Arkiv
Inlägg taggade ‘basal kroppskännedom’
…som min psykolog skulle ha sagt.
Nu undrar du säkert vad jag pratar om, -och det med rätta (även jag undrar det ibland). Det jag pratar om är den där en och en halv timmar långa eftermiddagsstunden tillsammans med sex-sju andra kvinnor uppe i det där trånga lilla utrymmet som någon landstingspamp har beslutat att duger alldeles utmärkt som sal för halvsjuka primärvårdstagare som är i behov av sjukgymnastik -och i detta fall av sjukgymnastik i form av basal kroppskännedom. |
 |
(Utan att avslöja för mycket om de lokala landstingspolitikerna så kan man lugnt säga att det inte satsats särskilt mycket på faciliteterna inom primärvårdens rehabiliteringsarbete här ute i de yttre regionerna av denna min hemort, men det är en helt annan fråga som jag inte skall dryfta närmare, -inte i varje fall just nu.) Nog om detta…
Medan vi har de liggande övningarna är det meningen att man skall gå djupt ner i sin andning. Med hjälp av ett långsamt ”mmm”-ljud skall man följa andningen hela vägen från näsborrarna, ner i strupen, svalget vidare ner mot magtrakterna och sedan tillbaka ut genom munnen igen. Jag låg där på en röd aerobics-matta (inträngd i ett hörn) utsträckt (så gott det gick) och med händerna på magen. Jag tog in luft. Och jag andades ut. När min utandning nådde halvvägs och bara hälften av luften var ute var jag tvungen att dra in ny luft. För säkerhets skull. Åtminstone var det så jag upplevde det. För det hjälper att hela tiden ha lite luft i lungorna ifall någon skulle lägga sig över en. Man måste spara sin luft. Bara utifall att… För säkerhets skull.
Hur irrationellt det än är så var det precis så det kändes. En del av mig hade lust att stiga upp och säga ifrån (”Den jävel som tänker komma hit och ta min luft kan fan i mig ta och dränka sig”). Det är bara det att den jäveln som jag tänkte på just då är död sedan länge. (Men det verkar ju inte stoppa honom från att störa mig.)
Naturligtvis låg jag kvar. Samlade mig. Fokuserade. Andades in, ute lite grann och in igen. Snabbt. För säkerhets skull.
Någonstans där och just precis då insåg jag att basal kroppskännedom inte är någon barnlek. Det är en kamp mot otryggheten. Men en sak har det gemensamt med en barnlek. Det är något som finns för att ge barnet i mig en chans att växa och helas. |
 |
Rummet var långsmalt och hade nog varit ganska trångt ifall vi varit några fler. Längs väggarna trängdes diverse träningsredskap; Ett par motionscyklar av modell äldre stod utanför salen. Tre kvinnor stod i en liten grupp mitt på golvet och pratade lågmält med varandra. En kvinna fanns vid motionscyklarna utanför och lät sig motvilligt övertalas att komma in. Kvinnan som övertalade henne var ungefär i min egen ålder, smal, nästan mager och ljuslätt. Att hon var sjukgymnast var tydligt. Det syntes liksom på henne. De övriga kvinnorna var något äldre; Smärtpatienter de flesta av dem. |
Det var överenskommet att jag skulle dyka upp. De fyra kvinnorna kände varandra sedan tidigare. De hade gått där redan i flera veckor. Jag var den som var ny. Och sannerligen; jag kände mig som en novis där jag bredde ut ett liggunderlag på golvet och försiktigt kikade mot de andra i gruppen, som alla placerat sig bakom mig. Efter att den första nervositeten släppt och sedan jag kommit på att ett par av instruktionerna inte fick samma effekt på mig som det var tänkt (man skulle bli mer fokuserad var tanken – jag flöt bara längre bort när jag skulle till att känna efter var jag hade kroppen – en hel del kvar att lära med andra ord) började jag faktiskt slappna av. Det blev dags att kliva upp från golvet och inleda de stående rörelserna. Det var då jag upptäckte det; jag fanns inte kvar i kroppen, inte helt på samma sätt som innan. Jag var trött och orkade helt enkelt inte med att känna. Det gick bra ändå och när jag sedan gick hem kunde jag konstatera att det kanske kunde bli något alldeles utmärkt detta. Kanske är det just detta jag behöver med den senaste tidens kroppsliga reaktioner i åtanke?
Smått uppspelt kände jag mig och samtidigt förfärad. Förfärad för jag har på det senaste insett att jag är mindre närvarande i kroppen än jag någonsin kunnat ana. Uppspelt för att jag insett att jag faktiskt kan lära mig känna om jag tillåter mig det.
Fast som sagt var; -en rejäl bit att gå har jag… |
Läsarinflik