Triumfen över Traumat

Möjligen beror det på att jag är trött. Möjligen beror det på att jag borde gå och lägga mig och sova ordentligt inför morgondagens möte (det hålls på förmiddagen – chefen kommer hit nämligen) och eftermiddagens grupp (sjukgymnastik; basal kroppskännedom). Möjligen beror det bara på mig själv och min inneboende desperation. Eller så beror det på något annat eller så ingenting alls.

Kanske är det så att jag håller på att förlora förståndet? (å andra sidan så vore det inte särskilt logiskt att vansinnet skulle komma nu, nu när jag trots allt börjat få vind i seglen igen.)

Egentligen vet jag nog vad det är. Det är ett litet mail jag sände igår och som jag ältar lite grann (=vansinnigt mycket). För mig handlar det om oförmågan att låta bli att ursäkta mig. Det handlar om att känna sig underlägsen och i behov av att blidka -för säkerhets skull -vara till lags. Mailets mottagare var min mamma.

Jag måste -för säkerhets skull – linda in varje ord i bomull och rosenblad, så att hon inte skulle… -…så att hon inte blir arg. Egentligen vill jag ingenting annat än att trotsa henne – frigöra mig från den makt hon har över mig. -Ändå har vi inte setts på flera år. Vi lever i olika världar min mamma och jag. Jag börjar misstänka att vi alltid gjort det.

Nu efteråt plågas jag av förakt, mest självförakt för att jag inte har kraften att låta bli de förskönande – mildrande – orden, att jag inte verkar kunna släppa taget och inse att jag inte kan förändra varken henne eller det som varit. Jag kan inte förändra särskilt mycket annat än mig själv och min egen inställning till allt det som har varit. En god början skulle nog vara att respektera mig själv och det beslut jag tagit tidigare att inte utmana mig själv i förhållande till min mamma, -åtminstone inte förrän jag kan göra det utan självanklagelse. Inte innan jag är redo.

jag är inte där än.

Bara några kvällstankar mot bakgrunden av ett samtal tidigare idag…:

Vad föraktar jag? Eller kanske ännu hellre; vem? Är det mig själv jag föraktar, eller är det något hos den andre som jag föraktar; kanske något som påminner mig om mina egna skuggsidor? Jag satt här och tänkte att det känns som om det på något sätt är finare att förakta mig själv än någon annan. Men är det verkligen det när jag tänker efter? Är självföraktet mer salongsrent än förakt inför andra personer, samhällen eller individer? Är förakt ibland till och med lite nyttigt? Finns det förakt som är bra och förakt som är rentav livsfarligt? Hur står föraktet i relation till drivkraft och motivation till förändring?

Är det ett kvinnoförakt som får machoidealet att blomstra? Är det förakt för svaghet som får oss att inte erkänna oss trötta och förvirrade, sjuka och sårbara? Är det förakt som driver våra handlingar?

Är det så? Eller är det så att föraktet kan bli en konstruktiv kraft, när vi kan analysera det och erkänna det? När vi kan se vari det bottnar hos oss själva; Vilken rädslan är som finns bakom föraktet? Kanske kan föraktet ge oss en ytterligare insikt om oss själva? Så att det blir en för-akt till ett nytt kapitel av livet med större insikter och en vidgad kunskap om världen och tingen, men främst om jaget och samvaron; interaktionen med andra.

Jag vet inte. Vad tror du?