112 34 Stockholm
| Det blev en utfärd idag trots allt, -men det hängde på håret (och delvis på halsen) men det blev av. Således åkte vi, jag och Pe, in mot Stockholm och Kungsholmen vid halv tio snåret och spenderade dagen där och i Vasastan med att flanera omkring, äta italienskt, titta på böcker och folk och mest bara vara. Vi hade det rätt trevligt, Pe och jag (för att inte säga riktigt trevligt). Jag blev dissociativ ett par gånger, vilket var mindre än jag räknat med. Jag är nämligen så oerhört känslig för alla små rörelser, ljud, intryck och saker som annars hänger i luften (och då menar jag inte pollen – även om det också påverkar) att jag blir extremt trött väldigt lätt. ALLT registreras (man måste ju vara på sin vakt). Till sist orkar jag inte och stänger ute det mesta i stället. Går in i mig själv. Dissocierar. Efter en dag av intensiv koncentration behöver jag därför desperat vila.
Samtidigt som jag nu går och knyter mig och kryper ner inför natten (som kommer att spenderas i halvsittande ställning pga luftrören) kan jag känna mig ganska nöjd; inte nog med att dagen varit nog så trevlig, jag har också kommit att uppskatta det lilla faktum att det inte precis utanför mitt fönster frodas lika många hasselträd som det gör borta vid Odenplan och att jag här, från min balkong, faktiskt inte hör varken essingeleden eller tågtrafiken in till city (något city; vilket som helst). Jag är helt enkelt förskonad, men ändå lyckligt lottad på så vis att jag, om jag vill, kan transportera mig till någon större stad, vilken som helst, och lyssna på alla de ljuden, se alla de sakerna; (udda) människorna och märkliga tingen som hör storstaden till; om jag vill alltså, någon gång i (halv)året sådär. (Det bör kanske tilläggas att jag visst bott i en större stad tidigare och att jag -visst- trivdes där som fisken i vattnet, men det var då och nu är nu och just nu är jag trött, så trött…) |
 |
| ”Detta är ett fotomontage” som det brukar heta i tidningarna. Pe inmonterad framför Odengatan. |
Läsarinflik