Att känna in kroppen
| På golvet ligger 9 tanter på madrasser som liknar liggunderlag och sträcker armarna i vädret, samtidigt som de försöker känna efter. Känna fötterna, vaderna, knäna, låren, bäckenet… känna. Och även jag försöker. Lika intensivt som någon annan. Utsträckt på golvet med händerna över magen, blundar jag och försöker känna min andhämtning, luften som dras in genom näsan och strömmar genom svalget. Jag blir torr i munnen. Är man avslappnad brukar det motsatta ske. Kanske är jag inte avslappnad… Hur vet man när man är det? Sedan skall vi pressa fötterna mot liggunderlaget. Jag känner knappt att jag nuddar med dem, ändå pressar jag allt vad jag orkar. Är det så det skall vara? Känns det likadant för alla? Jag kan inte låta bli att undra. Så andas vi ut, ljudande på ett ”mmmm”… jag låter ljudet – hackande- smyga över mina läppar. Sedan är det tyst en sekund. Ännu ett surrande ”mmm”-ljud hörs. |
 |
| Jag flyter ut över rummet. Svävar. Försöker hitta liggunderlaget under mig men är inte säker på om det faktiskt finns kvar. Borde jag se efter? Så blir det dags att resa sig. Sjukgymnasten Eva undrar hur vi känner oss. ”Bra” tycks vi kollektivt tycka. Jag flyter ännu. Är lite yr. Försöker knipa ihop i bäckenet som man skall göra, som om man försökte sätta svansen mellan benen. Svansen mellan benen… nej, jag kan inte längre. Måste ut! - – - Fotnot: Jag sprang inte ut. Inte då. Lite senare blev jag dissociativ och fick gå ut en stund för att fokusera och grunda mig. Sedan gick jag in fullkomligt slut i kroppen. Tung. Lätt? Jag vet inte. Bara slut.Ändå; -Det har varit en bra dag. |
|
Läsarinflik