Inte numera, nej
februari 24th, 2009
Inga kommentarer
 Gårdagens lunch! Det var mitt livs första primörpasta och den smakade gudomligt! |
”Vilken jävligt ful madrass!”. Rösten var sträv och provokativ. Han stod där plötsligt framför mig på trottaren; han var en äldre man med gråsprängt hår, kryckor och en sliten kavaj med stora fickor. Han är välkänd här i stan fick jag senare veta. Trots det hade jag aldrig sett honom förr. Han svor åt mig och sa att mina kläder var de fulaste han sett. ”tycker du? Ajdå” sa jag och blev själv förvånad över att jag inte blev rädd eller triggad av denna uppenbart argsinte individ. Jag försökte få ögonkontakt men lyckades inte. Han var hopplöst långt borta. Ur fickan drog han upp två ljus som man fått från kyrkan och som han kastade rakt mot mig och J som stod och väntade på skjuts. |
| Jag är ofta mer vaksam gentemot män. Särskilt män i den mannens ålder (jag associeriar lätt äldre män till män jag träffat i betydligt mer destruktiva sammanhang för en herrans massa år sedan då jag var ett barn och då alla män över trettio var gamla gubbar) och alldeles särskilt gentemot män som visar aggressivitet. Jag måste vara beredd. Jag kan inte låta bli att vara på min vakt. Sedan står han där, en gammal man, lokal kändis som är precis allt det där och jag känner mig lugn. Mannen skrämmer mig inte. Han är förvirrad. Sjuk. Och jag är inte längre ett barn. |
|
Läsarinflik