Att ta ett steg till sidan
Det var precis sedan jag lagat färdigt kvällsmaten och satt mig med en tallrik ris och kantarellbakad kyckling i soffan framför TV:n (jo, jag medger -det är en dålig vana det där att äta middagen i soffan) . Jag var hungrig efter en lång dag med både terapi och visit hos min väninnan Y (-en vänskap som jag f.ö. värderar mycket högt…-bara så du vet Y). Hur som helst (till saken) så satt jag där i soffan, i mörkret, med min tallrik med dagens sena middag och insåg med förhöjt intresse att programmet som snurrade på TV:n var Dr Phil (ja, ja, jag vet, men jag står för det).
Det som fångade mitt intresse var en vit kvinnas interaktion med en svart man. Kvinnan styrdes av sin rädsla för svarta män. Hon hade blivit våldtagen av en svart man och hennes rädsla kunde förstås mot bakgrunden av den erfarenheten. Mannen i sin tur, hade blivit våldtagen av en vit man, som 9 respektive 13-åring. Kvinnan kunde se mannen som ett offer (eftersom det som inträffade hände när mannen var en pojke), men uppfattade honom fortsatt som ett hot. Mannen var samlad. Kvinnan gav utryck för rädsla. Mannen gav medkännande (I’m sorry). Kvinnan försökte visa medkänsla (trots sin rädsla för svarta män).
Det enda som saknades var mannens eget medlidande med det barn som en gång var han själv.
Det är lätt hänt, att man förstår andra mer -har mer medkänsla och empati med andra människor. Att själv kunna acceptera sin egen sårbarhet, -sin egen utsatthet verkar vara sju famnar värre. Det finns en illusion hos oss som handlar om att vi av oss själva förväntar oss övermänsklighet.
Det är då man skall ta ett steg åt sidan och titta på vilka kraven är som man ställer på sig själv. Finns det någon sida av mig som kan förstå den utsatthet jag befann mig i? Kan jag förlåta mig själv för att jag var ett barn? Och för att det enda jag kunde göra var att överleva.
Att överleva kräver respekt, så; skål -för alla oss som överlevde!
Läsarinflik