Triumfen över Traumat

Störda är vi var och en till mans

Det är några år sedan nu. Dagen när jag av en händelse fick en bok om skuggsyndrom i min hand. Jag har faktiskt för mig att det var min mamma som introducerade den, men det saknar betydelse i sammanhanget. Under näringarna idag satt vi och grunnade lite på detta med att vara störd. För det finns ett litet nöje i att kategorisera vänner och bekanta i olika grupper av skuggsyndrom. För ärligt talat, -visst är vi alla störda på ett sätt eller annat? Vissa har diagnos, andra har det inte. Vissa är bättre på att maskera sin allmänmänskliga stördhet än andra. Vissa är stolt över den och visar upp den. Men alla har vi den.
Det var när jag satt och skulpterade en naken frodig kvinna i 50-60-års åldern (ständigt återkommande tema för mig det där. Undrar just vad det kan ses som ett symtom på?) och precis höll på att forma fettvalkarna på kvinnans rygg som samtalsämnet flöt in på detta fascinerande tema. Vi grubblade en del på vilka skuggsyndrom som är evidenta i vårt eget beteende. Jag t.ex. har ett rätt så onyttigt kontrollbehov och har dessutom OCD light. Jag är tvångsmässig mest när det gäller mina böcker som jag kan ordna systematiskt om och om igen (lugnar nerverna tror bestämt att det gör). Så analyserade vi lite vänner och bekanta. Mest på skoj (hårdast var vi mot oss själva och dömande var vi, vad jag kan se, inte det minsta), men roligt hade vi. För det är ganska avslöjande detta, att man överhuvudtaget börjar analysera sin omgivning i skuggdiagnoser är sannerligen en smula stört…