Konflikter
mars 5th, 2009
Inga kommentarer
”Konflikträdd” kunde vara mitt mellannamn. Jag är synnerligen konflikträdd och smått fobisk vad gäller att göra någon arg eller som jag själv brukar säga ”upprörd” (ett ord som betecknar allt från milt irriterad till flyförbannat rosenrasande). För hur skall man kunna veta vilka konsekvenser ilskan kan ge? Det hänger ihop med att jag är poinefobisk -sjukligt rädd för bestraffning. Det har dock sina randiga skäl. Någonstans i historien var det logiskt att förvänta sig vad som helst, när som helst och hur som helst. De flesta människor är dock mer balanserade än så och i de allra flesta konflikter finns flera sidor av samma mynt som brukar må bra av att belysas från ömse sidor. | |
Jag befinner mig i en lärandeprocess. Och visst har jag utvecklats. Jag vågar stå på mig och jag vågar ibland säga min mening trots att det är obekvämt. Men långt där under dundrar konflikträdslan. Rädslan för att såra. Att inte vara duktig och till lags och en snäll flicka. Att inte göra som ”de” vill. Uder min uppväxt var ”de” inte ens alltid en person. ”De” var något oformbart, obestämt, något jag gjorde allt för att undvika. ”De” var döden. Nu försöker jag gå omkring i landet ärlighet och respekt. Ärlighet mot mina medmänniskor. Ärlighet mot mig själv. Respekt mot de människor som finns runt mig, (vare sig jag anser att de gjort sig fötjänta av den eller inte), men också, -och det kanske allra mest, -respekt mot det barn som en gång var jag. Det barn som fasade för allt det i henne själv som inte var till lags. Det som kunde hota hennes existens. Nu har jag insett att det inte är det som hotar min existens. Jag blir till genom att ärligt och respektfullt bara vara. Jag. |
Läsarinflik