Snoket
 |
Det kluckar lite när vågorna stöter mot strandkanten. Det är en sjusjungande skön eftermiddag. Alldeles fantastiskt vacker. Strandpromenaden är knökfull av folk. Det är fler än vi som har kommit på idén att uppsöka stadens lokala slott och den natursköna miljön här intill. |
| Nere på alla fyra lutar jag mig mot några rötter som klätts av i de skvalpande vågorna. Jag lutar mig lite till och stelnar plötsligt till i min rörelse. På den gula lilla kullen framför mig, där mitt bland alla tussilagon böjde sig ett förskrämt litet ansikte upp. En vatten snok. Jag vet inte vem av oss som blev mest förvånad, -om det var jag eller snoken, men bägge stelnade vi till medan vi tittade på varandra.
Senare, när vi körde hem kände jag mig rätt så till freds. Helt säker på att den fastnade på linsen var jag inte men jag gladde mig över mötet. Ormar är vackra djur (på avstånd), men man ser dem inte så ofta. För övrigt: Det har varit en påsk som kommit och gått utan att jag mått riktigt dåligt. Nätterna har varit värst, men samtidigt så har det mesta ändå gått riktigt bra, -lite ofokuserad och allmänt svårflirtad. Jag blir trött snabbt och är lite hoppig (blir skraj av ingenting) men mår annars okej. Åtminstone just nu. (Detta publiceras också på min wordpress blogg som jag startat medan bloggproffs fixar servern.) |
|
Vilken otroligt häftig bild! Den såg minst sagt lite förvånad ut. Dags att ses snart, tycker jag!
Sköt om dig. /L
Tack! Javisst är den häftig och du; jag saknar dig tjejen… Du vet ju var jag finns… sänd ett mail eller slå en signal så kan vi träffas på stan, -om du vill förstås.
/från mig
Såg inte detta förrän nu! Detsamma! Men nu börjar det ljusna i horisonten. Ses snart! /L