|
INLEDNING
|
I en tid när världens fasor kryper oss allt närmre, inte minst genom de postmoderna verktygen som utgör media och den internetbaserade kunskapen som numera funnit sin naturliga plats i folkhemmen, ökar människors intresse för det mänskliga psykets sätt att hantera extrem stress. Samtidigt genomgår den internationella traumaforskningen ett återuppvaknande och en nytändning. Kriget mot terrorn skördar lika många offer som terrorismen ursprungligen skapat och siffrorna visar att våra egna gator blir allt mer otrygga att använda sig av, särskilt om man som kvinna beger sig ut sent, alldeles ensam eller ändå värre, stannar hemma; hemma i ett hem som är farligare för oss än de flesta av oss åtminstone fram tills nu velat inse. Upp till var femte kvinna sägs någon gång ha blivit misshandlad i sitt eget hem.
Vad vet vi då om våra reaktioner i förhållande till de extrema stressituationer som vi utsätts för? Vad sker med de av oss som skadats av en flygattack mot vår arbetsplats en vanlig septemberdag, eller som tvingats se vår syster skjutas till döds under en belägring hemma i vårt hemland innan flykten då vi lämnade allt? Vad var det egentligen som hände med våra mor- och farföräldrar under förintelsen och hur klarar de av oss som under uppväxten våldtogs systematiskt av våra anhöriga av vår vardag idag, som vuxna? Hur överlever vi alla känslomässigt?
Under de senaste decennierna har traumaforskningen genom forskning som bedrivits främst i USA och Holland1, kommit att allt mer definiera sig utgående från de dissociativa försvar som människor i traumatiska livssituationer tenderar att ta till. Forskningsområdet trauma är intimt förknippad med dissociativa fenomen och trots att det inom området funnits en hel del kontroverser finns det idag ett förhållandevis omfattande empiriskt forskningsmaterial som grundar sig på traumarelaterad dissociation som förklaringsmodell till många av de svårigheter och symtom som överlevare efter krig, katastrofer och våld lever med. I samma veva som man återupptäckt teorier om dissociation som man hade redan för över hundra år sedan så har man också kommit att syna de vårdinsatser och behandlingsalternativ som vi idag erbjuder och kan tillhandahålla dem av oss som traumatiserats. Det som inträffat kan vi inte ändra, men vi kan ändra vårt eget sätt att hantera det som varit. Vi kan lära oss att hantera det ohanterbara och vi kan lära oss att se de av oss som hittills varit osynliga.
1974 utkom det en bok i USA som fick den psykiatriska diagnosen multipel personlighetsstörning att bli allmängods och som delvis kom att dela upp specialistkåren inom psykiatrin i två läger. Boken hette Sybil och handlade om en kvinna med sexton alter egon. Lite varstans dök det upp människor, främst kvinnor, som diagnostiserades med multipel personlighetsstörning. En del läkare ansåg dock att detta inte berodde på ökad kunskap hos klinikerna angående problematiken och diagnoskriterierna utan trodde att detta uppsving i antalet diagnostiserade kom som en följd av indoktrinering alternativt simulering. Teorier om att lättsuggererade patienter med svag jag-känsla manipulerades att tro att de hade fragmenterade identiteter lades fram. Andra igen menade att det handlade om uppmärksamhetssökande individer som simulerade splittrade identiteter.
Det har passerat snart 35 år sedan Sybil kom ut på marknaden och turerna har varit många. Diagnosen Multipel personlighet togs bort och ersattes av dissociativ identitetsstörning (DID) i DSM IV2; en diagnos som placerar tillståndet i sitt rätta sammanhang bland andra dissociativa störningar. Den vetenskapliga forskningen pekar mot en bekräftelse av diagnosen i detta sammanhang. Man har kunnat konstatera förändringar i hjärnans sätt att arbeta hos människor med DID och kunnat konstatera vissa intressanta samband mellan DID och somatoforma dissociativa fenomen3. Mer om detta i DEL 2.
I Sverige är DID en sällsynt diagnos och inte sällan får man diagnosen först efter en längre tids kontakt med psykiatrin. Att kunna ställa diagnosen kräver både kunskap och mod av den behandlande läkaren. Även om DID, som är den mest djupgående formen av dissociativa störningar, är ovanligt så är dissociation som försvar vid trauma synnerligen vanligt och visar sig på flera sätt.
1Se Bessel van der Kolk, Ellert Nijenhuis, Onno van der Hart, Judith Herman etc.
2 Diagnostic Manual of Mental Disorderns, American Psychiatric association
3Nijenhuis, 2004
|
Läsarinflik