| Typ 1 och Typ 2 |
|
Det står i det här skedet klart att traumatiska händelser som sådana också behöver delas upp i i huvudsak två olika typer beroende på varaktighet, orsak, syfte och reellt hot.
Typ 1
Det gemensamma för alla typ 1-trauman är att det är en händelse som sker vid ett enda tillfälle och som inte orsakas av en person som man är direkt beroende utav. Ansvarsfördelningen är klar. Man är ett offer för en händelse. Det kunde ha hänt vem som helst. Naturligtvis finns det omständigheter som antingen gör det lättare för den som drabbats och omständigheter som försvårar bearbetningen. Oftast finns det dock ett stöd runtom och någon form av trygghet att falla tillbaka på. I vissa fall kan man själv ha förorsakat traumat (t.ex. vårdslöshet i trafik) men traumat sker en gång och skuldfrågan är hanterbar och tydlig.
Jennie har varit ute och festat och går ensam hem längs elljusspåret lätt berusad, men ändå tämligen klar. Hon står en stund och stirrar upp mot himlen och kisar mot stjärnorna. Det är så vackert! Hon drar handen genom håret och huttrar till. Det är kallt, ja, stjärnklart och flere grader på minus. Hon inser att hon fryser och hon fumlar lite i jackfickan efter nyckeln. Nyckeln finns ingenstans. Hon står utanför porten en liten stund och försöker tänka efter. Var är nyckeln? Inte i jackfickan i varje fall. I väskan då? Där måste de ju… var är väskan någonstans?
Jennie känner en kall kår gå längs med ryggraden och känner sig genast spiknykter. Hon småspringer tillbaka in mot centrum och puben hon lämnade en dryg halvtimme tidigare. Hon ber flere böner på raken och lovar bot och bättring bara väskan ligger kvar på damernas där hon tror att hon lämnade den. ”Snälla, snälla… låt den vara kvar…”
För Jennie blev det en dyrköpt läxa. Ansvarsfrågan är tydlig nog. Hon hade i sitt småberusade tillstånd glömt sin väska kvar på toaletten. När hon återvände fanns den inte längre kvar. Det var taffligt gjort, men mänskligt; sådant kan hända. Den som var ansvarig hade sedan länge lämnat brottsplatsen. Jennies mobil fanns även den i väskan så Jennie fick låna en telefon för att kunna ringa sin väninna för att ha någonstans att ta vägen den kvällen. Den som hittade (stal) väskan tyckte förmodligen att hon gjort ett riktigt kap. Hon hade visserligen ingen rätt att ta väskan; juridiskt sett gjorde hon sig skyldig till stöld. Jennie fick aldrig tillbaka sin väska. När allt var utrett stod hon med en skuld på flera tusen då tjuven samvetslöst hade shoppat loss på Jennies kredit. Följderna av händelsen försatte henne i ett akut stresstillstånd och hon måste ta ett par dagar ledigt för att reda upp i röran. Jennie grämde sig våldsamt men kom igen. Hon slutade inte att festa. Hon blev bara lite mera nogräknad. Snart kunde hon slappna av igen, men in på den puben gick hon faktiskt aldrig igen. ”Någon måtta får det allt vara” resonerade hon.
Traumatiska händelser av typ-I light drabbas vi alla av under ett flertal tillfällen under våra liv (vissa drabbas av typ-I trauma light var och varannan dag). För att det skall räknas som typ-I i egentlig mening bör en traumatisk händelse lämna någon form av spår hos individen, någon form av stressreaktion som gör att vardagslivet -om inte annat så i varje fall temporärt, påverkas på något sätt. Överfallsvåldtäkter av det slag som det rapporteras om i tidningarna tillhör allt som oftast typ-I kategorin. Detta är våldtäkter där förövaren är okänd eller flyktigt bekant.
En annan form av typ-I trauma, nämligen sekundär typ-I trauma försattes nästan hela nationen i vid tsunamin i december 2004 eller vid flygattackerna mot World Trade Center i New York i september 2001. För dem som på plats upplevde traumat handlade det inte om ett sekundärt trauma, men för oss som inte personligen egentligen berördes men som följde med händelserna på TV gav den sekundära traumatiska upplevelsen efterreaktioner i form av sömnstörningar, förföljelsemani och oro.
När vi talar om typ-I trauma menar vi alltså händelser som vi drabbas av, ofta oförutsägbart och ibland också utan mänsklig påverkan (som vid naturkatastrofer och en del olyckor). Det är händelser som rätt ofta drabbar oss på måfå (det kunde varit någon annan som drabbats men det råkade bli ”jag”), ibland kanske som en följd av att vi varit oförutseende eller tagit onödiga risker (som i trafiken) men sällan är vi i realiteten exponerade för traumat under någon längre tid, trots att biverkningarna, eller följderna kan kännas och följa med oss under en avsevärd framtid, kanske för alltid på något sätt. Exempel på primära typ-I trauman: våldtäkt, rånförsök, naturkatastrof (som vi själva upplever), trafikolyckor och bränder.
Typ 2
Så vad finns kvar efter allt detta? Vilken typ av trauma finner vi bland de så kallade typ-2 trauman som beskrivs i den psykologiska litteraturen? Och vad är skillnaden? När blir ett typ-1 trauma ett typ-2 trauma?
För att en traumatisk händelse skall betecknas som ett typ-2 trauma så måste händelsen antingen ske vid upprepade tillfällen eller under en tidsperiod som är utbredd, som under ett gisslandrama eller i en krigssituation. Dessutom bör det vara frågan om ett skeende som är interpersonellt, alltså skall det finnas en utpekad förövare. Detta innebär också att följderna av ett typ-2 trauma påverkar de mellanmänskliga relationerna på ett mer djupgående sätt än typ-1. I vissa fall kan dock existensen av en tydlig förövare underlätta i bearbetningsfasen. Det är samma mekanismer som gör att vi söker en ansvarig också vid tillfällen då det inte finns någon tydlig sådan, som vid en katastrof av det slag som jordbävningar och översvämningar är, -eller varför inte en tsunami. Vi behöver helt enkelt någon som tar på sig ansvaret för trauman av alla de slag. De som drabbats av ett trauma av typ-2 tenderar dock inte sällan att ha ett mer än komplicerat förhållningssätt till de eller den som gjort sig skyldig till ”det fruktansvärda”. Den traumatiserade riskerar dels att generalisera förövaren, dels att, subjekt-humanisera honom. |
 |
Det hade passerat nästan sjutton år sedan kriget hade avslutats. De flesta av hans vänner från den tiden fanns inte kvar och de som fanns kvar bodde inte i närheten. Pjotr satt hemma vid köksbordet och löste korsordet medan han fumlade efter cigaretterna i jackfickan. Han hade en bra tillvaro, det tyckte han nog. Det var de där jäkla mardrömmarna då, men annars hade han det gott. Vänner hade han, trots att de inte sågs så ofta men livet på gården hade blivit bra mycket trevligare sedan Svetlana flyttat in. Egentligen fanns det bara en sak som störde honom riktigt. Det var den där förbannade tysken-vad-han-nu-heter. Jürgen Schwartz hade haft ofoget att flytta in i den stora gården uppåt vägen. Pengar verkade han inte lida någon nöd på. Ett sjuhelsikes sätt hade han också, flörtade med allt och alla och lade sig till. Det gällde att hålla hårt i frugan, det hade Pjotr förstått från första början, för de där tyskarna, med dem så vet man ju aldrig.
|
|
Pjotr är förnöjd med sitt liv. Han har lyckats skapa sig en tillvaro efter de svåra upplevelserna han var med om under kriget. Han mår bra, men hans minnen triggas obönhrigt igång av en person som bara har en sak gemensamt med den unge soldaten som 17 år tidigare stod med gevärsmynningen mot hans tinning beredd att trycka av, -hans natonalitet. Jürgen föddes inte ens i det land som Pjotr förknippar honom med. Han kan inte förstå hatet, blickarna och pratet bakom ryggen, eftersom han inte känner till de personliga erfarenheterna som Pjotr refererar till genom sitt beteende. Kanske skulle han inte förstå det även om han visste. Pjotr ser det inte ens själv.
Marie tar ett djupt andetag. Hon försöker andas så tyst som möjligt för att inte väcka Micke som sover i sängen bredvid henne. Micke rör sig i sömnen och mumlar någonting ohörbart, -osammanhängande. Med en nästan obefintlig rörelse för Marie fingertopparna över sin blåslagna kropp. Handen stannar till strax under ögat. Hon vågar inte öppna det av rädsla för att inte kunna. Ytterligare ett andetag.
”Fan Marie så du ser ut!” säger Sanna med eftertryck. Hennes omsorgsfullt lagda make-up har nästan samma nyans som huden under Maries öga. Det är tidig morgon, ändå är Sanna sen till jobbet.
”Vill du bo här så är det okej” fortsätter Sanna matt även om hon känner sig maktlös och uppgiven och en liten gnutta stressad. Hon vet att det inte lönar något till att truga. ”För babyns skull” säger hon för att ge eftertryck till det hon nyss sagt, samtidigt som hon nickar mot Maries mage. ”Stanna här över dagen i varje fall, vännen” försöker Sanna med sin allra mjukaste röst.
”Nej, det går nog inte… jag måste tillbaka hem. Du vet. Micke vill ju ha sitt morgonkaffe vid halv åtta.” Så ler hon plötsligt ”ja, han kan bli lite grinig annars vet du…”
Enligt Abram Kardiner som var aktiv i början av förra seklet så kollapsar hela apparaten av samordnade koordinerade meningsfulla aktiviteter vid ett typ-2 trauma. Ur kaoset försöker sedan den traumatiserade människan skapa en mening och ett hållbart system på det sätt som för den människan under just de rådande omständigheterna fungerar bäst. För Marie resulterade det i ett moment 22 där hon valde att tro på något som de flesta omkring henne för länge sedan mist sin tilltro till.
När vi talar om sexuella övergrepp mot barn talar vi oftast om typ-2 trauman. Förövaren är oftast någon som barnet står i beroendeförhållande till och övergreppen varar ofta under en längre period kontra ett enskilt tillfälle. Dessa omständigheter tillsammans med barnets utvecklingsnivå och brist på erfarenheter samt att sexuell stigmatisering är ett tabubelagt område bidrar till att göra sexuella övergrepp till det svåra trauma det är. Det som händer när trauma möter tabu är att människan går från att reagera på en yttre verklighet till att se reaktionerna som en resonans av det egna jaget. Alltså objekt blir subjekt. Skuldkänslor blir skam. Barnet uppfattar sig i första hand som skadan, inte som skadad och kan till och med uppleva att minnas som tabu.
Traumatiska reaktioner
Efter att en människa upplevt en traumatisk händelse finns det flera möjliga sätt för henne att reagera. Vi skall här gå närmare in på några utav den. Detta avsnitt är en skrapaning på ytan och ger inte en komplett blid av de olika kluster av traumareaktioner som kan förekomma, utan kan mer ses som en stilistisk bild av en möjlig reaktion.
Låt oss återgå till Marie som vi träffade för en liten stund sedan. När vi kommer in i hennes och Mickes liv känner vi inte till särskilt mycket om deras vardag. Marie kommer från en traditionell miljö men plågas ständigt av en våldtäkt som hon utsattes för som artonåring. I samband med våldtäkten försämrades hennes mående men hon lyckades ändå ta studenten och bli klar undersköterska. Hon fick tämligen snabbt en fast anställning där hon blivit kvar sedan dess. Två år efter våldtäkten träffade hon Micke. Han var högskoleutbildad och belevad. Marie kände sig utvald. Relationen växte sig allt starkare samtidigt som Mickes svartsjukliga temperament tog över allt mer. Nu har det gått sju år och Marie är gravid med deras första barn. Hon har både ett ekonomiskt och ett känslomässigt beroende av honom. Hon har också ett trauma (våldtäkten) som hon inte fått möjlighet att bearbeta.
Marie har precis låst upp dörren till sjuksköterskeexpeditionen på det utvecklingsboende där hon jobbar halvtid. De flesta brukare klarar sig ganska smidigt själva och hennes roll är mest stödjande och i vissa sammanhang handledande. Marie trivs med sitt jobb. Fanny, en glad och uppåt tjej på kring de 30 kommer trallande i korridoren fast klockan inte är mer än åtta. Hon skrattar när hon får syn på Marie och springer emot henne. Marie har precis hängt upp jackan på kroken innanför dörren när Fanny smiter in genom dörren och slänger sina knubbiga armar runt hennes hals. ”Mariii..” tjuter hon förnöjt. Marie känner allra först en välbekant värme skölja över henne. Fannys armar knyter sig allt hårdare runt Maries hals och paniken kastar sig över henne. ”Jag får ingen luft” flämtar Marie i panik. Hon fullkomligt överväldigas av ångesten som attackerar henne. Hon känner sig låst. Hon måste fly, men vart?
Dagen efter är Marie sjukskriven. Hon kan inte röra sig och har kräkts hela natten. Det är nog hennes galna kille igen…” viskar någon i personalen menande till någon annan. För vad skulle det annars vara? Vad de inte vet är att Marie, 18 år, hela natten legat och blivit våldtagen, -om och om igen, i en liten lägenhet någonstans i utkanten av stan. Att Marie, 27 inte sedan orkat eller klarat av att fortsätta låtsas som ingenting är kanske inte så konstigt. Själv förstår hon det dock inte. ”Jag håller på att bli galen” är det enda hon kan tänka när hon står i duschen hela förmiddagen. ”Jag håller på att bli galen”.
Det är inte särskilt ovanligt att man, vid tillfälle av återupplevande av minnen, tror sig vara på väg att mista förståndet. En av de mest bekanta kännetecknen som följer i kölvattnet efter trauma är flashbacks, känslor, upplevelser och minnen som starkt förknippas med det traumatiska förflutna. Detta i sin tur leder ofta till att man antingen blir överalert / på sin vakt eller tvärtom, att man stänger av (dissocierar) och vänder sig inåt; eller alternerar mellan de bägge tillstånden. Dessa reaktioner har ett nära samband med de fenomen som man i naturen känner som de tre F:n, -fight, flight och freeze. Ett hotat djur som inte kan gå till attack har två möjligheter, nämligen att fly eller att ”frysa”, -stå still (tjänar även som syfte att inte bli upptäckt). Samma instinkt finns hos oss människor även i det följande stadiet, när faran är förbi och vi skall lära oss att hantera den. Kroppen och psyket reagerar på minnet av traumat på samma sätt som på det ursprungliga traumat. Samma mekanismer aktiveras. Det är bara det att förhållandena har förändrats.
Poeten Robert Graves återberättade efter första världskriget hur han fortsatte att reagera som om det fortfarande var krig. ”Jag var fortfarande mentalt och nervöst organiserad för krig. Bomber brukade slå ner nattetid när jag sov och även om Nancy delade sängen med mig upplevde jag att det fortsatte hända. Främlingar förvandlades till stupade vänner dagtid på gatan och jag såg slagfälten överallt.”8.
HYPERKÄNSLIGHET-VARNING-ÅNGEST
Traumatisk stress kan alltså ta sig uttryck som en form av överkänslighet, eller hyperkänslighet. Den våldtagna kvinnan går omkring och kastar med jämna mellanrum ett öga över axeln för att se att ingen förföljer henne, krigsveteranen flyger i luften av nyårsfirandet nedanför balkongen och kvinnan som varit med om en bilolycka vaknar mitt i natten upprepade gånger, kallsvettig, -med dödsskräck. Forskning på området som gjordes i samband med rehabiliteringen av Vietnamveteraner visar på en förhöjning av aktiviteten hos traumatiserade i det sympatiska nervsystemet. Psykiatern Lawrene Kolb spelade upp krigsljud för sina patienter (krigsveteraner) och mätte deras hjärtrytm och blodtryck. Han kunde då se en stor skillnad på resultaten beroende på huruvida den undersökta var traumatiserad (led av klinisk PTSD) eller inte. Även andra plötsliga ljud gav reaktioner. Slutsatsen blev att en del människor som lider av PTSD har en ständigt förhöjd uppmärksamhetsnivå. Det är de facto en av de symtom som kännetecknar störningen.
INTRUSION – INTRÅNG
Den traumatiserade individen kan efter traumat inte fungera helt utan problem eftersom minnet av traumat – alltså traumat självt, tränger sig på oinbjudet. Det normala flödet stannas upp av traumats påträngande envishet. Den franske psykiatern Pierre Janet beskrev hos sina hysteriska patienter att många av dem dominerades av en ”fix idé”. Freud delade hans uppfattning och beskrev efter sitt arbete med traumatiserade patienter efter första världskriget att detta fenomen, -att dessa människor blir fixerade vid traumat, är något som förbluffar oss på tok för litet9. Kardiner (som var krigsläkare) i sin tur beskrev denna fixering som en av de viktigaste symtomen på krigsneuros. Detta efter att ha studerat hur påträngande mardrömmar påverkade krigsveteranerna. Traumatiska minnen har en del specifika egenskaper; de är inte krypterade på samma sätt som vanliga minnen; vanliga minnen är skapade. Vi skapar minnen i form av berättelser. Minnena har en början, en handling och ett slut. Våra vanliga minnen är berättelser som vi bearbetat och som vi formulerar och på så vis äger. Traumatiska minnen saknar denna form av narrativa drag. Påträngande minnen är ljud, smak, känsla, sensation och förnimmelse. Det är avklädd skräck och ångest. Det är upplevelse av att inte få luft. Konkret. Direkt. Det är en följd av att de är obearbetade. Nakna.
I detta hänseende, säger Janet, är påträngande minnen inga riktiga minnen (om minnen alltså kännetecknas av sin narrativa form), det är bara för enkelhetens skulle vi väljer att kalla dem för traumatiska minnen.
DISSOCIATION – AVTRUBBNING/FÖRLAMNING – INTERNT FÖRSVAR
När det hotade djuret varken kan anfalla eller rent fysiskt fly finns det bara ett sätt att hantera situationen. Djuret fryser till, eller spelar död. (Visst har de flesta av oss någon gång sett en skräckslagen -och helt stillastående- hare i strålkastarljusen eller en älg vid vägrenen som verkat oförmögen att röra sig, nästan uppstoppad) Det är den ultimata flykten, -flykten in i det egna jaget och innebär ett förändrat medvetandetillstånd. Vi kan välja att kalla detta tillstånd lite olika saker men grundessensen i beteendet är dissociation. Jannike, som blev våldtagen hemma hos en kompis på en fest, berättar:
”När jag vaknade till låg han redan över mig. Jag kunde känna att han trängde sig in i mig. Helst vill jag skrika och slå runtomkring mig, men jag kunde inte det. Jag kunde inte röra mig utan bara låg där och kände att jag flöt omkring. Det var en konstig känsla, som om jag inte var där på riktigt. Efteråt tänkte jag att det kanske var lika bra, att han kanske hade skadat mig mer om jag försökt göra motstånd.”
|
|
Snygg blogg och du skiver p? ett s?dant f?ngslande s?tt. Ja f?ljer ever ste you take……….
Norrlandsimporten
Snygg blogg och du skiver p? ett s?dant f?ngslande s?tt. Ja f?ljer ever ste you take……….
Norrlandsimporten