Fördomar och bokhyllor
 |
EllerSista samtalet med psykologeninnan semestern. |
| ”Så… -vad ser du?” frågar kvinnan som sitter i fåtöljen mitt emot. Hon är somrigt klädd och tittar på mig med en uppsyn som avslöjar att hon är lite mer uppåt än vanligt. Det är min psykologs och mitt sista samtal innan hennes inalles sju veckor långa semester. Jag sitter med benen under mig i fåtöljen och lutar mig åt sidan, mot bokhyllan, för att få en tydligare bild av vad det är jag egentligen ser. Min blick vilar på de två raderna med böcker, främst psykologisk och psykoterapeutisk litteratur, men också ett stort lexikon kring mytologi, en serie om Ceasar och lite andra historiska verk. ”Jag ser” börjar jag, ”några böcker om dissociation och trauma…”. Min psykolog nickar uppmuntrande ser jag i ögonvrån; ”och det får mig att känna mig trygg och signalerar att du vet vad det handlar om. Dessutom finns det lappar i de flesta böckerna om dissociation, vilket gör att jag tolkar det som att du läst, eller i varje fall har börjat läsa de böcker som står här. De står inte här bara för syns skull. -det är bra”. Jag sätter mig ordentligt till rätta i fåtöljen igen. ”vilka böcker ser du inte?” undrar kvinnan i stolen mitt emot. ”De med för liten text” säger jag utan att den lilla gnuttan humor i uttalandet ger något gehör hos min terapeut (hon tycker sällan att jag är rolig…). Jag är tyst en stund innan jag fortsätter: ”det vet jag inte… skulle jag veta det så skulle jag ju se dem…” (Inget gehör där heller…) Vad är det jag inte ser? Generellt sett så ser jag sällan sådan litteratur som jag inte förstår mig på. Sådant som inte är begripligt för mig. Jag är själv oerhört dålig på kärleksromaner och fantasy. Två kategorier av böcker som jag inte förstår mig på. Och som jag, medger jag lite motvilligt, har en hel del fördomar om. Ändå kanske jag skulle förstå dem om jag gav dem en chans. Men det gör jag inte. Jag vill inte. Lyrik är jag också ganska dålig på, även om den typen av böcker imponerar på mig när jag stöter på dem hemma hos vänner och bekanta, alldeles särskilt ifall böckerna har en massa lappar i sig… En bokhyllas innehåll säger oftast en hel del om vilka intresseområden ägaren till bokhyllan har; vem personen bakom är. Det är således ganska naturligt att man, när man för första gången kommer hem till någon, tar sig en titt i första bästa bokhylla. Jag tror inte att jag är ensam om det (även om jag förmodligen är mer analytisk än de flesta när det kommer till att analysera innehållet). I bilen på vägen hem sa J att jag förmodligen inte skulle finna hennes bokhylla särskilt intressant. J är nämligen en sådan människa som jag inte förstår mig på. Hon gillar böcker som jag inte begriper. Kanske borde man känna sig underlägsen. Här är en person som kan läsa kärleksromaner och kan göra det med den djupaste koncentration. Hon besitter en förmåga som jag inte har. Det förtjänar respekt. Jag har nog en hel del ännu att lära när det kommer till att acceptans och litterär vidsynthet. Jag tror alldeles bestämt att jag skall be att få låna en bok av J nästa gång vi ses. Måhända kommer jag inte att kunna slita ögonen ifrån den. Vem vet. Vem vet. Det kan vara värt ett försök…? |
|
| För övrigt har det varit en ganska märklig dag. Jag har ägnat mig åt att växelvis sova i solstolen på balkongen och i soffan inne i ateljén (jag måste passa på så länge jag har soffan kvar. Av utrymmesskäl -och starkt ogillande- har jag skänkt bort den och den skall hämtas på måndag). Två möten har det också blivit idag. Och måendet? Jodå, det är skapligt. Lugna puckar (vem säger förresten så numera?) God natt! | |
Läsarinflik