Stämpel i pannan?
Måndag kväll.Det händer ibland att jag känner mig avklädd inför världen. Då känns det som om alla vet. Alla vet vad jag varit med om, vad jag utsatts för. Att alla ser det direkt, kanske hållningen, kanske sättet jag går på… Som att folk kunde se det på mig. | |
Precis som en stämpel pannan.Ibland är det märkligt att tänka att det går omkring en massa andra som jag själv där ute. Visst händer det ibland att man undrar. Jag kan träffa någon och undra om hon är som jag. En överlevare. Det bara känns så. Ibland visar det sig att jag har rätt. Inte så att jag frågar, men det har hänt att signalen finns där precis innan orden. Så händer det; En speciell sorts kontakt. Ett systerskap. Åtminstone för en liten stund.
Så, vad gör det i fall alla vet? Jag är ju inte ensam. |
Tagen
Midnatt
Det är konstigt; -att tankarna alltid verkar hopa sig framåt kvällskrönet. Kanske är det så att livet tar sig tid när det får fritt spelrum, -vare sig man vill det eller inte?
Egentligen borde jag nog inte filosofera så mycket när jag är trött men det är ju just då som filosofen i mig precis vaknat…
Jag har kanske inte berättat det förut, men jag har ett barndomstrauma som påverkar mig i allra hösta grad fortfarande. Min blogg skulle förmodligen heta något helt annat ifall det inte vore för just detta. Mina tankar rör sig kanske inte alltid runt mitt traumatiska förgångna, -tro inte det. Men de nätter jag vaknar med upplevelsen av hans händer runt halsen, hans stora kropp på mig då blir ”då” väldigt lätt till ”nu”. Det är många som har det så. Kanske är det just detta som är så skrämmande och det att traumat gör mig sårbar. Och ändå inte. Inte längre. Inte på samma sätt som förr. Men ändå. Fortfarande.
Läsarinflik