TVÅ TYPER AV LIDANDE
Shit happens! Det kan göra oss bittra och traumatisera oss för resten av livet, eller så kan vi långsamt integrera det, genom att gå igenom smärtan samtidigt som vi blir mjukare och starkare på samma gång, klokare och mindre cyniska. Du valde inte det som hände, men du väljer vad du gör av det och vilken väg du väljer nu.
Jasmin Lee Cori i sin bok Healing from Trauma
Det finns två olika slags lidande, säger Jasmin Lee Cori, som själv är en överlevare av sexuella övergrepp, -dels det lidande som består av det som hände, -sveket, skadan, det förlorade; allt det som kommer av det som hände och det inkluderar det lidande som det innebär att leva med det som hänt och de symptom som det för med sig. Har vi tur, säger hon, så försvinner sviterna av det som hänt av sig självt under loppet av någon tid, kanske några år, men för de allra flesta djupt traumatiserade resulterar traumat i posttraumatiska besvär som inte gärna vill ge med sig. Besvär som kräver att vi arbetar med oss själva.
Det är där den andra typen av lidande kommer in, det är ett lidande som är ett resultat av en helandeprocess. Ett lidande som vi öppnar upp oss emot. Det låter kanske bakvänt, men det är ett lidande som är nödvändigt, -för en tid. Det lidande vi talar om nu är den smärta som vi inte klarade av att möta då, som vi inte kunde möta då. Det är en smärta som har med förlust att göra, förlust av det som du borde fått, den frihet eller lycka du kunde ha upplevt, -skulle ha upplevt, det är stölden av barndomen eller förlusten av oskuldsfullheten. Och det är insikten att det hände just dig och att det inte var rätt.
Själv tror jag att det är livsnödvändigt, -för dig är det kanske förlorad tillit du måste sörja, för någon annan är det kanske självkänslan som stulits eller drömmar om framtiden. Vad det än är (oftast rör dig sig inte om en eller två saker utan om flera) så är det där, i den insikten och den smärtan som också förvissningen finns om det brutalt orättvisa i allt som hänt. Och det är där som den iträngande skammen kan börja rinna av och blottlägga det ansvar som ofta visar sig vara någon annans. Det är också där som känslorna får sitt rätta sammanhang.
INTERPERSONELLT TILLITSBROTT eller ”DET NYNNANDE BARNET”
När vi studerat närmare de olika formerna av Trauma, typ ett och typ två blir det tydligt att traumatiska händelser kräver omänskligt mycket av den person som utsätts för dem, och detta alldeles särskilt vid typ 2-trauma där offret ofta är ett barn, -ett barn som utsätts för ett tungt interpersonellt tillitsbrott i det skede av livet då barnets psyke ännu inte är fullt utvecklat.
När jag nu väljer att fokusera på tillitsbrott gör jag det mot bakgrunden av att det i traumalitteraturen återfinns en alldeles särskild genré som under de senaste årtiondena har kommit att utvecklats allt mer. Det centrala inom tillitsbrotten är sveket av ett beroendeförhållande – ett svek av tillit som ger upphov till en konflikt mellan den externa verkligheten och barnets behov av omvårdnad och social trygghet. Detta i sin tur påverkar inte bara barnets förhållande till auktoritära personer och tillitspersoner utan också till det egna jaget. Denna kris i sig är livshotande.
Tillitsbrott uppstår också vid mellanmänskliga vuxenrelationer i samband med misshandel inom familjen och våldtäkter, särskilt där förövare och offer känner varandra. Är förövaren okänd för offret kan ändå ett generellt tillitsbrott uppstå, där offret blir sviket av generaliserade grupper av medmänniskor som ”män i medelådern”, ”Mörkhyade individer” (eller varför inte ”svenskar”) eller ”poliser”.
En stor skillnad mellan barn som offer och vuxna människor är, förutom utvecklingsnivån vari barnet befinner sig, också att det (barnet) vanligen inte har möjligheten att bryta kontakten med förövaren. Rent evolutionistiskt är det inte till fördel att stanna hos den som gör en illa, barnet kan dock inte befria sig från detta dilemma. I det sammanhanget, när barnet (eller i vissa fall även en vuxen) befinner sig i en dylik rävsax är det kontraproduktivt att reagera med de försvar som annars vore de naturliga. Därför reagerar barnet inte med att ta avstånd från förövaren, fly eller kämpa emot. I stället tar barnet avstånd från sveket för att kunna behålla en så gynnsam relation som möjligt. Skulle barnet dra sig undan från förövaren (särskilt om förövaren är en vårdnadshavare) så skulle det i sig potentiellt kunna riskera barnets liv.
Ett tillitsbrott kräver av barnet att det drar sig undan från någon del av verkligheten, antingen övergreppet eller förövaren, då det senare inte är ett alternativ.
Jämför vi nu ett trauma av tillitskaraktär med psykiska trauman som olyckor och naturkatastrofer, så kan vi se att det finns en tydlig skillnad då tillitstraumat påverkas inte bara av den genererade skräcken utan också av beroendeförhållandet till förövaren. Detta dubbla perspektiv ger grunden till en förståelse av dissociation som en naturlig reaktion på interpersonella tillitsbrott.10
Traditionellt har traumaforskningen hävdat att rädsla är den grundläggande faktorn bakom posttraumatiska reaktioner. Utgående från en sådan tolkning är det svårt att förklara de posttraumatiska besvär som uppkommer hos personer som utsatts för övergrepp som inte inneburit faktorer av rädsla eller skräck. Ett exempel kan vara sexuella övergrepp där barnet upplevt sexuell stimulans och njutning i samband med övergreppet. Dessa barn får inte sällan en ytterligare svårighet i bearbetningen av sina erfarenheter just i och med denna dubbla -skamfyllda- upplevelsen både av svek -och upphetsning. De posttraumatiska reaktionerna uteblir således inte, -trots frånvaron av skräck. Det behövs alltså en kompletterande komponent för att förstå posttraumatiska reaktioner och det är i detta sammanhang som tillits- och beroendekomponenten får sitt självklara sammanhang. Senare forskning11 har klarlagt sambandet mellan dissociativa fenomen och tillitsbrotten -oberoende av graden av skräck i sammanhanget. Vill man beräkna hur pass stor risken är att ett utsatt barn senare drabbas av dissociativa störningar så bör man alltså i första hand se till graden av tillitsbrott i vilket övergreppen / traumat ägde rum. Följaktligen är dissociativa störningar vanligast hos incestöverlevare och barn till föräldrar som utövat gravt våld i sin uppfostran. Allra störst risk löper de som har utsatts för sexuella övergrepp av en vårdnadshavare med ett ambivalent lynne; alltså där övergreppen inte följt något tydligt mönster i förhållande till bestraffning och tidpunkt för brotten.
Aktuell forskning
Freyd och DePrince är bland dem som forskat mest på området anknytning i förhållande till tillitsbrott. Deras gemensamma övertygelse är att tillit och anknytning till förövaren påverkar den traumatiserade i en minst lika stor omfattning som den genererade skräcken vid tillfälle av trauma. De bygger denna sin slutsats på ett flertal studier som genomförts i ämnet (se University of Oregon) sedan 1990.
Studier av DES (Dissociative Experience Scale)12 -intervjuade patienter har visat att personer med interpersonella tillitstrauman (företrädelsevis incest och barnmisshandel) har avsevärt högre resultat på DES än andra traumatiserade, alltså även än andra som varit utsatta för sexuella övergrepp av någon utanför den närmsta sfären13. Liknande studier av dissociativa reaktioner (men med andra diagnostiska verktyg) har gett samma resultat. (Bland andra Plattner 2003, Leahy, Pretty och Tenebaum 2004).
Kognition och motivation
Under senare delen av 1980-talet respektive 90-talet var diskussionerna om falska kontra bortträngda minnen som intensivast. Dissociativa fenomen som sådana var också ifrågasatta och ansågs i vissa sammanhang synnerligen kontroversiella.
Forskningen lutar idag åt att bortträngda minnen kan förstås som en dissociativ kognitiv reaktion där motivet är att kunna ha en fortsatt relation med förövaren.
M Dr L R Stoler skrev i sin doktorsavhandling14 att kvalitativa jämförelser som hon gjort visar att kvinnor med bortträngda (delayed) minnen vid tillfället för övergreppen var yngre och att förövaren stod i en närmare relation till offret än vad var fallet vid övergrepp som fanns kvar i minnet kontinuerligt hos överlevarna.
Det finns dock fortfarande forskare inom det psykologiska fältet som inte vill acceptera den teorin helt ut15. På senare år har de dock blivit reducerade i antal när man med neuropsykologiska mätmetoder har kunnat konstatera neurologiska förändringar hos traumatiserade patienter där neurobiologin påverkats olika beroende på typ av trauma och där även bortträngda minnen fått en neuropsykologisk referensram (se t.ex. Bessel van der Kolk).
”Deltagare som visat sig ha minnesstörningar har också rapporterat att övergreppen utfördes av fler förövare, att det fanns missbruk i hemmet och en närmare relation mellan förövare och offer än de som inte visade tecken på några minnesrubbningar.” [Schultz et al, 200316]
Den uppenbara utmaningen i studier som de nämnda är svårigheten att ringa in de personer som lider av bortträngda minnen vid dags dato. Då behöver man informanter som har dokumenterade trauman, vilka de själva vid intervjutillfället inte minns. Att hitta underlag till en dylik studie kan vara nog så svårt och kan förklara avsaknaden av dylika studier. De studier som nämnts baserar sig på intervjuer med överlevare som uppger sig ha återupptäckta (recovered) minnen.
Frågan om risken för indoktrinering har inte behandlats särskilt utförligt i detta sammanhang och hör inte hemma här heller, men jag vill framhålla att jag tror att det även kan finnas sådana fall. (Det ena utesluter med andra ord inte det andra.)
Kognition och Relation
Samma mekanismer som en gång räddade barnet från en psykisk kollaps kan komma att försvåra den egna överlevnaden senare i livet. Det finns samband mellan dissociativa försvarsmekanismer (och bortträngning) och upprepade trauman vid vuxen ålder. Tillitsbrottet tvingar barnet att lita på någon som inte är att lita på. Barnet lär sig att det är något som det måste göra. Detta kan leda till att barnet i vuxen ålder inte kan försvara sig mot hotfulla situationer och kan till och med uppfattas som en naiv och lättutnyttjad person.
______________________
10. Freyd, J.J. & DePrince, A.P. (2001) Perspectives on memory for trauma and cognitive processes associated with dissociative tendencies. Journal of Aggression, Maltreatment, & Trauma, 4 (2), 137-163
11. DePrince, A.P. & Freyd, J.J. (2001). Memory and dissociative tendencies: The roles of attentional context and word meaning in a directed forgetting task. Journal of Trauma & Dissociation, 2, 67-82
12. DES är ett diagnostiseringsverktyg som bygger på den amerikanska psykiaterföreningens diagnosmanual för dissociativa störningar
13. Chu, J. A. & Dill, D. L. (1990) Dissociative symptoms in relation to childhood physical and sexual abuse. American Journal of Psychiatry, 147, 887-892
14. Stoler, L.R. (2000) Recovered and continuous memories of childhood sexual abuse: A quantitative and qualitative analysis. doktorsavhandling, University of Rhode Island
15. Som exempel kan ges: Lucenko, B. A., Gold, S.N., & Cott, M.A. (2000). ”Relationship to perpetrator and posttraumatic symptomology among sexual abuse survivors.” Journal of Family Violence, 15, 169-179
16. Schultz, T.M., Passmore, J., & Yoder, C. Y. (2003). Emotional Closeness with Perpetrators and Amnesia for Child Sexual Abuse. Journal of Child Sexual Abuse, 12/2003, 67-88
|
Spännande blogg, var nog inte sista gången jag kollade in den.