Självkänsla
om att vara störst, bäst och åtminstone nästan vackrast
Det dyker upp i lite olika sammanhang. Jag märker det hos mig själv, hos kolleger, vänner, bittra fiender (njae några sådana har jag nog inte, men det lät bra i det här sammanhanget) och i folk i allmänhet.
Behovet av att vara lite förmer, prestera lite bättre, synas lite mer, märkas och bekräftas. Behovet av att vara en de lux – version av den vanliga menlösa människan. Då kan vi acceptera oss själva. Tycka att vi duger. Om vi bara är lite, lite bättre …godare, smartare… (fast detta kanske inte gäller dig, förresten?)
Det är kanske inte så ofta att vi människor erkänner våra svaga sidor. Så jag blev förvånad här om dagen när en bekant nämnde om det. Hon gillade inte mig först, sa hon, för att jag utmanade henne och fick henne att känna sig lika med i stället för bättre än mig. Hon konstaterade det och sa att det är något hon måste jobba med. Att kunna erkänna någon annan utan att själv behöva skina. Att tycka att ”du är okej” och ”jag är okej” – samtidigt. Jag kunde konstatera för mig själv att jag blev nöjd när hon sa att hon inte gillat mig först, just för att hon tyckte att jag var kunnig och smart. En liten osynlig del av mig blev riktigt glad (-hon tycker att jag är smart!). Det är klart att jag inte blev glad av att höra att hon inte gillat mig, men jag blev glad att höra att hon inte gillat mig för att hon tyckte att jag var kunnig och smart, -och samtidigt ett hot för henne själv.
Min reaktion borde kanske inte ha förvånat mig, men det var genant att inse att min självkänsla växte av något så inbecillt som en annan människas avund och missunnsamhet. Min reaktion var i sanningens namn inte mer än ett uttryck för exakt samma sak, men jag erkände det bara aldrig högt. Det var med lite lätt skamkänsla jag gick hem efter det mötet, för hon var en större människa än jag i det ögonblicket.
Läsarinflik