Badpremiär (men inte för mig)
 |
De visste nog inte om det, men uppe på en kulle snett ovanför dem satt jag och B och sneglade ner på de unga tu i vattenbrynet nedanför. Hon var klädd i svart bikini; han i bermuda-shorts. Egentligen var vi där uppe för att fotografera; inte unga badande par förstås, utan vitsipporna som fanns i tusental i precis den backen där. Men det gick inte att inte titta. Jag kurade ihop mig ofrivilligt vid blotta åsynen. Det måste väl ändå vara kallt? Till och med jag som har en tendens att aldrig frysa kände hur jag huttrade till. |
| Badsäsongen har tydligen börjat. (Jo, jag vet, det finns ju de som vinterbadar, men då vadar man inte i; då hoppar man i -och ur, snabbt som attan.) Lite fascinerad var jag, nästan som att sitta och titta på något förbjudet. För där stod de länge, med vattnet först till låren, sedan till midjan. De höll varandra i hand. Hon tittade upp på honom mycket oftare än han tittade på henne. Han verkade obekväm, frusen, men ändå fast besluten om att göra det. Det drog ut på tiden. Medan det att jag och B kravlade iväg lite längre bort (det är ofint att sitta och stirra på folk sådär) hann de unga tu ta sig ett dopp. Plötsligt, när jag låg koncentrerat över en vitsippa med kameralinsen riktad mot den samma, så hörde jag ett isande skrik, ett omistligt ljud som kom från en ung kvinnas krampaktigt spända stämband. Det hade hänt. Sommaren är här!
Jag har kanske inte inlett badsäsongen denna helg (jag är en rätt så meriterad och erfaren badkruka) men jag har lyckats att få vårens första lilla bränna. Den kom under eftermiddagen idag då jag, glad i hågen, lade mig till att läsa på balkongen. Naturligtvis somnade jag från det jag läste och föll in i en skön, djup (och välbehövlig) sömn. Som en följd av detta har jag numera en rödbrun ansiktshalva och en vit. Trauma och Dissociation: Förutom dessa världsliga ting så har jag ägnat dagen åt lite grubblerier. Det är likadant med dem som med sömnen, -man kan försöka låta bli men till sist överbemannas man. Ibland behöver man den där lilla tiden till att tänka. Jag är av naturen (och av ohejdad vana) en grubblare och iakttagare. Jag trivs faktiskt ganska bra med att fundera och filosofera. Problemet är bara det att jag ibland känner att tankarna, minnena och grubblerierna äger mig och inte tvärtom. Idag har jag funderat på lite av varje. Jag har tidigare fått frågor som rör stödverksamhet och nätverk för personer med traumatisk dissociation och kan inte sluta fundera på hur stort behovet är. Underlag borde ju finnas, men nätverk verkar inte finnas. Eller kanske finns det något som jag inte känner till? Hur skulle ett sådant nätverk se ut? Eller skall man nöja sig med att det finns stödcentrum mot incest och HOPP-riksorganisationen mot sexuella övergrepp och tro att de flesta kan hitta en samhörighet där? Och hur blir det då med alla andra, de som traumatiserats i något annat sammanhang, något sammanhang som inte hör till de verksamhetsområdena som HOPP och RSCI vänder sig till? Visst finns det vissa resurser, men är de tillräckliga? (Har någon något förslag eller någon kunskap om stödnätverk får ni hemskt gärna mejla mig på [email protected]) |
|
Läsarinflik