Det som rör sig
Kanske är det vårtrötthet? Kanske är den gångna påsken, bekantas tungsinne (av hänsyn till tredje part kan jag inte lufta det i detta forum – jag får återgå till dagboksskrivandet förmodar jag…), senaste samtalet med fru psykologen eller så är det bara dammet som lagrat sig hemma (extra mycket nu när katten släpper på vinterpälsen)? Vad det än är så finns det någonstans där under och har en dövande inverkan på mig. Jag blir trött. Orkar inte. Har inte lust. Vill inte. Får samla mig för att formulera tankar till hela meningar. Får nackspärr av fläkten men låter den ändå blåsa mig i nacken hela nätterna, för att jag skall komma ihåg var jag är någonstans. Att jag inte skall försvinna bort; glömma att jag är här nu, i min del av vårt avlånga land, just nu, år 2009. Jag är inte sex år längre. Jag är trettio och någonting (ve och fasa, -var tar alla de ljuvliga åren vägen? Jag börjar bli snudd på medelålders, -tänka sig, -det hade jag aldrig trott att skulle hända mig).
Kanske är det bara så som livet är. Lite upp och lite ner. Ibland är det någonstans där emellan.
Min psykolog vill att jag skall teckna min mardrömmar.
Vet inte hur man tecknar mörker.
Läsarinflik