Rör mig inte!
Trots att dagen varit riktigt trevlig på många vis med blåbärsplockning hela eftermiddagen (massor av härliga stora blåa bär) och närings-substitut på förmiddagen (även om det kanske inte blev så mycket gjort) så är det ändå kvällen som ligger närmast, både i tid och känsla.
Tid för att det var nu på kvällen det inträffade och känsla för att det har med beröring att göra. Beröring är något jag har svårt för. Om man väljer att utttrycka sig milt. När det blir för mycket, eller när jag inte är beredd på en beröring försvinner jag, -antingen genom dissociation eller genom det att jag tappar upplevelsen av den fysiska sensationen (en somatoform dissociativ analgesi).
Det var så att vi, B och jag, tog volvon till grannidyllen (en liten pittoresk svensk sommarstad, med taverna och segelbåtshamn, dyra småaffärer och människor som långsamt strosar omkring på gatorna eller i gränderna) egentligen bara för skojs skull. Jag fotograferade lite innan vi tog oss en bit mat. Under kvällens lopp rörde B vid mig -antingen medvetet eller oavsiktligt, vid åtminstone sexton tillfällen. Sexton tillfällen som tömde något av uppfattning om integritet. Jag antar att det inte borde kännas som ett gränsöverskridande. Han vill kanske skydda, tröst eller uppmuntra, men jag klarar inte av det. Det går inte.
Så nu sitter jag här, skriver långsamt, händerna vill inte lyda. Jag vet inte om jag trycker tungt eller lätt på tangenterna. Finmotoriken strular.
Någonstans i bakhuvudet klingar hela mitt medvetande jag och sjunger något om att sätta gränser. Det borde väl inte vara så svårt. Kanske är det svårt bara för att jag inte vet när det egentligen övergår från att vara angenämt till att bli obekvämt till att bli kränkning. T.o.m. B uppfattar jag som ett hot. Och då skall ni veta att någon så snäll individ som han är svårt att hitta på denna sida Östersjön. Hur kommer det sig att jag inte kan känna mig trygg?
Jag vill ju så gärna.
Så till något helt annat….
Idag blev jag att fundera på varför vi säger att något är fraktfritt, när det inte alls på något vis handlar om inställda postturer och olevererade paket… Jag menar fritt från frakt innebär ju helt enkelt att det är något som inte fraktas. Knivigt det där, eller hur?
Någon annan som undrat över detta mysterium? (Inte kanske direkt så att jag ligger vaken och grubblar på det, men det slog mig här idag och jag fann några sekunders nöje i att filosofera kring denna -ytterst centrala – fråga…)
Det är morgon, onsdag morgon och jag har precis rätat ut ryggen. Jag tillhör de individer med extremt taskig hållning. (Räta på ryggen!) Men just nu är det inte det som är problemet. Här om veckan var jag med och bar upp två soffor till tjejernas rum. Då gick det alldeles utmärkt, inget särskilt som är värt att notera. Ryggen knakade ett par gånger, -det var allt. Inget att klaga över alltså. Igår möblerade jag om i ateljén (gröna rummet), när jag skulle röra mig efter det blev det något som tog emot. För min del, eftersom jag har svårt att tolka kroppens signaler, triggade det igång minnesbilder. Först visste jag inte riktigt om det var fysiskt eller om det ”bara” var bilder. När jag insett sambandet mellan soffor, ommöblering och ryggens märkliga beteende var det inte så svårt att dra slutsatser, ändå ligger de kvar på ytan, minnesbilderna och kroppssensationerna som går hand i hand. De ligger och guppar på ytan och gör sig påminda. Det går inte att inte kännas vid dem. Jag stöter mot dem hela tiden.
Men jag förstår nu varför, vad det är, -vad det handlar om och jag vet att det inte är farligt. Det känns obehagligt OCH samtidigt; -det är inte farligt att minnas. Överlevde jag då, så överlever jag nog nu också.
Det är tidigt. Klockan har knappt hunnit bli så mycket att jag vågar kalla det för morgon. Jag är redan uppe, fast egentligen så har jag ännu inte tagit natt. Trött är jag inte. Jag är mest bara lite sliten. Klockan går under den här delen av dygnet i ett helt annat tempo än dagtid. Det är märkligt. Naturligtvis borde jag gå och lägga mig. Självklart skall jag göra det också. Snart.
Just nu är det en minnesbild som stör mig. Den stör mig på ett iträget, irriterande vis som gör att jag knappt känner igen mig själv. Bilden kryper in i kroppen. Smyger sig upp bakifrån. Attackerar.
Jag väntar ut det.
Vad kan jag annars göra? Acceptera det. Det är bilder från förr. Och jag blir skrämd, rädd på samma sätt som förr. Ett litet tunt moln med sorgsenhet finns med. Att förklara det är inte så lätt. Ändå är det inte svårare än att de flesta antagligen vet vilken form av sorgsenhet jag känner. Det är en sådan där sorgsenhet som gärna kommer framåt morgonkvisten, precis innan Jonna Blund träder över tröskeln, precis just före… hon… kommer…
Det blir lätt just såhär, så som det är just nu. Precis innan jag skall gå och lägga mig kommer jag på att jag borde skriva några rader. Jag loggar in på informationsförmedlaren nummer ett och så händer något. Jag tappar bort mig på vägen. kollar mailen, läser lite fakta… tills ögonlocken håller på att trilla igen. Det är just precis då som jag kommer på mig att jag ju glömt, glömt varför jag loggade in till att börja med. Glömt bort att skriva.
Mina fingrar som dansar (klampar?) över tangentbordet är fläckvis vita. Det vita är en täck- och bindningsfärg till mitt konstprojekt för närvarande (säg inte att konst inte är fysiskt, idag har jag sandpapprat, filat, tryckt, petat, slagit på och allmänt bearbetat en gipsbotten till mitt nuvarande projekt. Jag har snudd på träningsvärk av all ansträngning.) Jag är trött, precis som det skall vara den här tiden på kvällen. Big Z ligger här på golvet bredvid och är helt utslagen…
Nu hör jag hur det dundrar. Åskan…
Jag gör bäst i att logga ur. På stört. Får fortsätta imorgon.
Det är som vanligt lite smårörigt såhär i semestertider, vanligen har jag som bekant psykologsamtal på tisdagar, men så icke idag. för att värna sin hälsa (vila öronen) och njuta av tillvaron har min psykolog, liksom de flesta andra, semester. En som ännu inte gått på sommarledighet är sköna Helena (som jag skrivit om vid tidigare tillfällen också, hon är kontaktperson -sjuksköterska- inom öppna psykiatrin här i denna ljuva stad; jag brukar stjäla till mig någon kvart alltid i samband med psykologvisiterna). Hon är en sådan som det är svårt att inte gilla. (Inte så att jag går omkring och försöker ogilla folk, men jag antar att jag ofta är lite reserverad i kontakt med psykiatrin.)
Vi talade bland annat om expressens artikel. Det var uppenbart att H inte hade läst artikeln så diskussionen blev lite enahanda. H menade i varje fall att det alltid är så inom psykiatrin, ödet avgörs av den man råkar ha (o)turen att träffa. Jag är rädd att hon har rätt. Eftersom det psykiska måendet inte är så lätt att mäta på en skala eller analyseras genom blodprov, så blir bedömningarna ofta godtyckliga. Väldigt godtyckliga. (Man kanske borde vara glad åt att den egna diagnosen aldrig svävat ut väldigt långt åt någondera riktningen.)
”Den verklighet du beskriver är verklig för dig” är en lite knepig klyscha; Det ger en upplevelse av att ingenting går att mäta, ingen verklighet är mer verklig än någon annan. Rent filosofiskt är det en intressant fråga som man dryfta i en oändlighet, men för mig personligen blir det en fråga om trovärdighet. Får man höra ”din verklighet är verklig för dig” när man vill reklamera en produkt som har uppenbara brister så känner man sig lätt negligerad. Säger en psykiatrisjuksköterska det samma känns det också lite som ett sätt att inte behöva ta ställning till en sakfråga. Åtminstone upplevde jag det lite så just idag (inget ont med det, som sagt, jag gillar sköna H), men så är ju det bara min verklighet, -men den är verklig för mig.
Läsarinflik