Pulver Paddorna och ensamheten
| Befinner mig uppe i ensamheten. Mitt lilla gavelrum en extra trappa upp, som på flera sätt är min privata sfär; min kokong av trygghet -Samtidigt är jag också i ett tillstånd; i tillståndet ensamheten. Tillståndet ensamheten är mer besläktad med en stilla dag i ensam meditation än i den där knytt-iga ensamheten som de allra flesta vill fly undan. Helt ensam är jag ändå inte. Med mig har jag en påse norska pulver padder och alla mina tankar och funderingar, dagens erfarenheter och en uppsättning näsdukar (för snuvans skull). |
|
|
|
Orkidén (jodå; -det är en orkidé) fotograferade jag igår och lekte med idag… |
| Jag fick tillfälle att berätta en del av en händelse idag, en del av min historia. Tankarna, minnesbilderna och grubblerierna kring dem, blir på något vis verkliga -just så patetiska, sorgliga eller fasansfulla som de är. Varken mer eller mindre. Argumenten till varför det skedde -de argument som framlades då, blir på något sätt så genomskinliga när de kommer fram i dagsljus. Även om det lilla barnet som jag en gång var faktiskt håller ganska så stadigt i dem, så bleknar de i konversationen. I samtalet. Det är efter det som sorgen kommer. Sorgen som för någon sekund speglar en helt annan typ av ensamhet. Den ensamheten som är varje mardröms drivved och varje skygga hemlighets bundsförvant. Den grymma Ensamheten är en ravin av ångest. Kanske oändlig. Den sortens ensamhet blir inte långvarig; den hör inte hemma här. Jag är inte ensam i den bemärkelsen. Den grymma Ensamheten behöver skammen och den behöver min tystnad. En tystnad jag inte ger den. I stället väljer jag den mjuka ensamheten, den som kan fungera som ett hölje; ett skydd. Det är på något konstigt vänster lite på samma sätt som med pulver paddorna; Höljet måste till för att hålla pulvret på plats så att en lagom mängd kan sippra ut lite pö om pö. Det är helt enkelt inte meningen att pulver paddor skall ätas på något annat sätt. |
|
Läsarinflik