Trött och dimmig, men mätt
Dagen kan jag inte klaga på, -det har varit en bra dag. Solen har tittat fram och jag och Å har bakat ravioli (säger man så eller heter det skapat ravioli eller kämpat med potentiellt blivande ravioli?). Det blev riktigt lyckat och vi hade kul ihop under tillverkningen.
Ändå känner jag mig just nu ganska avmätt, smått likgiltig till sakernas ordning. Jag tror att det handlar om trötthet. Om några halvdåliga nätter med upprepade mardrömmar. Ogjorda saker som väntar på min uppmärksamhet (en uppmärksamhet jag inte vill ge någon just nu) och ett allmänt lojt kvällshumör.
Big Z mår illa. Han har kräkts hårbollar och har nu legat under fåtöljen här bredvid mig ett par timmar och sett så ynklig ut att det skurit mig i hjärtat (jag kan knappt se på honom, så ynklig ser han ut, -kanske påverkar hans nedstämdhet även mig?)
Så kan jag sitta här och känna mig ganska liten. En undran finns där om hur jag skall orka skrapa ihop mig. Jag vill inte gå och lägga mig. Jag är rädd för mardrömmarna. Ändå känner jag dem. De är välbekanta. Någonstans är de ändå inte lika skrämmande som förr (eller är det bara önsketänkande? -jag vet inte längre.)
Jag är en sådan person som flyr undan smärtan. Jag har varit på flykt länge.
Läsarinflik