Triumfen över Traumat

Möjligen beror det på att jag är trött. Möjligen beror det på att jag borde gå och lägga mig och sova ordentligt inför morgondagens möte (det hålls på förmiddagen – chefen kommer hit nämligen) och eftermiddagens grupp (sjukgymnastik; basal kroppskännedom). Möjligen beror det bara på mig själv och min inneboende desperation. Eller så beror det på något annat eller så ingenting alls.

Kanske är det så att jag håller på att förlora förståndet? (å andra sidan så vore det inte särskilt logiskt att vansinnet skulle komma nu, nu när jag trots allt börjat få vind i seglen igen.)

Egentligen vet jag nog vad det är. Det är ett litet mail jag sände igår och som jag ältar lite grann (=vansinnigt mycket). För mig handlar det om oförmågan att låta bli att ursäkta mig. Det handlar om att känna sig underlägsen och i behov av att blidka -för säkerhets skull -vara till lags. Mailets mottagare var min mamma.

Jag måste -för säkerhets skull – linda in varje ord i bomull och rosenblad, så att hon inte skulle… -…så att hon inte blir arg. Egentligen vill jag ingenting annat än att trotsa henne – frigöra mig från den makt hon har över mig. -Ändå har vi inte setts på flera år. Vi lever i olika världar min mamma och jag. Jag börjar misstänka att vi alltid gjort det.

Nu efteråt plågas jag av förakt, mest självförakt för att jag inte har kraften att låta bli de förskönande – mildrande – orden, att jag inte verkar kunna släppa taget och inse att jag inte kan förändra varken henne eller det som varit. Jag kan inte förändra särskilt mycket annat än mig själv och min egen inställning till allt det som har varit. En god början skulle nog vara att respektera mig själv och det beslut jag tagit tidigare att inte utmana mig själv i förhållande till min mamma, -åtminstone inte förrän jag kan göra det utan självanklagelse. Inte innan jag är redo.

jag är inte där än.