Triumfen över Traumat

Jag är uppvuxen inom föreningsliv och har alltid engagerat mig frivilligt i både den ena och den andra verksamheten, med ganska så vitt skilda agendor. Men det har alltid varit existerande verksamheter som jag halkat in på. Nu är situationen helt ny. En förening skall grundas och jag har tänkt vara med från start. Förvirrande minst sagt. För vem hade väl kunnat tro att det krävs så mycket tanke inför en föreningsstart?

Det hela började förstås med en idé. Det var inte min idé, bör kanske tilläggas, även om jag kunde se behovet. I grannstaden, visade det sig, fanns en snarlik förening. Det fanns alltså orsak att knyta kontakter. Personen med idén beslöt sig för att låna konceptet från grannstaden, ordnade lokal och började vaska fram frivilliga att ha med från start. Det är där jag kommer in.
Ungefär samtidigt började frågetecknen dyka upp, för när allt kommer omkring så finns det alltid lika många viljor som det finns personer. Det är också här det blir känsligt. Den person som grundar föreningen har en sorts naturligt inbyggt veto. Det är en av privilegierna i sammanhanget (något skall man ju ha för allt slit). Vi andra kan bara ha åsikter (och det är här grundläggande kommunikativa färdigheter kommer in). Det är också i det här skedet som man börjar inse att det inte är helt enkelt att bygga upp en ideell verksamhet, även om tanken -och agendan från början är ganska tydlig. Har man anställda är hierarkin ofta självklar. Har man frivilliga i en ideell verksamhet så sätts det demokratiska systemet på vissa prov. Särskilt när alla har sina egna idéer.

Var befinner vi oss nu kan man fråga sig? (Ja, den som det visste) Just nu sitter jag och filar på lite egna idéer, ifall just den här skulle visa sig rinna ut i sanden…