Psykotrauma och Strukturell dissociation
EllerTo listen with Your heart to Hart |
|
| Det är en vecka sedan kursen avslutades i Stockholm så jag vill skriva ner några reflektioner som jag har innan jag tappar bort dem helt. Vi var 173 hugade (en del något mindre hugade) som förväntansfullt slöt upp den fredagen den 11 september (det var en vacker septembermorgon) för att delta vid detta seminarium. De flesta var från Stockholmstrakten men även utlandet var respresenterat genom några gäster från Danmark. Min första reflektion är en reflektion född ur den spontana känslan jag fick, dels när jag tittade mig omkring i auditoriet och dels när jag ögnade igenom deltagarlistan. Det var en pirande känsla av att inte vara ensam; att inte vara ensam intresserad av frågor som rör trauma, att inte vara ensam om att läsa amerikanska böcker om dissociation på nätterna (ja, alltså, exakt hur de andra deltagarnas nattliga vanor ser ut vet jag inte, men jag tror inte att jag är helt ensam om det i varje fall). Att inte vara ensam. Det var trots allt en ganska bred kompetens som fanns samlad i auditoriet de där två dagarna. | |
|
Med det sagt dök det också fler reflektioner upp. Min egen region var t.ex. sparsamt representerad. Det var sorgligt, om än inte oväntat. Mitt eget landsting och nabo-landstinget hade inte satsat på denna inriktning i sin fortbildning. Det är inte mer med det än att konstatera att det är så. Likadant var det på konferensen för ett par år sedan (liksom på den något större, internationella, samma år). Det får en dock att fundera lite på hur vi erbjuder våra traumatiserade behandling på ett nationellt plan. Råder vårdgaranti-anda i alla områden och regioner, eller hänger det helt på att du har turen att möta någon som besitter kunskapen, -den specifika, om psykologisk försvar, trauma och Dissociation. Har vi, med de utbildningar vi har och den erfarenhet vi står till tjänst med kunskaper om trauma och om komplexa dissociativa störningar som gör att de vi möter får en behandling som arbetar tillsammans med dem och för dem och inte emot dem (som vid felbehandlingar och -diagnostiseringar som kan leda till onödigt lidande). Nu är vi inne på ett minbeklätt område. För som Patricia Tudor Sandahl har sagt så är terapeutens yrke rätt och slätt omöjligt. Psykiaterns är inte alltid så mycket lättare det heller… Ps. Den faktamässiga biten av kursen/seminariet kommer förmodligen på sätt eller annat fram i nätartikelserien eller genom informationsblad. Så håll utkik. Har du frågor, maila mig då direkt på [email protected] eller skriv en kommentar här nedanför. |
 |
Läsarinflik