Tillbaka till näringarna
Semestern är definitivt förbi. Det är höst. Otvetydligt, tveklöst och solklart -höst. Det var riktigt trevligt att träffa ”mina” tanter idag. Det är ett tag sedan. Tiden rinner ju iväg och rätt som det är så kallar vardagen på en igen. Jag var alltså till näringarna och satte mig vid min drejskiva för att åstadkomma underverk. Någon fantastiskt skapelse blev det kanske inte men det kändes bra. Jag kände mig hemma, -i mitt rätta element. Det blev en del vackra ord sagda också. Tanterna verkade glada att se mig, sa saker som att jag är fantastiskt som skulptör, att jag är jätteduktig, verkar pigg (är inte det förresten något man brukar säga om äldre fordon?) och att jag alltid är så glad av mig.
Jag smälte såklart och blev ändå gladare än vanligt. Vem tycker inte om att få komplimanger av det slaget, särskilt som jag vet att de inte sades bara ”i all välmening”, -de menade det också?
På datafronten är det sämre. Mitt exemplar av word (som jag köpte i våras) har gett upp och jag har lite problem att få rätsida på det igen. Jag är annars rätt så god vän med min dator, men just nu så är jag på kollisionskurs med de mjukare delarna av den. (Detta betyder också -ytterligare- förseningar i informationsbladsflödet och lite av det andra materialet jag har sparat i doc-format. Beklagar detta.) Helt kort har det ändå varit en skaplig dag. Mycket tankar snurrar runt. Jag har funderat på detta med identitet (mitt förhållande till den egna identiteten är en smula förvirrande, vilket, -mot bakgrunden av sakernas tillstånd, inte är så väldigt märkligt när allt kommer omkring) och på tvångsmässigt tänkande i relation till moraliska frågeställningar. (Det är förmodligen något som jag kan återkomma till när jag känner att jag har den tid och passion som behövs, just nu har visserligen tiden men inte lusten. Vi får se. Komplicerat är det hur som helst.)
Ha det!
Läsarinflik