Arkiv

Inlägg taggade ‘psykiatri’

När du blir jag

juli 12th, 2009 Inga kommentarer
Eller

Då

DIAGNOS

blir lika med

IDENTITET
Riktigt när det hände, när det inträffade, vet jag inte. Jag vet bara att det tog ett bra tag att först bli du med den diagnos jag ansågs ha, trots att jag egentligen visste. För vem vill bli kallad traumatiserad? Eller dissociativ? Jag ville i varje fall inte. Ändå visste jag ju. Det var oundvikligt, -och jag behövde hjälp. Bekräftelsen låg tung inklämd i diagnosen. Diagnosen visade sig ge en tillhörighet inlindad i hopp, för visst betydde det väl då att jag kunde bli en hel människa igen, -att jag kunde bli vanlig? Att jag inte var galen trots allt. Diagnosen gav hopp. Och en möjlighet att förstå mig själv. Just då var den det enda jag hade.

Representanterna för psykiatrin hade delade åsikter om min delade natur. Jag varken kunde, ville eller orkade först att bemöta dem. Min kraft var borta. För hur skulle jag få dem att förstå? Jag hade levt i en värld där jag försökt dölja mitt trauma. Och min glöd var borta. Jag var utelämnad. Men så kom diagnosen. Det fanns hopp. Det fanns människor som i varje fall ville förstå. Min kamp att låtsas att allt var okej, var över. Jag var blottlagd. Men jag var också befriad.
Jag gick ut i världen igen, men det var en förändrad värld. En värld som visste. En värld som såg min nakenhet. Och ändå inte. Jag hade blivit ett fall. Ett intressant fall, men ett fall allikevel (det enda som kan tänkas vara värre än att vara ett intressant fall är kanske att vara ett obotligt dussinfall). Snart blev diagnosen en del av den jag var. Den fanns med när jag presenterades för ny människor -jag blev ”hon som dissocierar – hon som vad? – hon som dissocierar…”. Möjligen bidrog det till en ökad kunskap. Min omvärld fick lära sig något nytt. Jag blev deras fallstudie.

Min vardag levdes så snart i skuggan av diagnosen. Till min egen förvåning så insåg jag det under ett samtal med en god vän en vanlig förmiddag. Det var några ord i slutet av samtalet. De väckte tankar, för vem är jag? Är jag min diagnos? Sedan när har den blivit min identitet, när började jag själv tänka på mig själv som ”hon som dissocierar… dissociation är ett psykiskt försvar som uppstår till följd av…” Jag är ett levande dissociations-lexikon. En fallstudie av en diagnos. När föll diagnosen tillbaka och blev ett med identiteten? När tappade jag egentligen hoppet i dess mest grundläggande betydelse?

Kanske är det så att jag, någonstans i djupet inte har accepterat den, diagnosen. Hade jag det hade den inte blivit min identitet på samma sätt. Hade jag accepterat den hade jag absorberat hoppet men inte identifierat mig med splittringen. Jag hade sett traumat. Inte varit det. Någonstans måste jag hitta det igen, hoppet, oberoende av allt annat. Jag måste helt enkelt inse att jag är mer än summan av mina erfarenheter, mer än det som en gång var.

Categories: Allmänna tankar, Dissociation, Trauma Taggar: , , , ,

”Din verklighet är verklig för dig”

juni 30th, 2009 Inga kommentarer

Det är som vanligt lite smårörigt såhär i semestertider, vanligen har jag som bekant psykologsamtal på tisdagar, men så icke idag. för att värna sin hälsa (vila öronen) och njuta av tillvaron har min psykolog, liksom de flesta andra, semester. En som ännu inte gått på sommarledighet är sköna Helena (som jag skrivit om vid tidigare tillfällen också, hon är kontaktperson -sjuksköterska- inom öppna psykiatrin här i denna ljuva stad; jag brukar stjäla till mig någon kvart alltid i samband med psykologvisiterna). Hon är en sådan som det är svårt att inte gilla. (Inte så att jag går omkring och försöker ogilla folk, men jag antar att jag ofta är lite reserverad i kontakt med psykiatrin.)

Vi talade bland annat om expressens artikel. Det var uppenbart att H inte hade läst artikeln så diskussionen blev lite enahanda. H menade i varje fall att det alltid är så inom psykiatrin, ödet avgörs av den man råkar ha (o)turen att träffa. Jag är rädd att hon har rätt. Eftersom det psykiska måendet inte är så lätt att mäta på en skala eller analyseras genom blodprov, så blir bedömningarna ofta godtyckliga. Väldigt godtyckliga. (Man kanske borde vara glad åt att den egna diagnosen aldrig svävat ut väldigt långt åt någondera riktningen.)
”Den verklighet du beskriver är verklig för dig” är en lite knepig klyscha; Det ger en upplevelse av att ingenting går att mäta, ingen verklighet är mer verklig än någon annan. Rent filosofiskt är det en intressant fråga som man dryfta i en oändlighet, men för mig personligen blir det en fråga om trovärdighet. Får man höra ”din verklighet är verklig för dig” när man vill reklamera en produkt som har uppenbara brister så känner man sig lätt negligerad. Säger en psykiatrisjuksköterska det samma känns det också lite som ett sätt att inte behöva ta ställning till en sakfråga. Åtminstone upplevde jag det lite så just idag (inget ont med det, som sagt, jag gillar sköna H), men så är ju det bara min verklighet, -men den är verklig för mig.

Categories: Allmänna tankar Taggar:

Sköna Helena (nr 2)

mars 30th, 2009 1 kommentar
Det har varit en sanslöst intensiv dag idag och min energi börjar nudda det rödblinkande området. Jag är trött, men vill ändå skriva några ord (möjligen handlar det behovet om ett tvångsmässigt beteende?)
Igår gladdes jag över Helena Jonsson som vann världskuppen i skidskytte och idag har jag glatt mig åt besöket hos en helt annan Helena (men rätt så skön även hon). Efter sju sorger och åtta bedrövelser (där jag upplevt att jag stångat mig blodig för att få till ett samarbete mellan olika behandlande och kurativa instanser) var det så att hon som representant för psykiatrin satte korten på bordet, såhär under vårt första möte i sammanhanget.
Det är en lång historia och det är onödigt (och tidskrävande) att berätta den i sin helhet, men efter att vi talat arbetsklimat och -kulturer, prestationsångest inom psykiatrin och skyddande av eget territorium så kan jag bättre förstå vari problemet med kommunikation och samarbete ligger. För mig ter det sig så enkelt, -jag ser det som självklart att myndigheter (i egenskap av socionom är jag trots allt lite insatt) samarbetar och fungerar i nätverk för klientens bästa (och för att systemet skall kunna fungera så smidigt som möjligt ; även om man har olika utgångspunkter i arbetet kan målsättningen som ställs vara gemensam). Den kulturella kontext som jag identifierar mig med i sammanhanget är olik det kulturella sammanhang som jag inlämmats i genom min kontakt med psykiatrin. (Det är ett finare sätt att säga att de i många hänseenden kan uppfattas som träbockar.)
Det är lättare att hantera motstånd när jag kan förstå varför det motståndet uppstått (och då är det också lättare att ”komma åt” problemet). Nu finns det ju ändå hopp. Samarbete har påbörjats och jag skall försöka ha överseende i den mån överseende är berättigat, -därutöver skall jag vara envis och respektfullt påstridig.
Det mesta av energin gick åt till detta -positiva- möte. Två timmar tog det och det tog också min energi. Lite ny energi fick jag dock genom att ägna mig åt lasterna. Jag var nämligen på rean på bokrean och fyndade böcker och sedan också och handlade ännu fler böcker på second hand. I taxin på vägen hem fick vi skjuts med en helfestlig chaufför med en väldigt brokig historia, men den, -ja, den kommer jag inte att gå in på här…
Categories: Allmänna tankar, Trauma Taggar: ,
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu