Känslighet
”Nu är du sådär känslig igen!” Orden dansar omkring i luften innan de landar. Känslig? Vad menar hon? Är jag känslig igen? Det är ingenting som folk brukar kalla mig, så jag måste smaka på ordet. Jag är känslig. På sista tiden har jag känt mycket mer. Jag har känt stenar i skorna, jag har känt darrighet i kroppen, lite huvudvärk (tror jag), trötthet och jag tror till och med att jag känt värme från solen. Men det är inte den känsligheten som åsyftas. Det förstår jag.
Men vad är det då? Känslighet i andemeningen ”känslig för stämningar”, intuitiv? Eller känslig som synonym för svag och bräcklig. Neurotisk? Jag vet inte. Jag borde kanske frågat. Men det fanns inte tillfälle just då att vara analytisk.
Kanske menade hon känslig som motsats till okänslig. I så fall vill jag vara känslig. Hur blir man mer känslig? Jag jobbar på att bli mer känslig. Känslig för min kropps signaler. Känslig för stämningar, för andras lidanden, för vad det är att vara människa. Så har jag blivit känslig då. Igen. Jag har alltså varit det förut. Tidigare? -När då?
Kanske menar hon känslig som i petnoga? Det skulle passa i sammanhanget. Men hade hon inte sagt det då, -att jag är petnoga, nitisk och ägnar mig åt hårklyveri; -Men känslig? Kanske menade hon att jag är känslig för tvetydigheter. I så fall har hon helt rätt. Jag finner ett nöje i det, att se flera sidor. Dubbla betydelser. Jag vill gärna tro att det beror på min grundmurade vilja att förstå. Och allra helst förstå det som ingen annan förstår. Kanske är det därför jag hänger mig kvar vid de dansande orden. Jag vill förstå.
Förmodligen menade hon att jag hänger upp mig på saker. Överanalyserar. Men så har jag ingen lust att förstå det, därför väljer att förstå det annorlunda. Åtminstone till nästa gång någon kallar mig något obegripligt.
Läsarinflik