My Sunny Valentine…
| Privat: En riktigt solig Valentin… -på mer än ett sätt. Jag har en djup lidelsefull relation till mina böcker och missar inte gärna en chans att ge mina vänner där hemma ytterligare sällskap. Lämpligt nog hade biblioteket försäljning på utmönstrade böcker idag och dessutom fanns det flera andra hugade affärsidkare som sålde sina gamla vänner (möjligen var deras relation till böckerna de sålde något annorlunda än min relation till mina nya – och gamla, litterära vänner…). Sagt och gjort; Jag tog med mig U och begav mig till stadsbiblioteket. Väl på plats trängdes jag med sisådär 450 medmänniskor (jag tycker om folk, men jag gillar inte att trängas med dem). När jag något senare (ett bra tag senare) klev ut i vintersolen igen hade jag med mig en liten hög böcker. Några av dem kanske kommer upp i ”bokhyllan” när jag läst klart dem. |
||||
| Trauma: Jag var fem före att drabbas av en rejäl panikreaktion då två män trycktes upp mot ryggen på mig vid ett av bokstånden. För några sekunder stod jag och balanserade på randen till det förgångna innan jag hittade fokus tillbaka till bokstånden och de uppradade boktitlarna och kunde lugna mig och intala mig själv att ”allt är lugnt; det är ingen fara. Det som hände då händer inte nu.” |  Det blev sammantatt tio böcker, -två saknas här på bilden. Vad de handlar om? Det är inte så svårt att gissa sig till kanske… |
|||
|
Privat: Min vän B mötte mig vid entrén på biblioteket och till min lilla förvåning fick jag tio röda rosor av honom innan vid tog oss till en mongolisk restaurang för att inta föda. Det värmde faktiskt och var jättekul att få en bukett rosor, jag menar; -det är ju inte varje dag. (Och visst är de fina?!) Trauma: När vi travade in på restaurangen blev vi placerade vid ett bord mitt i -visserligen vid fönstret men ändå mitt i. Jag klarar inte av att inte ha ryggen fri. Jag kan inte slappna av om jag sitter på det viset bland människor och inte har kontroll på flyktvägar och framför allt på vad som händer. |
|||
| Hur det gick? Jo, vi fick byta bord efter att vi bad att få ett hörnbord. Värre än så var det inte (-jag lär mig vart efter att ”vara besvärlig” och begära det jag behöver. Det värsta som kan hända är ju att man får ett ”nej” och det i sig, -i sammanhang som detta, -är inte så farligt.) | ||||
Hej! Vilken otroligt välskriven och informativ blogg. Har lärt mig en väldigt massa genom att läsa här. Och vilken fin Valentine dag du hade. Sköt om dig och så syns vi kanske snart..
Kram Petra…