Arkiv

Arkiv för maj 26th, 2009

Att äga sin kaffekopp

maj 26th, 2009 1 kommentar
Plötsligt, medan jag satt ute på balkongen med min blåa mugg frukostkaffe, så slog det mig att detta med ägande inte är en helt okomplicerad sak. Senare på eftermiddagen återkom samma insikt till mig igen. Dörren framför mig öppnades och jag brände på med mitt allra gladaste ”GRATTIS!” samtidigt som jag värdigt räckte fram en bukett liljor som lite nonchalant (alls icke) var placerade i en gammaldags mjölkkanna (ni vet de där som stod ute vid vägen i samhällena förr i tiden när mjölkbudet kom körande, men den här var lite mindre). Objektet för min gratulation såg genuint förvånad ut, kläckte ur sig något i stil med ”det hade jag inte en tanke på”, ”du hade inte behövt”. Och självklart hade jag inte behövt. Men jag ville.

Jag ville, inte bara för att det är sed och god ton att uppmärksamma folks födelsedagar, utan också för att jag ville att hon (eller egentligen det, -objektet) skulle känna sig uppskattad och ihågkommen (och för att hon skulle komma ihåg mig på min födelsedag också för den delen, men sådant gör sig kanske bäst osagt).
Hur det sedan kom sig så trippade jag omkring i hennes lägenhet (som är ganska liten oberoende av vad grannen ovanför tycker) och kunde med ett par ögonkast konstatera att den handgjorda (och i sanningens namn rätt så groteska) skapelse till taklampa som jag kärleksfullt nog skänkte henne till jul inte hängde på någon synlig plats i lägenheten (tack och lov). Jag var tvungen att le för mig själv, för hur eländigt hade väl det inte varit om hon, bara för att hon visste att jag var i antågande, hade hängt upp den samma så att jag skulle få intrycket av att hon uppskattat mitt hantverk (det hade ju kunnat vara så att jag själv hade tyckt väldigt mycket om den). Nu är det ju så -hur som helst; och under alla omständigheter, att det är hennes taklampa och hon får göra vad hon själv behagar med den. Jag äger den inte längre. Och har igen äganderätt och kan heller inte ställa några krav på vad hon gör med det som är hennes.

Vid frukosten när jag smuttade på min kopp kaffe hade jag en liten orolig känsla i magen. Det är nämligen så att jag av B fick en kaffebryggare till jul. En ganska ful vit sak som brygger helt bedrövligt kaffe. Ganska omedelbart gav jag gåvan vidare till Å och gänget jag delar lägenhet med (de som bor på nedre botten), eftersom jag helt enkelt inte stod ut med den. Ganska snart efter jul gick jag och köpte en ny kaffebryggare till mig själv (en snygg svart/metall med tillräckligt med watt för att få kaffet helt rätt) som jag smidigt nog lade undan när B var på väg (man vill ju inte såra folk, så jag tog saken ett steg längre…).
Eftersom B kommer på besök ganska exakt två gånger i veckan (han kan detta med rutiner – jag har mycket att lära av honom) blev det mycket flyttande och saken drogs till sin spets här om dagen då den vita fula saken inte fanns någonstans. I stället stod där en klassisk gammal hederlig sak som såg bekant ut (den stod där innan jul också).
Å såg min förvirrade blick och sa som det var, att den fula vita saken brygger för eländigt kaffe och inte blir det varmt heller. Den var kasserad. Så hade det hänt. ”B:s” kaffebryggare var undanröjd. Men jag kunde knappast känna mig överkörd, -jag hade ju faktiskt gett bort den. Å hade gjort det med den som hon fann bäst. Det var trots allt hennes beslut att ta, (-och ett så klokt beslut sedan).
Imorgon när B kommer skall jag säga som det är. Och nästa gång jag åker hem till Y och ”min” fina mjölkkagge ligger i conteinern utanför, så får jag påminna mig själv om att vad folk gör med sina saker är faktiskt deras ensak.
Categories: Allmänna tankar Taggar:
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu