Vem har sagt att det skall vara lätt? Det är på något konstigt vänster så att jag inte gillar att handla. Åtminstone inte kläder, ändå skall det ju göras, åtminstone någon gång, -och idag blev det dagen D. Efter ett riktigt trevligt möte med arbetsterapeuten, -den jag redan träffat ett par gånger tidigare och som nu mjuknat lite i kanterna, och en visit på mitt studieförbund för att lämna in deltagarlistor, faktureringsadresser och annat administrativt trevligt, blev det dags att ta tag i det där otrevliga. Handlandet. Av kläder. Och skor.
Efter att ha konstaterat att utbudet av ecco-sandaler i min storlek (35 – ja, jag vet, de är så små att de knappt syns…) inte var särskilt omfattande och efter att ha besökt i stort sett alla affärer i stan där de säljer just denna produkt (eller ja, det visade ju sig att de inte gjorde det) så fick jag se mig besegrad av lagertömning och rearusch. Redan där var jag ganska trött och utmattad, men jag hade slagit mig i backen på att få det gjort. Handlandet av kläder.
Taggad till tänderna med envishet masade jag mig så in i första bästa affär i stans största shoppingcenter. Jag klev in i min lilla bubbla och fokuserade bara på klädesplaggen som hängde på rader med hängare. (Oändligt.) Ganska osystematiskt manglade jag mig igenom tre klädaffärer (snudd på rekord för min del) och ut kom jag med diverse klädesplagg.
I närheten av något provrum var jag aldrig. Jag vägrar. Lösningen är att handla stort. Då går de i varje fall på.
Väl hemma gick jag och sov bort en dryg timme. Jag var utmattad. Slut. Finito. Ende. (Och mer eller mindre pank). Kvar i påsarna låg (rea)kläderna. För att glädja L som varit vänlig nog att hänga mig i hasorna genom hela denna cirkus klädde jag på mig några av plaggen sedan. Men jag gick aldrig ner för att visa. Någon måtta får det vara. Ändå kände jag mig lättad.
Lättad över att jag inte drunknade i kläderna,
lättad över att jag inte dissocierat och köpt något katastrofalt olämpligt,
-och lättad över att ha det gjort.
Att det helt enkelt bara är över.
Nu dröjer det minst ett år tills jag behöver göra något dylikt igen.
Lättad.
Ibland är traumat mer påtagligt än triumfen…
För att ta det hela från början; Efter en uppväxt som kantats av orala övergrepp har just detta -att något forceras in i munnen- blivit ett stigma. Det är inte i sig så konstigt, eller ovanligt, tvärtom, -det är en upplevelse jag delar med många. Lyckligtvis har jag goda kontakter till sjukhustandvården och fick igår åtgärdat (ja, alltså, de drog ut en tand som gjort sitt här i världen) en del av mina tandproblem.
För att rosa personalen ytterligare skall jag säga att min lokala sjukhustandvård har god förståelse för de svårigheter vi som varit utsatta har för tandläkarbesök och dito behandling. Det som krävs är att man talar om sin oro så löser sig det mesta, det jag vill säga är, -det kan vara värt ett försök att vara öppen med sin oro… nåja…
Hur som helst så vaknade jag i morse utan några direkta minnen från gårdagen. Efter att under dagen idag suttit och spottat blod mellan små powernaps (som har tagit större delen av dagen i anspråk) så har jag grubblat på detta med svårigheterna att ta in främmande föremål i munnen och de minnen det väcker. Ibland har jag t.o.m. svårt att använda mig av tandborsten, trots att jag själv är den som håller i den. Det är sådana tillfällen som får mig att känna att traumat triumferar över mig och inte tvärtom.
Säkert kommer jag att ta mig i kragen och sluta tycka synd om mig själv, men just nu, mellan spottkopparna (det gjordes en liten biopsi också) så sitter jag här och är ganska ynklig. Imorgon skall jag triumfera igen, men inte idag. Idag skall jag bara tycka synd om mig själv…
Läsarinflik