Arkiv

Inlägg taggade ‘skam’

Att leva är att hantera kriserna

september 29th, 2009 3 kommentarer
Eller

När vinden blåser bort det döda från träden

Jag gillar hösten. Jag gillar vinden och kylan, påkläddheten, det ruggiga och opretentiösa. Jag känner mig hemma när löven trillar ner och dalar mot marken. Upplösning och kris är mitt element. Åtminstone är det nog så det verkar utifrån sett. Krisen som utlöser kreativiteten. Men mest känner jag igen mig där, i sorgen och ensamheten, -de är vännerna som alltid varit med mig.
Dagens föreläsning om trauma var kanske inte annorlunda, inte utmanande. Ändå utmanade den min känsla av ensamhet och utanförskap. Någonstans mellan raderna under dagens föreläsning kröp vardagens kriser in i barnets vardag av skräck och oförutsägbarhet, -så som jag kände världen och vardagen en gång i tiden.
Min uppväxt var inte längre så märklig, så udda, så underlig. Den var en räcka händelser som för mig som barn blev för mycket. Som det kreativa barn jag var överlevde jag. På samma sätt som tusentals andra barn gör. Varje dag. Sedan går vi omkring. En del av oss går på föreläsningar om trauma (eller kanske informationsbehandling eller ekonomi), sitter och fikar i högskolans cafeteria eller tar körlektioner i bilen ute på gatan. Några av oss är inskrivna på psykiatriska klinik. Andra maskerar sina erfarenheter, om inte bättre, så i varje fall annorlunda. Vi är många. På ett sätt kanske vi är alla, eller en del av alla, -mer eller mindre. I ljuset av det så kanske jag borde kunna hantera skammen.
Vem är jag att skämmas? Visst var kränkningen stor. Men segern är större.
Categories: Allmänna tankar, Trauma Taggar: , ,

Där skammen klämmer

september 20th, 2009 Inga kommentarer

Eller

Varför det är så svårt att komma igen

”Har du egna erfarenheter av övergrepp?” Frågan som kvinna ställde var inte svår att tolka. Lusten att ljuga dök upp, att säga något i stil med ”nej, mina erfarenheter har jag läst mig till och i samtal med mina medmänniskor har jag sedermera fått en utökad förståelse för de svårigheter som kan uppstå som ett resultat av interpersonella trauman”. Men det var inte så jag svarade, jag svarade, mot bättre vetande (eftersom det var en arbetsplats som uttryckligen var för en professionell hållning – något som för deras del innebar mot egna personliga erfarenheter av trauma) -men helt sanningsenligt; ”ja, det har jag.”
I det ögonblicket kände jag mig både skamsen och stolt samtidigt. Hade jag ljugit i det sammanhanget hade jag svikit mig själv. Följdfrågan var naturligtvis ”vill du berätta vad som hände? Vem var det som skadade dig?”. Det är en fråga som klingar lite konstigt just i en arbetsintervju, så jag svarade helt ärligt och sanningsenligt, men vänligt- även denna gång -”det är en privat fråga som jag väljer att inte gå in på” (jag fick hålla tand för tunga för att inte vända på steken och fråga henne själv om hennes upplevelser…-men jag insåg att det förmodligen hade stått mig i fatet i det aktuella sammanhanget).

När jag sedan fick jobbet fick jag noga omtalat för mig att det aldrig hade kommit på fråga med en anställning för en sådan som jag om det inte varit ett vikariat.

För en sådan som jag.
Senare den våren hade vi en temakväll under rubriken ”skam”. Kvinnan som intervjuade mig, min chef, höll ett litet anförande som inledning på en gruppdiskussion. Hon sa att vi måste befria oss från skammen. Att vi inte har skammen om vi inte tar den (till oss). Att ingen annan kan applicera den på oss om vi själva inte accepterar den, börjar äga den.

I det skedet ägde jag den redan. Jag hade insett att jag var annorlunda. inte riktigt god nog för de fina salongerna, jag var befläckad. Jag trodde tidigare att jag befriat mig från den känslan; en känsla jag haft genom hela min uppväxt, men insåg då i det skedet att skammen fanns kvar. Lika djupt rotad som förr. För just då skämdes jag över min egen utsatthet. Över det jag utsatts för. Det fick mig att börja tro att jag inte var god nog att jobba med samtal, som stöd, som resurs. Att jag var märkt.
Av en annan sort.
Att jag var en sån.

Ändå tror jag att den inledningen min chef höll den kvällen kanske i allra högsta grad gällde henne själv. Hade inte skammen funnits där redan innan hade den policyn förmodligen aldrig vuxit fram. Kanske var det bara en fråga om oförmåga att erkänna sig själv sårbar, som gjorde att den hårda arbetsattityden växte fram? Förmodligen får jag aldrig veta, jag kan bara ana. När jag tänker tillbaka, såhär nu, många år efteråt, (tänker tillbaka gör jag förhållandevis ofta, jag lärde mig mycket under den perioden), så undrar jag lite för mig själv hur mina forna kolleger har det med skammen. har någonting förändrats? Jag kan bara hoppas att de har kommit längre än mig. För jag sitter här fortfarande och ifrågasätter min egen kompetens, min egen yrkesidentitet och ger alla omkring orsak att göra det samma.
Ändå är det väl så att v alla har någonting. Vi är alla sårade. Det är det som gör oss till människor. En del är bara för skamsna för att våga erkänna det. Ens för sig själva.

Categories: Allmänna tankar, Privat Taggar: ,

(Latemanshelg och) Ansvar

mars 14th, 2009 4 kommentarer
Det finns orsak att kalla denna helg för en latemanshelg. Eftersom mina 30 dagar som photoshopanvändare nu är över (jag laddade ner 30 dagars gratis provprogram och trettio dagar visade sig vara en rätt så kort tidsrymd…) så har jag nu på något vis hamnat i ett vaccum. Kanske finns det fler anledningar till det också, -inte bara photoshopabstinens, men det är det enklaste att skylla på.

Jag har tänkt på detta med att ta ansvar för andras handlingar…
Såhär ligger det till; Jag ansvarar inte för det jag blev utsatt för. Jag ansvarar dock för vad jag gör av det idag. Det är kanske inte rättvist att jag ens skall behöva ansvara för det, men ingen annan kan ta det ansvaret än jag själv och jag skulle inte heller vilja ge det till någon annan. Det är det ansvaret som gör mig till en person med makt över mitt eget liv.


Ett fotografi av en akrylmålning jag gjorde igår kväll. B fyller år snart och något skall han ju ha. Det roliga med denna är att den är målad på träpanelen från min gamla byrå. Återanvändning med andra ord. Hoppas bara att han vill ha den (den är rätt stor och lite otymplig med andra ord)…
Jag får dock inte blanda ihop det med ansvar för vad som hände. Att blanda ihop dessa två diametralt olika saker leder inte så sällan till självförakt, -och skam. Ett självförakt och en skam som jag (och många med mig) egentligen inte borde äga. Man kan kanske säga att jag har snott dem, -självföraktet och skammen. Trots att jag vet detta händer det ibland att jag blandar ihop allting. Jag tar ansvaret från de som är ansvariga och vill inte alltid ta ansvaret över vad jag själv gör av det och mitt liv idag. Väljer jag att inte ta mitt ansvar över mitt liv väljer jag också att se mig själv som offer hellre än överlevare och jag är skyldig mig själv och den lilla flicka jag en gång var att inte göra henne till offer ännu en gång.
Ansvaret för mitt liv idag är en rättighet snarare än en skyldighet. Jag får, -och kan, idag göra något som jag som barn inte hade möjlighet till.
Visst kan jag bli ett offer igen, men jag kan välja att inte leva som offer.
Vad tror ni om det?
Categories: Allmänna tankar, Trauma Taggar: , ,

Om att ta plats

mars 9th, 2009 2 kommentarer


Att vara till lags, är mångas melodi
Det gäller då mest att bara smyga förbi
Att andas i samma takt som musiken
och undvika att göra någon annan besviken
Att bete sig artigt, förnuftigt och rart
på ett sätt som i längden knappt är hållbart

Om ditt mål här i livet är att bli accepterad
Håll dig då i hatten, -du kan bli chockerad
Illusionens offer är du själv i egen hög person
Det som driver dig är inget annat än dold aggression
vad du känner och erfar -allt detta minimeras
Du blir ett offer för din rädsla att brutalt generas

Jag är inte särskilt ledsen att du får höra det såhär
Lär dig hellre då att bli en ärlighetens Fred Astaire
Var ärlig, men var det med viss elegans
Ta din plats på scenen och bjud upp till dans
Visst krävs det viss träning, så är det med det mesta
Men hittar du din kärna blir du mer balanserad än de flesta…

Categories: Trauma Taggar: ,

Dagsresumé

januari 21st, 2009 Inga kommentarer

Klockan börjar bli mycket och jag vill kortfattat ge en resumé av dagen, som började på bästa tänkbara sätt, -en skön morgondusch följt av ett par frukostmackor och så det heliga, -högt värderade kaffet (fairtrade bör påpekas). På förmiddagen ägnade jag mig åt näringarna, -jag var alltså i keramikverkstaden och ägnade mig åt skapande. När jag kom hem gick jag och lade mig. Jag var helt enkelt så trött efter fyra timmars koncentrerat skapande att jag måste sova några timmar. Nu har jag nyss kommit he från ett biobesök med min vän B.

Dagens frågeställningar: Hur mycket skall jag berätta åt dem jag delar studio/verkstad med? Hur mycket behöver de veta om mig? Om min dissociativa problematik; om mitt trauma? Vad är lagom? Var går gränsen? Har jag rätt till min egen integritet?

Vi har delat studio i över ett år. Ändå vill jag inte berätta. Jag vill inte. Kanske skäms jag? I så fall har jag ingen grund till det. Skammen är inte min. Ändå är det svårt.

Categories: Allmänna tankar Taggar:
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu