blir på något sätt så genomskinliga när de kommer fram i dagsljus. Även om det lilla barnet som jag en gång var faktiskt håller ganska så stadigt i dem, så bleknar de i konversationen. I samtalet.
Det är efter det som sorgen kommer. Sorgen som för någon sekund speglar en helt annan typ av ensamhet. Den ensamheten som är varje mardröms drivved och varje skygga hemlighets bundsförvant. Den grymma Ensamheten är en ravin av ångest. Kanske oändlig.
Den sortens ensamhet blir inte långvarig; den hör inte hemma här. Jag är inte ensam i den bemärkelsen. Den grymma Ensamheten behöver skammen och den behöver min tystnad. En tystnad jag inte ger den.
I stället väljer jag den mjuka ensamheten, den som kan fungera som ett hölje; ett skydd. Det är på något konstigt vänster lite på samma sätt som med pulver paddorna; Höljet måste till för att hålla pulvret på plats så att en lagom mängd kan sippra ut lite pö om pö. Det är helt enkelt inte meningen att pulver paddor skall ätas på något annat sätt.

Poll-ution

april 23rd, 2009 Inga kommentarer
Efter att jag stapplat in på det lokala apoteket här i vårt lilla lokala stadsdel och presenterat mina lokala symptom (halsen och ögonen) så tog livet en ny vändning. Eller ja, det var kanske inte fullt så drastiskt, men mina symptom mildrades av allergimedicinen såpass att jag nästan kände mig som vanligt igen (åtminstone låter jag inte längre som om jag konstant druckit whiskey och rökt fem pack om dagen i fyrtio år). På det stora hela har det varit en bra dag. En rätt så vanlig dag i mitt sällsamma liv. Jag gräddade ugnspannkakor (otroligt gott) och åt dem med god aptit tillsammans med Å. (Vi tenderar att äta lunch ihop i snitt sisådär varannan vecka.) Det efter en liten stunds basal kroppskännedom (något jag försökte mig på innan besöket på apoteket) och sedan en liten stund ute i det fria (går bättre när man kan andas faktiskt). Kameran tog jag med mig och jag hann få några bilder innan solen gick ner över hustaken.

En av vitsipporna på gården
Jag bor i ett etniskt område med influenser från både öst och väst. (I min trappuppgång är vi inte mer än två med svenskklingande efternamn.) Jag har bott här något år nu och har börjat älska myllret. De olika människorna. Språken. En känsla av att jorden skakats om och att en del av jordens människor råkat trilla ner just här. Bland dem finns jag. Jag hamnade här på samma sätt som många andra, -av en ren tillfällighet. Nu lever vi här och vi har alla vårt bagage. Förmodligen är jag inte den enda på min gata som blivit utsatt för övergrepp, tortyr och våld. Förmodligen långt ifrån.
Det är en lite konstig tanke. Att det där bakom något av fönstret, kanske i den våning som finns i huset uppåt gatan där det spelas persisk musik på hög volym, eller i lägenheten bakom de nerdragna persiennerna, eller varför inte bakom de färggranna gardineran i lila, cerise och guld ännu ett stycke längre upp, bor någon som har mycket mer gemensamt med mig än någon av oss någonsin skulle vilja erkänna. Vi har kunskapen. Kunskapen om det som inte får nämnas.
Det är märkligt att tänka så; att vi går här, sneddar över gården och går förbi samma lilla vitsippa. Vi lever bor och andas. Intill varandra.
Vi alla som kan kallas överlevare.

Nätartikelserien – Trauma (del 6-7)

april 19th, 2009 Inga kommentarer
Nätartikelserien – Trauma (del 6-7)

Del 6 i nätartikelserien behandlar bl.a. Peter Levines system för förståelsen av dissociation. Del sju fokuserar på minnet och minnesstrukturer och hur det påverkas av trauma.
Del 8 kommer, om jag minns rätt såhär på rak arm kring den 8 maj 2009.
Nätartikelserien – Trauma (del 6-7)

Artikeln finns också på TraumaTriumf.wordpress.com.
Trevlig läsning!

Tidigare artiklar i serien:
Inledning och förord
Nätartikelserien – Trauma (del 1)
Nätartikelserien – Trauma (del 2)
Nätartikelserien – Trauma (del 3)
Nätartikelserien – Trauma (del 4)
Nätartikelserien – Trauma (del 5)

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu