Den traumatiserade hjärnan
Under de senaste tiotal åren har forskningen på hjärnans reaktioner och anpassning till trauma tagit en drastisk skjuts framåt. Detta inte minst genom den forskning som bedrivits av Bessel van der Kolk, Babette Rothschield och Peter Levine, för att nu nämna några. Genom studiet av hjärnans förhållande till trauma kan vi också bättre förstå människans tillfriskningsprocess och förmåga till bearbetning.
När människan drabbas av ett trauma, -en våldtäkt, ett rån, en bilolycka eller en traumatisk erfarenhet över lång tid som ett krig eller fortgående familjevåld så reagerar våra kroppar rent fysiologiskt omgående. Detta gäller inte bara människor utan snart sagt alla levande djurarter. Det är så vi fungerar.
Det omedelbara hotet uppfattas och hjärnan reagerar med att sända signaler till hypofysen (HPA) som i sin tur ökar flödet av stresshormon i kroppen. Dessa hormoner -bland andra adrenalin, kortisol och norepinefrine, gör kroppen hyperalert så att vi skall kunna kämpa emot eller fly. Kroppen behöver dessa hormoner för att bäst kunna hantera en hotfull situation. Hjärtat börjar pumpa blodet runt i kroppen snabbare, andning och syreupptagningsförmågan ökar, medan kroppsfunktioner och reaktioner som i sammanhanget inte är så viktiga stängs av, -vi glömmer bort att vi trötta eller hungriga när första prioritet är att helt enkelt bara överleva.
Som ni minns så finns det ett tredje försvar förutom de första två -att kämpa och att fly, -nämligen att ”frysa till” eller ”förlamas”. (eng fight, flight and freeze) Det är den mekanismen som aktiveras när de första två uteslutits (ibland aktiveras den temporärt allra först, -innan det instinktiva beslutet om att fly eller kämpa emot tagits-allt detta händer på någon tusendels sekund). Vid tillfälle av en ”frysning” frigörs det i kroppen ytterligare kemikalier. Kroppens egna smärtstillande endorfiner och opioder rusar i kroppen och förlamar den. Musklerna slappnar av, hjärtrytm och andning går ner till ett minimum. Om djuret (eller människan) överlever gör sig kroppen av med de överblivna kemikalierna och kroppen kan börja skaka, och då kan man börja hyperventilera och svettas17. Upplevelsen liknar i mångt och mycket en panikångestattack.
Många som lider av posttraumatiska besvär känner igen reaktionerna i kroppen. De är inte sällan återkommande under flashbacks och minnesbilder, vaknätter och mardrömmar.
Vad händer då med hjärnan på lång sikt? Vi skall gå in på det mer grundläggande när det gäller dissociation och dissociativa aspekter av våra psykiska försvar, men jag vill redan här lyfta på locket och ta en liten titt under skalpen. Traumatiska minnen förvaras och behandlas inte på samma sätt som andra upplevelser vi har. I normala fall processas våra minnen och lagras som narrativa trådar i vårt långtidsminne. Våra traumatiska minnen får inte initialt detta narrativa sammanhang utan lagras obearbetade som sensationer, lukter, känslor och syn- och hörselintryck. Minnesbilder- och känslor lagras i amygdala och i hypothalamus -den primitiva och instinktiva delen av hjärnan som i mångt och mycket reglerar vår överlevnad. Dessa primitiva delar, -även kallade den gamla hjärnan, reagerar i stället för planerar. Den kan inte resonera sig fram till fakta, bara agera utgående från stimuli – de stimulin som finns lagrade som sensationer och intryck.
Eftersom den gamla hjärnan inte har kapacitet att integrera information och analysera dess innehåll fortsätter den att reagera som om vi fortsatt vore i fara långt efter det att den reella faran sedan länge är över. Minnena triggar således igång en ny kemikalieproduktion varje gång vi av omgivningen eller av egna grubblerier fångas i det förgångna. En kaskad av stresshormon rusar igen genom kroppen. Vi har återvänt till brottsplatsen.
Detta kan sätta igång andra försvar som gör att vi kastas mellan att återuppleva händelser och vara helt avstängda, både känslo- och sensationsmässigt.
Detta både låter och är helt fruktansvärt att genomleva. Lyckligtvis är det möjligt att gradvis ”lyfta” minnesbilderna från den gamla (lilla) till den nya (stora) delen av hjärnan. Minnesbilderna behöver inte längre vara inlåsta i gamla hjärnans valv av känslor och ångest utan kan bearbetas narrativt och intellektuellt och integreras känslomässigt i den livshistoria som utgör helheten. De traumatiska minnen kan då så småningom bli trådar av narrativa minnen och placeras i långtidsminnet. Den nya (stora) delen av hjärnan har nämligen -lyckligtvis- denna integrativa kapacitet som den gamla hjärnan saknar. Hur vägen till denna integration ser ut är dock unik för var och en.
Ett sunt försvar som löpt amok
Vi kommer i det följande att fokusera i huvudsak på dissociativa fenomen och försvarsstrukturer. Det finns dock en rad andra, närbesläktade försvarsmekanismer mot trauma som vi initialt i detta kapitel skall se lite närmare på.
Inte alla försvarsmekanismer är aktiva samtidigt hos alla. Vi har alla vår unika kombination av försvar och överlevnadsstrategier som delvis fungerar på en medveten, -delvis på en undermedveten nivå. Sätten att hantera och bearbeta traumatiska händelser ser också de olika ut.
”Egentligen minns jag nog inte så mycket” säger Vilma nästan viskande. Hon lyfter upp handen som för att ta undan hårtesten som trillat ner framför ögonen på henne, men hon tvekar och låter handen falla ner i knäet igen.
”Det var liksom inte på riktigt” säger hon urskuldande. ”Inte ens han var på riktigt”.
Vilma delar sin historia med sin syster, som liksom hon själv utsattes för sexuella övergrepp under större delarna av uppväxten. ”Han som inte var på riktigt” var en morbror till de två flickorna, som under flera år bodde granne med familjen. Ändå säger hon sig inte ens vara säker på att han existerat.
Omedelbart efter ett trauma berättar många att de upplever en känsla av overklighet. ”Det händer inte”, ”jag drömmer bara”. Men det är inte så ovanligt heller att människor som upplevt ett omvälvande trauma fortfarande efter en lång tid säger samma sak. När Vilma senare börjar berätta, använder hon sig av flera andra psykologiska försvar parallellt;
”När det började? Det vet jag inte, jag minns inte. Det var kanske inte så farligt egentligen”. Vilma väger varje ord hon säger, men låter lite säkrare, lite lugnare på rösten. ”Var det någon som kände till vad han gjorde med er?” undrar jag.
Vilma skrattar till ”kanske, kanske inte. Det var ju inte direkt så att man pratade om sånt liksom. Hur hade det sett ut?” Vilma verkar för en sekund road, men hon avslöjar inte mer av sina tankar kring detta. I stället fortsätter hon med blicken fokuserad på en fläck på bordsduken som jag själv inte lagt märke till tidigare: ”Ja, han var ju ensam också. Hade ingen fru eller så. Och vi var ju där och ja, vi sa väl inte ifrån heller så mycket.”
”Men ni var barn. Han som vuxen hade ansvar” inflikar jag.
”Äh det var ju ingenting”.
”Vad var ingenting?” undrar jag.
”Det där. Dom där våldtäkterna. Jag menar, det var ju liksom bara vanliga våldtäkter.”
Redan i första meningen använder sig Vilma av en kombination av bortträngning och minimering. Hon säger att hon inte vet när hon egentligen vill säga att hon inte vill veta. Hon använder sig också av humor (även om hon inte avslöjar hela sin humoristiska tankekedja) och generalisering. I stället för att tala om sig själv talar hon om ”man” (man pratade inte om sånt) och placerar händelserna på ett visst avstånd. Vidare gör hon en ansvarsförskjutning och rationalisering (hon förklarar förövarens beteende genom att hänvisa till att han inte var gift och var ensam och ger ett intryck av att ha förståelse för honom). Slutligen återgår hon till att minimera betydelsen av det inträffade genom att visserligen medge att hon blivit våldtagen men att det ”bara” var ”vanliga” våldtäkter.
Vilmas psykiska försvar fungerar med andra ord ypperligt. Dessutom försvinner hon bort, -hon dissocierar när hon blir försjunken i bordsdukens fläck och helt uppslukas av den. Vilma har fått betala ett högt pris för sin överlevnad.
DISSOCIATION
Som psykologiskt försvar är dissociation helt enkelt genialt. Dissociation är den ultimata utvägen när det inte längre finns några utvägar att tillgå. På senare tid har man inom de psykologiska vetenskaperna börjat ifrågasätta den uppstrukturering, -eller brist på uppstrukturering som finns kring hur man uppfattar dissociation idag. Utgår man från DSM-IV är dissociation ett förändrat tillstånd av medvetande, perception och minne som omfattar ett brett spektrum av psykiska symtom och som rör sig från ”normal” till gravt patologisk dissociation. En alternativ förklaringsmodell har lanserats och stöds nu av flera av de mest framstående inom posttrauma- och minnesforskningen. Den bygger på en tudelad syn på dissociativa fenomen där man ser att grundproblemet hos den ena gruppen handlar om avskärmning (compartmentalization) och i den andra rör det sig om avtrubbning (detachment)18. Vi kommer här att förhålla oss till bägge synsätten. Själv har jag dock personligen favoriserat den bilaterala teorin framom den mer traditionella, men eftersom vi rör oss i ett forskningsområde under utveckling som ibland har flytande gränser och individuella subjektiva erfarenheter dessutom spelar en stor roll kan jag se verkligheten bakom bägge försöken till uppstrukturering.
Fem klassiska dissociativa symtom
Marlene Steinberg, MD och utvecklare av SCID-D, -det strukturella diagnostiska verktyget för dissociativa symtom slår sin bok ”The Stranger in the Mirror – Dissociation, -the hidden epidemic” att nyckeln till förståelsen av dissociation ligger i det som hon kallar de fem ryggradssymptomen på dissociation.
Dessa utgör också grunden för uppstruktureringen i DSM-IV av dissociativa diagnoser och basen för det traditionella dissociationsspektrumet.
- Amnesi
- Depersonalisation
- Derealisation
- Identitetsförvirring
- Identitetsvariation
__________________________________
17.The Courage to Heal, Bass & Davies, 2008
18. Exploring Dissociation, DePrince & DeMarni, 2006
|
Läsarinflik