”Ja, jag vill leva jag vill dö…”
 Om ni inte ser vad det är så föreställer bilden tre av båtarna nere i hamnen som ännu inte lagts ner i sjön utan ligger på stranden och solar (och även om ni faktiskt råkar se vad det är, så är det just det…) |
Jag borde ha förstått det. Redan i morse när den klarblå himlen plötsligt och helt utan förvarning kom att döljas bakom tunga svarta moln borde jag ha vetat det. Jag borde förstått det när Y ringde och meddelade att hennes D kommer med tåget redan vid tio i fyra och att vi därför inte hinner med att ses som vi hade planerat. Jag borde ha begripit. Jag borde ha fattat att det skulle bli en sån dag när B och jag åkte de dryga fyra milen till en borgruin här i omgivningarna (ja, alltså… fyra mil härifrån…) bara för att sedan sitta i bilen och knapra på vår medhavda matpakke medan regnet stod som spön i backen utanför (fast lite mysigt var det också…). Att Danmark sedan vann VM-kvalmatchen på Råsunda var inte så konstigt. Konstigt hade nästan varit om de inte vunnit. Det har varit en tung dag således, även om jag inte varit särskilt dissociativ. Förmodligen är det årstiden, -såhär års duggar som bekant årsdagarna tätt. Just idag har jag haft en också. (Men dagen börjar bli över och en ny dag blir det när som helst.) Det är en händelse som i förhållande till mycket annat inte är så farlig. Med det menar jag att jag varit med om saker som är svårare för mig att hantera. Ändå bekommer det mig, förmodligen mer än jag själv vill erkänna. Jag känner mig inte så stark. Inte idag. Jag väljer medvetet att skriva att jag inte känner mig så stark, för i det här sammanhanget är styrka något ganska diffust. Styrka är förmodligen att erkänna sin egen sårbarhet. Just nu är såret rött och irriterat. Förmodligen behöver det luftas… Så är det nog. (Men inte just nu för nu skall jag börja ta natt alldeles snart…) Post Scriptum; Grattis Danmark… (suck!) |
Läsarinflik