Ett slags balans
april 3rd, 2009
Inga kommentarer
 |
Efter en period med många bollar i luften, både mentalt och rent praktiskt, så har jag nu, upplever jag någon form av balans. När jag kom hem från näringarna framåt halv sju(!) var jag fullkomligt utpumpad, men inte på ett dåligt sätt, utan på ett ganska bra sätt. Jag var helt enkelt trött efter en lång dag, varken mer eller mindre. |
|
Under näringarna satt jag med AM och behandlade de diskussioner som här varit angående KB-terapeutisk utbildning i samband med det avtal om rehabiliteringsgaranti som Sveriges regering gjort med Sveriges kommuner och landsting. För den som inte är så insatt så kan jag berätta att dessa parter i december 2008 skrev ett avtal om en s.k. rehabiliteringsgaranti för personer som lider av ospecificerad smärta och/eller lindrig till medelmåttig depression, ångest eller stress. Detta i syfte att minska antalet sjukskrivningar och sjukpensioneringar. I en bilaga till avtalet framgår också vilka kvalifikationer de terapeuter bör ha som i enlighet med rehabiliteringsgarantin skall behandla dessa patienter. Det är där mina undrande ögonbryn höjdes, för enligt den så skulle jag själv räknas som snudd på ”behörig”, så till vida att jag har den grundutbildning som efterfrågas (och möjligen kan också enskilda kurser jag läst göra att jag anses fullständigt behörig). Vad vi kom fram till? Jag måste hålla med Fredriksson och Linton m.fl. som i nr 13/2009 av Läkartidningen hävdade att tilltron till KBT som behandlingsmetod kan naggas i kanten då patienten tror sig få KBT av en kompetent terapeut. Detta som följd av de lågt ställda kraven på behandlarens kompetens. Självklart skall det finnas en gräns någonstans men jag tror att ett bättre sätt att ge tillgång till god behandling kan vara att CSN-inkludera terapeututbildningen och avprivatisera den, -alltså göra den ekonomiskt tillgänglig för alla, -på sätt eller annat. Men nog om det… God natt! |
|
Läsarinflik