 |
Psykotrauma och dissociationKurs på kris- och traumacentrum med professor Ellert Nijenhuis Kris- och Traumacentrum anordnar kurs om behandling av dissociativa störningar med den kände forskaren Ellert Nijenhuis, psykolog och psykoterapeut. Kurstillfällena äger rum den 20-21 augusti, 15-16 oktober, 7-8 december och 2011 8-9 mars. Mer information publiceras inom kort på Kris- och Traumacentrums hemsida. |
 |
lite mer om vem jag är (på förfrågan)Egentligen är jag inte särskilt svår att lära känna. Jag kan dock vara lite reserverad ibland sådär till en början. Och här i bloggen har jag inte alltid varit så tydlig med vad bakgrunden till en del av mina påståenden är. Jag har heller inte berättat så mycket om var just dissociation och trauma intresserar mig så mycket som det gör. För mig har det nog handlat om en integritetsfråga. Min personliga integritet är och har varit viktig för mig. Jag önskar ju egentligen att jag kunde säga att jag har intresset för trauma och dissociation endast genom yrket, men det är inte riktigt så enkelt. Därför skall jag försöka bjuda in er i varje fall lite grann. Vi får se hur jag lyckas. |
| Det är några år sedan jag nu blev fri. Med det menar jag att det är några år som jag levt utan hot mot mig eller mina nära. Innan dess finns en längre periods kaos och liksom många andra med den bakgrunden tog det mig ett tag att ta det definitiva steget, sätta ner foten och deklarera att det för min får vara nog. Droppen kom efter ett mordhot med kniv och en illa skött polisutredning. Jag hade svårt att sköta jobbet och var inte modig nog att berätta hela sanningen bakom det som hände. Mina halvsanningar blev både motstridiga och för svåra att hantera. Arbetssituationen var ohållbar, min relation höll inte för trycket och jag var rädd för mitt liv. Förmodligen riktigt på allvar för första gången. Det krävdes drastiska åtgärder. Efter detta för mig ganska så traumatiska händelseförlopp bestämde jag mig för att bli ärlig mot mig själv. Jag har alltid haft en stark överlevnadsinstinkt, så stark att jag själv inte alltid insett konsekvenserna av den. Nu var det dags att skapa ett normalt fungerande liv, -utan hot. Och att slicka såren. Redan tidigare var jag starkt engagerad i olika sammanhang. Både sådana där jag i bakgrunden hade en egen historia att relatera till och sammanhang som egentligen var främmande för mig. Min egen historia kantas av en del mörka familjehemligheter och våld, något som var ändå mer tabu eftersom jag kommer från en annars utåt sett rätt så välartad akademikerfamilj. Intresset väckte i samband med studierna och utsatthet fanns alltid väldigt nära mitt hjärta. Ändå var det från början absolut ingen självklarhet att bli just socionom. I samband med yrket började jag jobba med traumatiserade människor ganska direkt. Märkligt nog såg jag själv inte sammanhanget eller likheterna. Jag identifierade mig inte med de jag mötte, förmodligen var jag avstängd. Däremot läste jag på. Jag gick på kurser och konferenser, läste vidare och grundlade ett djupt engagemang. Oberoende av min egen livshistoria. Trodde jag. Det tog ganska många år innan jag tvingades erkänna för mig själv att mina egna trauman spökade för mig både i yrkesval och engagemang. Eftersom jag jobbat på stället där arbetsklimatet inte tillåtit att man haft en egen historia var det lite svårt att smälta. Förmodligen bidrog även det till att det tog så pass lång tid som det gjorde. Idag har jag fortfarande en posttraumatisk diagnos. Jag har mardrömmar ibland och kommer säkert att fortsätta att jobba med mig själv i ungefär 50 år eller så (så länge jag lever). Men jag lever i trygghet, mår bra och är sysselsatt. Jag har mina näringar (cirkelledare inom ett studieförbund), mitt engagemang på nätet där jag fungerar som ”expert” och ger professionellt stöd och jag kommer förmodligen att börja jobba på högskolan här efter jul. Livet är på det sättet ganska bra. Det känns meningsfullt. Inte så att jag är klar med mig själv, men så att jag trivs med livet och har börjat återfå tron på mig själv (som fick sig en knäck i och med den förändrade livssituationen för några år sedan). Trots mina tvivel över mig själv så är jag en överlevare och har aldrig egentligen sett mig som offer. Jag har aldrig heller identifierat mig som patient lika mycket som jag identifierat mig som hjälpare. Kanske är det stolthet, kanske är det skam, kanske är det bara sådan jag är. Men jag är traumatiserad. Numera ser jag det dock inte som en defekt, bara en erfarenhet till i livet som jag bär med mig, även skammen ibland finns där och smyger sig på. Det finns en del arbete kvar att göra… Om framtiden kan jag säga att jag tror att jag vid tillfälle av framtida hotsituationer kommer att kunna hantera dem bättre, även om jag räknar med att den perioden av mitt liv är över. Jag hoppas kunna doktorera, -det dröjer nog ett tag, men det är helt tydligt en del av min plan. Jag tror också att jag kommer att föreläsa. Jag saknar det och hoppas alltså kunna börja med det igen på allvar. Jag tror att jag har en särskild kunskap att dela med världen. Under tiden fortsätter jag att läsa på, gå kurser och utvecklas. Jag jobbar med mig själv och tycker egentligen att det är ganska intressant, -trots att det också är oerhört jobbigt. Jag kommer nog också alltid att jobba ideellt vid sidan av med frågor jag brinner för. Men vi får se hur allting kommer att gestalta sig. Som man brukar säga; -den som lever får se. |
|
 |
På tal om detta med sekundär traumatisering, så har jag nyss skrivit ett informationshäfte på temat;Det som inte fick hända
Om sexuella övergrepp mot barn för dig som står näraDet är ett litet lättillgängligt och alldeles gratis häfte på 18 sidor som det bara är att plocka ner ifall du känner att du vill det och kunde behöva det. Det är alltså fritt fram att distribuera -dock inte att sälja vidare (av förekommen anledning, men det behöver jag kanske inte säga?) |
EllerStörda är vi var och en till mansDet är några år sedan nu. Dagen när jag av en händelse fick en bok om skuggsyndrom i min hand. Jag har faktiskt för mig att det var min mamma som introducerade den, men det saknar betydelse i sammanhanget. Under näringarna idag satt vi och grunnade lite på detta med att vara störd. För det finns ett litet nöje i att kategorisera vänner och bekanta i olika grupper av skuggsyndrom. För ärligt talat, -visst är vi alla störda på ett sätt eller annat? Vissa har diagnos, andra har det inte. Vissa är bättre på att maskera sin allmänmänskliga stördhet än andra. Vissa är stolt över den och visar upp den. Men alla har vi den. |
|
|
Så till en helt annan sak; Peter Jöback har kommit ut, -som överlevare. Han utnyttjades sexuellt som ung, -eller ja, som barn. Jag hade inte hört det förrän idag när jag hade nöjet att titta på ”Skavlan” i svt1. Peter Jöbacks storhet började träda fram för mig när han berättade att han var bög. Men det är först nu som jag känner att min respekt har väckts. Han har brutit udden av skammen. Jag blir lite rörd, för det är mycket som skall till innan folk verkligen kan göra det. Jag har inte riktigt kommit dit än. Och skavlan? Ja, han är kung! |
 |
EllerNär vinden blåser bort det döda från träden |
|
 |
Jag gillar hösten. Jag gillar vinden och kylan, påkläddheten, det ruggiga och opretentiösa. Jag känner mig hemma när löven trillar ner och dalar mot marken. Upplösning och kris är mitt element. Åtminstone är det nog så det verkar utifrån sett. Krisen som utlöser kreativiteten. Men mest känner jag igen mig där, i sorgen och ensamheten, -de är vännerna som alltid varit med mig. Dagens föreläsning om trauma var kanske inte annorlunda, inte utmanande. Ändå utmanade den min känsla av ensamhet och utanförskap. Någonstans mellan raderna under dagens föreläsning kröp vardagens kriser in i barnets vardag av skräck och oförutsägbarhet, -så som jag kände världen och vardagen en gång i tiden. |
| Min uppväxt var inte längre så märklig, så udda, så underlig. Den var en räcka händelser som för mig som barn blev för mycket. Som det kreativa barn jag var överlevde jag. På samma sätt som tusentals andra barn gör. Varje dag. Sedan går vi omkring. En del av oss går på föreläsningar om trauma (eller kanske informationsbehandling eller ekonomi), sitter och fikar i högskolans cafeteria eller tar körlektioner i bilen ute på gatan. Några av oss är inskrivna på psykiatriska klinik. Andra maskerar sina erfarenheter, om inte bättre, så i varje fall annorlunda. Vi är många. På ett sätt kanske vi är alla, eller en del av alla, -mer eller mindre. I ljuset av det så kanske jag borde kunna hantera skammen. Vem är jag att skämmas? Visst var kränkningen stor. Men segern är större. |
|
 |
EllerKonsten att bedöma och berömma
Det har varit en sådan där dag idag, alltså en sådan där dag… Större delarna av eftermiddagen tillbringade jag liggande på rygg på golvet bredvid toa-stolen. Mellan kräkningarna passade jag på att läsa lite om detta med att ge och ta kritik (jag mår oftast bättre om jag kan distrahera mig med något när magen krånglar och varför inte utveckla just den förmågan när man ändå befinner sig i brygga). Som ni, som följt bloggen lite grand, säkert märkt, så är det ett ganska aktuellt ämne. Det har säkert bedrivits forskning även på det (även om jag inte behärskar just det området till fullo), men det skulle inte förvåna mig ifall det visade sig vara så att traumatiserade människors kritikhantering är ännu snäppet mer komplicerat än jämförelsegruppens (av slaget glada unga psykologistudenter). Jag vet att jag själv lätt blockerar mig när jag får negativ kritik och missar då lätt lärdomen som finns inneboende i kritiken, för när allt kommer omkring så är kritik i första hand information för utveckling (Det kan vara bra att minnas det när man själv väljer att framföra kritik åt något håll). |
| Vi ger kritik för att bygga upp en annan människas beteenden eller yrkesroll/ professionella egenskaper. Vi ger också ”kritik” (tror vi) för att hävda oss själva, men i sådana fall så har vi själva missat poängen. Då handlar det inte om kritik, utan snarare om pajkastning och det är ett ämne som förtjänar en helt egen kolumn någon dag. De gamla grekerna talade om kritikos, -en egenskap, -oftast utvecklad sådan, som innebär att kritikern är förmögen att avgöra eller bedöma någonting hos någon annan. Att vara en kritiker innebär alltså ansvar. ganska intressant egentligen när man börjar fundera på det. Det betyder att mycket av det som jag uppfattat som kritik genom min uppväxt aldrig var annat än missbrukande av makt. Nedvärderande kommentarer som sades för att utöva makt, inte för att hjälpa mig utvecklas. När man börjar se på saker och ting på det sättet är det lätt att börja se utvecklingsmöjligheter i stället för hinder. Jag har alltså skaffat mig en ny målsättning, -att bli en riktigt bra kritiker, av den gamla grekiska sorten… |
|
 |
ellervisst susar det i sävenDet var sent på söndag kväll när våra bägge bilar rullade upp för den sista lilla backen fram till stugan. Resan hade tagit gott och väl elva timmar och vi var alla fyra rätt utslitna vid det laget. Jag smet runt stugan i jakt på extranyckeln och kunde snart låsa upp till värmen innanför. Vi hade vid det laget i runda siffror 150 timmar kvar av semestern. Från den första natten kommer jag, såhär efteråt, inte ihåg så mycket. Jag var trött och somnade ganska omedelbart. Jag minns de första timmarnas exalterande känsla som snart mynnade ut i trötthet. Vi sov alla gott den natten. (Utom möjligen Je som hade graviditetsillamående i stort sett hela veckan.) Det är något märkligt med semestrar. Förväntan som kräver händelse, aktivitet, engagemang. B var den som hade tagit ansvaret inför resan. Han hade ordnat i förväg, planerat maten och fryst in lasagne, risotto, fläskpannkaka och kycklingkalops. Han hade beställt rätt karta från lantmäteriverket och han hade bunkrat upp med de mesta som kunde tänkas behövas, -och lite till. För honom var det nog en lättnad att äntligen få komma iväg. Jag hade också planerat, men inte riktigt på samma sätt. Jag var förberedd. Åtminstone var det just det jag trodde att jag var. Jag trodde nämligen att jag hade planerat för olika händelsescenarier som skulle kunna uppstå. Så att jag var beredd på eventuella triggers, -ändå hade jag missat något väsentligt visade det sig när vi väl närmade oss stugan. Det började skymma på lite grann. Vi höll på att plocka ur bilen, kasse efter kasse med mat och förnödenheter, termobyxor, stövlar och toalettpapper. Jag försökte verkligen fokusera på det som var i görningen, på ryggsäcken, den stora kappsäcken, -på det som skulle med in, men innan jag kunde gå in måste jag passerade det fasansfulla. Jag måste gå förbi snöskotern. Den stod där, i sommarklädsel med överdrag och vindskyddad ”kroppsstrumpa”. På andra sidan, vid utedasset stod snöskoter nummer två, lite minde, lite mer övertäckt. Men otvetydig i sin belägenhet, i sin längtan efter vintern. Jag rös. Jag som älskar vinter. Det började som en krypande känsla uppåt ryggen, nacken, känslan rörde sig pulserande upp under kragen på min vita skjorta, under linningen, den kröp sig fram, pulserande och knöt sig stadfigt runt halsen. Kall, smutsig, våt. Följande morgon var ödet beseglat. Jag hade inget annat val än att gå förbi, passera. Tolerera det som egentligen inte går att tolerera;snöskotern och minnet; minnet av… DET. Men jag hade inte tänkt och kanske var det, såhär efteråt, lika bra. För förmodligen hade jag då valt att inte konfronteras. Jag hade valt att åka någon annanstans. Semestra någon annanstans. Ändå var det just det här jag behövde. Mötet med det som varit. Även om jag nu inte så gärna vill erkänna det; jag vill inte tillstå att det var just det jag behövde. De fick veta det. Jag nämnde det allt som hastigast. Å och Je fick veta vad det var som störde mig. Men vi pratade inte om det. Jag ville ha det så. Jag vill inte prata om det. Inte då. Sista dagen regnade det mest. Efter en liten vandring i hagel och blåst som avslutades med fötterna i en fjällbäck, var jag redo. Regnet hade sköljt bort rädslan för känslorna som var förknippade med minnet. Eller så var det bara så att jag var så utmattad efter sex dagars vandringar att jag inte hade några försvar kvar. Utpumpad, dyngsur och med stelfrusna fötter gjorde jag ett plötsligt halt vid snöskotern på vägen in. I stället för att titta uppåt till vänster tittade jag neråt till höger. Tittade på den lätt fladdrande galonklädnaden över snöskotern som också fått ett stänk av ovädret tidigare under dagen. Jag tog några djupa andetag och märkte att luften var frisk. Då kom sorgen. Helt oförhappandes. Men jag var inte helt redo då än. Jag gick in. Jag hade förkunnat att jag vill sova ute, inte att jag tänkte göra det, men att jag saknade det. Vildmarken var en vän som ropade på mig, åtminstone just då, den sena kvällen bara några timmar innan vi skulle vända tillbaka. Innan det var dags att återvända hem. Det var då det hände. Jag måste ut. Jag måste möta det jag ägnat hela veckan åt att undvika. Barfota gick jag ut och trevade mig fram i mörkret. En lampa tändes. Sedan stod den där. Snöskotern. Först lät jag handen gå över ryggen på den. En lätt böjning. Sedan klev jag upp på den. Lade mig ner. Kröp ihop. Och grät. Tröstlöst, förtvivlat, ynkligt. Å dök upp men lämnade mig ifred när jag bad om det. Je dök upp en stund senare och lät mig hållas även hon. Jag behövde vara själv. Ensam. Jag behövde min tid tillsammans med snöskotern. Den som triggat mig hela veckan. Den jag gjort allt för att undvika. Jag måste undersöka den. Jag måste övervinna den. Jag måste förstå min känsla. Jag måste utmana den. Jag måste acceptera den. Hur lång tid det var frågan om vet jag inte. Kanske spelar det inte heller någon roll. Tiden är förmodligen helt oväsentlig. När tårarna tagit slut satt jag en stund och bara existerade. Ovanpå snöskotern. Jag behärskade den. Minnet behärskade mig inte längre. Jag hade vunnit. Otroligt nog hade jag utgått med segern. Tröttheten var påtaglig. Jag måste sova. |
EllerDet finns en herrgård på min bakgårdVisst borde jag väl sett den förr? Den finns ju med i broschyren om landskapets alla slott, herrgårdar och förnämare säterier som legat på mitt köksbord i flera veckor nu. Grusvägen som leder upp mot slottsparken kantas av träd och ängsmark; ängsmark som jag gått förbi betydligt fler gånger än bara några få. Hur har jag kunnat bo här utan att vetat? Utan att känt till att det bara ett stenkast ifrån mig finns en vit herrgård i karolinerstil, med café och guidade visningar sex gånger i veckan. 750 meter från mitt skrivbord finns öppen plan framför ett slott, två flyglar och en trädgård med äpplen och bigarråer, planterade växter och örter av ett slag jag aldrig sett förr. Jag visste inte ens att den fanns där. Inte förrän nu. Och ändå har det funnits där hela tiden. Kanske hade jag gått och lagt mig ikväll utan vetskap om vad som finns praktiskt taget på min bakgård om det inte hade varit för det att jag för ett antal dagar sedan valde att ta en annan väg än vanligt. Jag gick upp längs med grusvägen jag tidigare gått förbi. Kanske mest av nyfikenhet. Av upptäckarlusta. Jag ville se något nytt, behövde nya perspektiv. Och nya perspektiv fick jag. |
 |
| -”Men vilka framsteg du gör”. Det är andra gången samma dag som jag hör orden. ”Tänk vilken resurs du kan bli framöver för andra med din problematik”. Orden är som söt honung; -”självklart” säger jag, utan att skämmas och jag skrattar samtidigt som jag säger det. Jag har börjat se det jag tidigare skämdes över, -min historia, som en resurs och jag blir först förvånad själv, för vem hade väl kunnat tro att jag skulle kunna känna så? -”Det är ju det du skall göra” säger Y som sitter med sin kaffekopp framför mig. ”Det förstår du väl? Skit du i dina psykodynamiska principer.” Y känner väl till dem. Jag är skolad att tänka att min historia är en belastning. Något som helst aldrig skall yppas. Något som står mellan mig och en möjlighet att någon gång i framtiden kunna agera stöd för någon annan. Det har nästan känts fult att erkänna det, att säga, -det är det jag vill göra, -för jag skall väl inte tro att jag skulle kunna det, jag som själv är trasig. Leendet sitter kvar på läpparna. Min historia är just historia. Just nu ägnar jag mig mest åt att bearbeta den, men det kommer en dag, -det är jag övertygad om, när jag rakryggad kan ställa ner mitt bagage för att själv sätta mig ner och lyssna. Och jag tror att jag med livets erfarenhet som tyngd, med drivkraften och upptäckarlustan kommer att kunna stödja någon annan att våga titta efter vart deras grusväg leder dem. För; allt är möjligt; Jag har ju precis upptäckt att jag har en herrgård på min bakgård. |
|
 |
EllerDåDIAGNOSblir lika medIDENTITET |
| Riktigt när det hände, när det inträffade, vet jag inte. Jag vet bara att det tog ett bra tag att först bli du med den diagnos jag ansågs ha, trots att jag egentligen visste. För vem vill bli kallad traumatiserad? Eller dissociativ? Jag ville i varje fall inte. Ändå visste jag ju. Det var oundvikligt, -och jag behövde hjälp. Bekräftelsen låg tung inklämd i diagnosen. Diagnosen visade sig ge en tillhörighet inlindad i hopp, för visst betydde det väl då att jag kunde bli en hel människa igen, -att jag kunde bli vanlig? Att jag inte var galen trots allt. Diagnosen gav hopp. Och en möjlighet att förstå mig själv. Just då var den det enda jag hade.
Representanterna för psykiatrin hade delade åsikter om min delade natur. Jag varken kunde, ville eller orkade först att bemöta dem. Min kraft var borta. För hur skulle jag få dem att förstå? Jag hade levt i en värld där jag försökt dölja mitt trauma. Och min glöd var borta. Jag var utelämnad. Men så kom diagnosen. Det fanns hopp. Det fanns människor som i varje fall ville förstå. Min kamp att låtsas att allt var okej, var över. Jag var blottlagd. Men jag var också befriad. Min vardag levdes så snart i skuggan av diagnosen. Till min egen förvåning så insåg jag det under ett samtal med en god vän en vanlig förmiddag. Det var några ord i slutet av samtalet. De väckte tankar, för vem är jag? Är jag min diagnos? Sedan när har den blivit min identitet, när började jag själv tänka på mig själv som ”hon som dissocierar… dissociation är ett psykiskt försvar som uppstår till följd av…” Jag är ett levande dissociations-lexikon. En fallstudie av en diagnos. När föll diagnosen tillbaka och blev ett med identiteten? När tappade jag egentligen hoppet i dess mest grundläggande betydelse? Kanske är det så att jag, någonstans i djupet inte har accepterat den, diagnosen. Hade jag det hade den inte blivit min identitet på samma sätt. Hade jag accepterat den hade jag absorberat hoppet men inte identifierat mig med splittringen. Jag hade sett traumat. Inte varit det. Någonstans måste jag hitta det igen, hoppet, oberoende av allt annat. Jag måste helt enkelt inse att jag är mer än summan av mina erfarenheter, mer än det som en gång var. |
|
 | Det första av tre informationsblad... -detta om posttraumatisk stress |
 | Det andra av tre informationsblad... -detta om dissociation och dissociativa störningar |
Läsarinflik