En dag vid havet
maj 21st, 2009
3 kommentarer
 |
|
| De små vägarna som i kartboken såg lättorienterade ut visade sig i verkligheten vara både fler och krångligare än vad som gick att förutse endast genom att studera den medhavda kartboken. Möjligen hade det gått bättre ifall jag hade tagit i beaktande att kartboken var från sent sjuttiotal och att det uppenbarligen är så att infrastrukturen byggts på sedan dess. Vi kom fram i alla fall. Om än inte riktigt den väg som det var tänkt från begynnelsen. | |
| När vi, B, Å och jag själv klev över klipporna upp mot den lilla gångbron var dock alla kartor i världen oväsentliga. Vi hade kommit till havet. Det där mystiska, mäktiga och otroligt vackra, åtminstone från den sida som det visade sig idag. Det var glittrande kristaller och skrikande måsar, blommande styrmorsvioler och gråsprängda klippor som nötts av tiden under generationer av barn, unga (och äldre) älskande, av trötta storstadsbor som för en dag tagit sig ut till klipporna, -och havet. Här har man suttit och ätit medhavd macka med prickig korv och njutit av solen och en kopp kaffe eller en burk med lättöl (eller en festis om man tillhört de yngre). Här har såväl drönare som högt uppsatta gentlemän -och kvinnor ätit ur sin medhavda fikakorg på någon av alla de kala klipporna och förstrött kikat ut på det vida havet, på segelbåtarna där ute och på måsarna (den som haft tur har också fått se en och annan havsörn). Just denna dag var det en liten lustig skara, två kvinnor och en man som gled (kravlade sig) fram över hällarna och för att uppleva det. Havet. Å hittade sig en favoritplats ganska snart och fram ur hennes ränsel dök en bok upp som pockade på hennes uppmärksamhet (senare skulle det visa sig att det blivit lite väl mycket sol ute på den platta låga klippa där hon spenderade hela eftermiddagen, men njöt gjorde hon allikevel). |
|
 |
B och jag valde att göra det lite mer besvärligt för oss. Vi ville se mer och valde att promenera runt ett par av halvöarna, valsa över klipporna bara för att kunna sätta oss ner i solen, dricka cider och kaffe och äta vår medhavda salladslunch med händerna (besticken glömde vi lustigt nog hemma -igen) på en klippavsats lite längre bort. Tången skvalpade nere vid vattenbrynet och doften av tång fångades upp av brisen som förde den salta havslukten upp till oss. Det blev en ganska lång eftermiddag trots allt. En eftermiddag som förmodligen kan betecknas som ”trevlig”, ”mysig”, ”avkopplande” och ”välbehövlig”. Men havsluften tär på krafterna. Saltet i luften gör mig dåsig. Så när vi sedan satte oss i bilen för att åka hemåt så somnade jag på direkten. B fick sköta navigeringen själv. |
| Visst är det så att jag saknar havet. Jag har trots allt bott vid havet under flera år, även om det vid dags dato hunnit passera en hel del tid sedan senast. Havet är lockande, tilltalande. Havsvattnet flyter i ådrorna. Ändå är havet också skrämmande. Minnen av gamla händelser. Gamla erfarenheter, trauman, som i mitt medvetande är förknippat med allt det vackra, vågorna, klipporna, doften av tång och den ständiga brisen. Så bekant. Så hemtamt. Så skärmmande. | |
Categories: Allmänna tankar, Trauma
Läsarinflik