Triumfen över Traumat

Det har varit en riktigt bra dag, lite lång, men bra. Jag har hållit fokus över förväntan och haft en ganska trevlig dag på det stora hela. Dagens komplimang fick jag hos frisören (ja, jag var där igen idag, denna gång för att klippa mig, senast, alltså i förrgår, -dagen då sommaren kom, bokade jag bara tid). Frisören själv är en kvinna i sin bästa ålder, glad, vänlig, kring 45 ungefär och ursprungligen från sydligare breddgrader. Vi pratade lite om ditt och datt. Jag och Le var de enda kunderna där så det blev en hel del konversation. Frisören E gissade att Le hade barn (och visst har hon ju det). Hon såg ut som en mamma, menade frisören (Le fann det måttligt underhållande-trots att det förmodligen var menat som en komplimang). Sedan talade vi lite om Å (som också klipper sig hos min nyfunna vän) och hur det nu kom sig så kom hon att gissa på min ålder.

När jag sedan, glad i hågen, promenerade hemåt i blåsten log jag fortfarande. Min frisör hade tagit mig för att vara 8-10 år yngre än jag egentligen är. Och faktum är att jag tror att hon faktiskt trodde det. För att förklara sitt misstag sa hon ”du har så små porer, så fint” och det var så genuint att det inte gick att värja sig. Det är konstigt att några meningar som de jag fick serverade idag kan förgylla ens dag på det viset, men det gjorde de. Det kändes bra. Jag blev glad.
Lite glädje i dessa tider sitter inte fel. Jag har 10-års minnesdag om en vecka av något som satt djupa spår hos mig. De senaste dagarna har det dykt upp i tankarna allt mer. Det är som om jag förbereder mig. Som om jag gör mig beredd. Det handlar om en sorgeprocess som behöver stillheten och eftertanken. Den behöver utrymme. Det är ju tio år sedan…