Skriver bara någon rad. Det har varit en jobbig kväll. Kroppsminnena vill inte släppa taget om mig och jag har svårt att veta hur jag skall bemästra dem. Jag försöker notera förnimmelsen och sedan låta den passera. Fokusera på andningen. UT och in, IN och ut. För övrigt har det varit en lugn kväll framför TV:n. Hoppas jag kan fokusera ordentligt tills imorgon på näringarna. Behöver mitt fokus då.
God natt!
Kanske är det inte så konstigt trots allt. Reaktionerna och förnimmelserna i kroppen har oftast sin naturliga förklaring, även om den naturliga förklaringen ligger trettio år, eller nåja, tjugofem år tillbaka i tiden. Under de senaste dagarna har jag haft en hel del kroppsminnen. Det har i huvudsak (märk här den dubbla betydelsen av ordet) handlat om ett ganska banalt kroppsminne, så till vida att det inte fått mig att må dåligt sådär direkt i varje fall. Det var igår som det nådde sin kullmen. Jag klarade helt enkelt inte av att titta till vänster. Då fick jag en känsla av att jag måste hålla emot, som om någon annars hade pressat huvudet bakåt. Egentligen handlade det nog inte om att inte kunna. Det handlade om att inte våga.
Efter att jag testat mina gränser, sett vad som händer, känt på den (mot)rörelse jag instinktivt vill göra och efter att ha utforskat i stort sätt alla vinklar som man kan, utan att åsamka sig någon större skada, vrida sitt huvud på så börjar det värsta nu att släppa. Det underlättade förvisso att jag kunde relatera -associera- rörelsen med sitt ursprung. Men det är ändå märkligt hur en så pass liten detalj kan etsa sig in i kroppen och sedan, såhär 25 år efteråt få för sig att den vill ut igen.
(En annan naturlig förklaring kunde kanske vara att jag ådragit mig stel nacke i samband med för intimt sällskap med bordsfläkten. Men den förklaringen är, i det här sammanhanget, inte helt adekvat. Även om det är en tilltalande tanke, eftersom lösningen då skulle vara nog så enkel…)
Läsarinflik